Print Friendly, PDF & Email

Den amerikanske författaren James Frey är inte rädd för att skapa kontroverser med sina böcker. När det uppdagades att debutboken ”Tusen små bitar” inte alls var en självbiografisk roman och att Frey varken var alkohol- eller drogberoende blåste det upp till storm.

Oprah Winfrey rasade men läsarna fortsatte bedåras av den starka berättelsen om utslagna människor som lever den amerikanska mardrömmen.

Freys senaste bok ”Sista testamentet” (Gilla Böcker, 2011) möttes av både geniförklarande recensioner och dödshot från högerkristna fundamentalister. Det sistnämnda kan inte ha kommit som någon större överraskning för Frey då han i boken tar sig den minst sagt ambitiösa alternativt blasfemiska friheten att skriva det avslutande kapitlet i Bibeln.

Efter att på ett mirakulöst sätt ha överlevt en arbetsplatsolycka och i princip ha återuppstått från de döda börjar Ben Zion Avrohom ”även kallad Ben Jones, även kallad Profeten, även kallad Sonen, även kallad Messias, även kallad Herren” sprida ett budskap i New York som går på tvärs med de i den fria världens högborg etablerade högerkristna värderingarna.

Det han predikar är ett kärleksbudskap som i korthet handlar om att oinskränkt kärlek och hämningslös sex är vad livet går ut på. Livet är enkelt, vi föds och vi dör. Det finns inget före och inget efter. Men medan vi är här har vi valmöjligheter. Vi kan välja att bli vad vi vill eller bli en del av samhället och följa och låta oss formas av dess regler. För Ben Zion Avrohoms del är valet enkelt: livet handlar om att älska, knulla och hjälpa andra människor innan apokalypsen är ett faktum. För undergången kommer och lika bra är det, så jävliga som människor är. I det läget är orgasmen, inte Gud, det enda som är värt att dyrka.

Kritiken mot alla former av dömande i religionens namn är massiv. Ryktet om den Messias-liknande gestalten med den övernaturliga, ja närmast gudomliga förmågan att sprida vällust, glädje och kärlek, sprider sig snabbt. Och likt Jesus Kristus i sin samtid blir han ett hot mot etablissemanget och går också ett liknande grymt öde till mötes.

Det är, som sagt, inte svårt att förstå att boken retade upp den kristna högern så till den milda grad att somliga kände sig tvungna att hota med att bryta mot ett av budorden och dräpa författaren. Fundamentalister är trots allt, vare sig de är kristna eller muslimer, inte kända för sin självdistans. Men är James Frey bara ute efter att provocera för att öka uppmärksamheten kring boken så att folk ska köpa hans konserverade gröt (vilket Kyrkans tidning i sin recension föga överraskande anser), eller är ”Sista testamentet” ett seriöst menat försök att skita i tassandet och klampa rätt in i den heta gröten som är den skygglappsförsedda och känsliga debatten om kristendomens betydelse i dagens USA?

Bara Gud (och möjligen Frey själv) vet och det är egentligen en ointressant fråga. ”Sista testamentet” är i vilket fall en både underhållande och tankeväckande bok, och James Frey är en driven författare som med sitt flödande och enkla språk (lysande översatt av Örjan Sjögren) lockar till sträckläsning.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here