Print Friendly

Anonymiteten på internet är ett ständigt återkommande ämne i samhällsdebatten. Ofta i sammanhang då den personliga integriteten diskuteras, som exempelvis i FRA-debatten. Men detta är inte temat för denna debattartikel. Istället ska jag ta mig an baksidan av det som anonymiteten på internet medför. Något som de som högljutt debatterar FRA sällan vill diskutera.

Internet har inneburit helt nya sätt för människor att träffas, utbyta erfarenheter och upprätthålla kontakten över nationsgränserna. Men jag vill mena att möjligheten till nästan total anonymitet också haft en brutaliserande effekt på diskussioner och mänskliga relationer på nätet. Något som även fått konsekvenser i det verkliga livet. Låt mig visa vad jag menar:

Företaget Media Badger gick år 2009 igenom 150 000 kommentarer till 38 000 artiklar på hemsidor för brittiska och nordamerikanska tidningar. Resultatet var talande:

  • 90 procent av kommentarerna var skapade av anonyma läsare,
  • 97 procent av kommentarerna rörde inte själva artikeln, utan var angrepp och förolämpningar riktade mot andra som kommenterat.

Erik Walfridsson, eller Lemasive som han kallar sig på internet, har blivit ett ansikte för ”näthatet”. Hans favoritoffer är ”svaga” människor. I en intervju i Dagens Nyheter (1/11-11) säger han att det värsta han vet är människor som skriver saker på diskussionsforum på internet, som exempelvis Flashback, för att andra ska tycka synd om dem. ”Jag försöker hitta människors svagheter, bryta ned dem, för att sedan ge dem råd” säger Walfridsson till DN. Walfridsson låtsas till och med ha en sorts ideologisk grund för sitt näthatande. Han säger att han anser att världen är på väg åt fel håll och att han gett upp hoppet om mänskligheten. Men sanningen är att Walfridsson inte bara gett upp – genom sina angrepp på svaga människor bidrar han själv, aktivt, till en negativ utveckling i samhället.

Internetforumet Flashback, där Walfridsson brukade skriva, har blivit närmast synonymt med det råa diskussionsklimat som ofta förekommer på internet. År 2010 fick forumet stor uppmärksamhet när en ung pojke la upp en videolänk där han begick självmord inför alla som ville se. Händelsen var oerhört tragisk. Men nästan ännu mer tragiska var kommentarerna från andra användare på Flashback. Innan självmordet skrev en användare ”Är det långt kvar? Ska åka och jobba snart nämligen….”. När pojken begått självmord så kom kommentarer som ”om han inte trollar…så valde han riktigt fula byxor att dö i”.

Enligt ny forskning från Göteborgs universitet är det oftast unga tjejer som mår sämst av näthatet. Det dyker ständigt upp nya hemsidor där ungdomars utseende betygssätts, och då i synnerhet unga flickors. Ett uppmärksammat exempel var när några unga killar på Katedralskolan i Linköping skapade en hemsida där de utsåg ”veckans lammkött” bland skolans tjejer. Hemsidan fick många besökare och därmed sattes en oerhörd makt i händerna på de killar som skapat siten. Den som får ett lågt betyg på en hemsida på internet kan få sitt självförtroende sänkt och må dåligt under lång tid. Samtidigt kan de som skapat hemsidan smita från ansvaret eftersom hemsidorna är anonyma.

Ett argument som används av de som försvarar sitt eget eller andras näthatande kan vara att ”det bara är på internet – det är inte på riktigt”. Men gränsen mellan internet och verkligheten är mycket smal. Exemplet med unga flickor som får sitt utseende betygsatt på internet – inför åskådare från hela den egna skolan – är ett tydligt exempel på att det som händer på internet kan få konsekvenser i verkligheten.

Uppenbarligen har internet baksidor. Frågan är hur man ska komma åt dem? Gemensamt för exemplen ovan är att det personliga ansvaret och den hänsyn som människor vanligtvis visar gentemot varandra, verkar krympa eller t om försvinna på internet. Jag tror att det har att göra med internets enorma möjlighet att vara anonym. Detta är också den avgörande skillnaden mellan internet och det verkliga livet.

I verkligheten är du alltid den du är. Även om du kan ta på dig en peruk och uppge falskt namn så kommer alla människor du träffar alltid att kunna bedöma dig utifrån det du säger och vilka signaler du skickar ut med ditt kroppsspråk. Men framförallt så kommer du att få omedelbar respons på det du säger eller gör. Kallar du fel person för idiot så riskerar du en smäll på käften. Gör du det till en vana att skrika fula ord till kollegorna på jobbet kan du förlora ditt arbete.

På internet är det tvärtom. På internet får ditt agerande sällan några omedelbara konsekvenser för dig själv. Hundra kilometer kabel kan skilja dig från den du kallar idiot. Dessutom är ”grundinställningen” att du är mer eller mindre anonym (för alla utom för staten och för det företag som levererar din bredbandsuppkoppling). Därmed riskerar du varken en käftsmäll eller att förlora ditt jobb – hur oförskämd du än är.

Redan idag väljer många, exempelvis på Facebook, att inte vara anonyma. Frågan är om inte det effektivaste sättet att komma åt näthatet är att förändra möjligheterna att vara anonym på nätet. Detta skulle ha en viktig effekt: det skulle göra internet mer likt verkligheten – och verkligheten mer lik internet. Det går givetvis att resa invändningar mot detta. Men oavsett hur dessa ser ut måste den brutaliserade kulturen på internet måste tas på allvar.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here