Print Friendly, PDF & Email

Den internationella definitionen av korruption är ”missbruk av makt- eller förtroendeställning för personlig förmån eller till förmån för en annan person eller grupp till vilken man har ett lojalitetsförhållande”. Kort uttryckt: korruption är missbruk av förtroende och makt.

I förra numret av Nya Arbetartidningen beskrev vi en del av sommarens avslöjanden om slöseri med skattepengar på olika myndigheter, stiftelser och departement. Det har handlat om bland annat överdådiga spritfester, dyra middagar och lyxresor. I flera fall har myndigheterna brutit mot lagar och bestämmelser. Det senaste i raden av avslöjanden gäller Säkerhetspolisen (Säpo), som arrangerat en fest med James Bond-tema för 5,3 miljoner kronor. Dessutom har Säpo systematiskt, under flera års tid, fifflat med bokföringen för att slippa betala moms.

Skandalernas utbredning, inom allt från Tillväxtverket och AP-fonderna till Säpo, gör att de inte kan ses som enskilda, isolerade, händelser. Istället handlar det om en utbredd kultur av missbruk av just förtroende och makt. Kort sagt: korruption. Att det skett en kulturförändring i Sverige lyfts fram även av Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för bl a Riksrevisionsverket och FN:s internrevision, i en kolumn i DN 17/8-12.

Redan 2005 genomförde Ahlenius en föreläsningsserie där hon beskrev den svenska statens förfall. Hon menade att staten blivit ”mjuk” och att den ”inte längre förmår utföra sitt uppdrag att värna om medborgarnas bästa” (ur Sydsvenskan 20/5-2005). Vi kan inte annat än hålla med Ahlenius på denna punkt.

Det förtroende som ett lands befolkning hyser för statsmakterna kallas ibland för ett ”socialt kontrakt”. Socialdemokraternas unikt långa innehav av regeringsmakten i Sverige, i kombination med att denna period sammanföll med uppbygget av det vi kallar välfärdsstaten, inklusive full sysselsättning, har inneburit att det sociala kontraktet varit extra starkt i Sverige. Ett uttryck för detta är den, bland många arbetare och andra löntagare, spridda uppfattningen att ”staten, det är vi”.

I Grekland är det sociala kontraktet mellan statsmakterna och befolkningen på upphällningen. I Sverige utgör korruptionsskandalerna exempel på början på en upplösning av det sociala kontraktet. Den långvariga massarbetslösheten bland ungdomar, och utanförskapet hos stora grupper av invandrare som inte tar sig in på arbetsmarknaden, måste också nämnas i detta sammanhang. Dessa grupper har aldrig getts något tillfälle att upprätta ett socialt kontrakt.

Olika delar av etablissemanget inser givetvis att ett tappat förtroende för statsmakterna innebär problem. Metoderna att ta sig an detta ser dock olika ut. En inriktning går ut på att försöka dölja korruptionen med hjälp av ”kreativ” bokföring. Genom att bokföra representation som interna seminarier har flera myndigheter försökt få sina representationskostnader att se lägre ut.

En annan metod har varit att förminska problemen. I en artikel från 2004 kritiserade tidigare nämnda Ahlenius etablissemangets försök att förminska vad som egentligen borde betecknas som korruption, genom att kalla det för ”fusk”, ”mygel”, ”gräddfiler” och ”affärer”. Hon angrep särskilt media för att delta i förminskandet. Kritiken var svidande. ”Pressen agerar i stort sett regeringens sällskapshundar” skrev hon i artikeln.

Medias roll som medlöpare går igen även i samband med sommarens korruptionsskandaler. Det verkligt förrädiska i medias agerande är dock att avslöjandena hade kunnat komma långt tidigare. Men så skedde inte eftersom media låtit sig själv korrumperas. Radioprogrammet Medierna (8/9-12) kunde avslöja att en rad TV-programledare, chefredaktörer, nyhetschefer och ledarskribenter deltagit på en av de uppmärksammade skandalfesterna. Men ingen skrev något om festen. Det dröjde istället tre år, och då var det en nyanställd DN-journalist som skrev artiklarna.

Det finns de som inte försöker skyla över korruptionsskandalerna, utan som vill göra en mer djupgående förändring av statsmakternas uppbyggnad. Ett exempel på detta är tidigare nämnda Ahlenius, som hoppas på att kunna återupprätta en ämbetsmannakultur som står över inkompetens, makthunger och korruption. Men Ahlenius lösning är just bara en förhoppning.

Faktum är att statsmakterna, i sin nuvarande form, inte går att reformera. Dess funktion är att bevara ett samhälle med växande klyftor. Inom en sådan stat kommer korruptionen ständigt att återfödas. Istället måste vi se på dagens stat som något som på sikt måste avvecklas. Och detta, i sin tur, kräver att något annat utvecklas som kan överta de samhällsfunktioner som idag utförs av statsmakterna. Detta gäller för allt ifrån skatteindrivning och rättsskipande, till upprätthållande av ordningen samt försvar mot främmande makter. De yrkesmän och kvinnor som krävs för dessa uppgifter måste ställas under demokratisk kontroll. Och denna kontroll måste ligga i händerna på arbetare och andra löntagare inom industri samt privat och offentlig service – exempelvis via fackföreningarna.

En rad kriterier måste gälla för en sådan förvaltning:

  • Ämbets- och tjänstemän, ända upp till högsta chefsnivå, måste väljas på ett tidsbegränsat mandat – så att det blir en rotation i maktens korridorer samt att statens relativa självständighet i förhållande till de folkvalda avskaffas,
  • De får inte utrustas med löner och förmåner som gör att positionerna drar till sig karriärister och bedragare,
  • Den nya försvarsmakten, med fast anställda soldater, måste avvecklas och ersättas med en folkbeväpning baserad på allmän värnplikt.

En sådan organisation, som baserar sig på ett aktivt deltagande från löntagarna, måste eftersträva att inte att lämna något utrymme för makt- och pengahungriga karriärister. Det är på en sådan grund som vi socialister kan se framtidens samhälle organiseras.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here