Print Friendly

Störtandet av Muammar Khaddafis regim har öppnat möjligheten för libyska arbetare att organisera sig fackligt.
– Under Khadaffi var det förenligt med dödsstraff att vara med i ett parti eller i en fackförening, säger Salem El Ghuweil, libyer som bott i Sverige sedan sju år tillbaka.

I mars 2012 öppnade det gigantiska stålverket i Misrata igen, efter nästan ett års uppehåll. Stålverket använder inhemsk gas och importerad malm. Med 6 500 anställda och export till Mellanöstern, Afrika och EU är stålverket Nordafrikas största. Under revolutionen användes stålverkets produkter för att göra pansar till de pick-ups som användes av rebellerna och för att tillverka hemmagjorda vapen. Samtidigt som stålverket öppnades igen bildades också en fackförening. I fackföreningens skriftliga uttalande kan man läsa att ”fackföreningen först och främst ska representera arbetarna, försvara deras rättigheter och göra det bästa möjliga för att öka deras kunskaper om deras rättigheter”. Facket ser också som sin uppgift att se till att arbetarna får den utbildning de behöver för att klara sitt arbete. En annan fråga är rätten till sjukvård.

Fackföreningens första uppgift var att välja en styrelse. Enligt de regler som fastställts måste kandidaterna ha jobbat på stålverket i mer än tre år och inte sitta med i företagets ledning utan vara en vanlig arbetare. Dessutom var kandidaterna tvungna att ha intyg från tio andra anställda som lovade att kandidaten var ”ärlig, trovärdig och nationalist”.
– I Libyen har ordet nationalist inga kopplingar till högerextremism som i Västeuropa, säger Salem el Ghuweil. Med nationalist menas istället en person som är beredd att försvara landets resurser och självstyre mot utländska imperialistmakter som Italien,
USA eller Qatar.
Ingen av kandidaterna fick heller ha haft någon position i Khadaffidiktaturen som ”medlem i Khadaffis folkförsamlingar, folkliga kommittéer, revolutionära kommittéer, revolutionära garden, yrkeskommittéer…”.
– Yrkeskommittéerna var Khadaffis egna arbetsplatsorganisationer, förklarar Salem. Deras uppgift var inte att stå på arbetarnas sida – utan tvärtom! De spred regimens propaganda, skrämde och rapporterade arbetare som ifrågasatte löner eller arbetsvillkor.

Även oljeindustrin har kommit igång efter kriget. I oktober nådde oljeproduktionen förkrigsnivån på 1,6 miljoner fat om dagen. I slutet av april ockuperade unga f.d. rebeller oljebolaget Agocos lokaler i Benghazi. Agoco fungerade i praktiken som de libyska rebellernas oljebolag under kriget. På flera veckor kunde personalen inte ta sig in i byggnaden. Ockupanterna krävde ökad insyn över oljepengarna samt en satsningar på landets ungdomar.
På andra håll i landet har strejker genomförts. Den 14 april demonstrerade domstolspersonal i Tripoli med krav på att deras fackförening skulle erkännas, att sparkad personal skulle återanställas samt för rätt till sjukförsäkring.

I maj gick ett antal anställda på Libyan Cement Company (LCC) i Benghazi ut i strejk och blockerade fabriken. Företaget, som privatiserades under Khadaffi, ägs till hälften av ett österrikiskt bolag och till hälften av den libyska staten. De strejkande, som var en klar minoritet av arbetarna, krävde bland annat att chefer från Khadaffitiden skulle sparkas, att lönerna skulle höjas,  samt att de skulle omfattas av en sjukförsäkring.Under hösten har flygledarna i Benghazi och Tripoli strejkat med krav på bättre arbetsförhållanden och modern navigationsutrustning. Strejken, som lamslog flygtrafiken, tvingade regeringen att lova förbättringar för flygledarna inom två månader.

Fackföreningsrörelsen i Libyen har ett helt annat utgångsläge än sina bröder och systrar i grannlandet Egypten. I Egypten finns en lång tradition av både strejker och facklig organisering. År 2011 blev det strejktätaste året i Egyptens moderna historia. Nu har landets nya politiska härskare, det Muslimska brödraskapet, instiftat en lång rad antifackliga lagar. Man har till och med hotat att slå ner strejker med våld.

I Libyen däremot har krossandet av Khadaffis statsapparat skapat ett läge där nybildade fackföreningar just nu slipper möta kravallpolis eller domstolar. I Libyen är istället utmaningen att besegra den okunskap om facklig och politisk organisering som 40 år av Khadaffistyre lämnat efter sig. De unga libyer som heroiskt bekämpade Khadaffi med vapen i hand har en ny stor uppgift framför sig. I denna nya kamp förtjänar de den internationella arbetarrörelsens stöd.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here