Print Friendly

Det är ett och ett halvt år kvar till det europeiska kulturhuvudstadsåret i Umeå invigs. Och staden verkar ha drabbats av samma hybris som tidigare kulturhuvudstäder runt om i Europa.

Redan i ansökningsstadiet satsas det stora pengar. Lunds kommun lade ned hela 30 miljoner för sin ansökan till 2014 års europeiska kulturhuvudstad. Detta kan jämföras med de dryga 15 miljoner som Umeå satsade. Detta fenomen är inte begränsat till Sverige, utan tendensen återfinns runt om i Europa.

Förhoppningarna har varit att kulturprojekten ska ”sätta staden på kartan” och förbättra den regionala ekonomin. Ett flertal ansökningar, eller beskrivningar, av europeiska kulturhuvudstäder innehåller liknande motiveringar. Århus, som är Europas kulturhuvudstad 2017, planerar att bygga 17 nya kulturcenter för att nå den höga, men enligt kulturchefen ”inte orealistiska”, ambitionen att få fem miljoner besökare under året. I Åbo restaurerades stadsparken i samband med att staden stod som värd för det europeiska kulturhuvudstadsåret. Notan hamnade i slutändan på 100 miljoner euro. De politiska makthavarna menade att utgifterna för kulturprojektet var nödvändiga för att genomgå omvandlingen från en industri- till kulturstad. Men vad är det som ligger bakom denna vansinniga utveckling?

År 1997, när Guggenheimmuseet i Bilbao stod färdigt, ritades kartan om för kulturvärlden. Guggenheimmuseets säregna stil väckte både beundran och avund. Museet har bland annat blivit utnämnd till den ”viktigaste byggnaden i modern tid”. Bilbao, den baskiska huvudstaden, blev en ”Askungens kulturstad” samtidigt som museet även inbringade stora ekonomiska inkomster. Guggenheimmuseet var å ena sidan ett arkitektoniskt expriment och å andra sidan en stor ekonomisk investering. Museet bekostades nästan uteslutande med baskiska skattemedel, förutom mindre bidrag från bl.a. fotbollslaget Athletic Bilbao.

Efter att Guggenheimmuseet öppnade i Bilbao har land efter land, och stad efter stad, försökt kopiera Bilbaos recept. Exempelvis invigdes, år 2008, ett nytt operahus i Oslo som hade kostat närmare 3,9 miljarder kronor. Ett annat exempel, är att Guggenheimstiftelsen, som står bakom museet i Bilbao, planerar att bygga ett museum i Helsingfors. Museet beräknas att kosta 1,2 miljarder kronor. Endast Guggenheim-licensen kommer kosta Finlands huvudstad drygt 210 miljoner kronor.

Industristaden Bilbao satsade enorma skattemedel för att bygga Guggenheimmuseet samtidigt som staden befann sig i ekonomisk nedgång. Insatsen var hög, men ambitionen tydligt formulerad: kulturen ska ersätta, eller överta delar av, den gamla industrin. För Bilbao gav insatsen utdelning. Men det var ett undantag. Kulturen kan aldrig ersätta industrin. Ett museum kan sätta Bilbao på kartan, men det kan inte ersätta industrin.

Ändå återkommer motiveringarna för ”kultursatsningarna”, eller rättare bestämt byggprojekten, i såväl Oslo som Århus och Helsingfors: kulturen ska ersätta industrin. I slutänden riskerar dock kulturbyggena bli gigantiska ekonomiska förlustaffärer. Tomma monument över det s.k ”tjänstesamhället”.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here