Print Friendly

Attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi den 11 september blev en viktig vändpunkt när det gäller de rebellförband som delvis fyllt ut det maktvacuum som Khadaffis besegrade statsapparat lämnade efter sig. Rebellförbanden, som bar upp och genomförde revolutionen, har funnits kvar i stora delar av landet och bland annat skött bevakningen av gränserna, polisiära uppgifter osv.

Men tillgången på vapen och bristen på en nationell organisering av förbanden har också gett möjlighet åt andra grupper att beväpna sig.
– Direkt efter Khadaffis fall bildades beväpnade grupper som kallade sig ”islamiska”, säger Salem El Ghuweil, libyer boende i Sverige sedan 7 år. De fanns aldrig under själva revolutionen. Då kallade sig inte ens rebellförbanden från Derna, där islamisterna alltid haft ett starkt fäste, islamiska. Istället var det tydligt att alla kämpade tillsammans – mot Khadaffi och för Libyen.
– I Tripoli, där Khadaffi tömde fängelserna för att skapa kaos, bildades dessutom beväpnade grupper av kriminella – som efter regimens fall också började kalla sig ”rebeller” som en täckmantel för sin kriminella verksamhet.

Attentatet mot konsulatet i Benghazi utlöste gigantiska demonstrationer från människor som krävde att den islamistiska grupp, Ansar Al Sharia, som verkar ligga bakom dådet skulle upplösas. Så skedde också. Demonstrationen gick till islamistgruppens högkvarter som till slut tömdes på folk.
– Den allmänna uppfattningen hos libyerna är att det behövs en nationellt organiserad armé och polis, säger Salem. Säkerheten kan inte upprätthållas av flera olika mindre grupper som ibland har bristande kommunikation sinsemellan och där några grupper dessutom har sin egen agenda utan kontroll av folket.

Landets nya regering utnyttjade demonstrationerna för att ge order om att alla rebellgrupper skulle upplösas och att rebellerna skulle gå in i den ordinarie militären som individer. Ett sms skickades ut från regeringen till alla mobiltelefoner i landet om att rebellförbanden skulle upplösas. Tre milisförband undantogs dock från denna order: det muslimska brödraskapets milis ”17 februari”, den Qataranknutna milisen ”Al Sihati” och arméelitstyrkan ”styrka 36”, som var det första arméförband att ansluta sig till revolutionen i februari 2011.
– Många rebeller var helt inställda på att gå in i armén som individer, säger Salem. Men när försvarsministern gick ut och sa att man inte skulle ”riskera sina liv” genom att gå emot 17 februari-milisen eller Al Sihatai, blev många förbannade. Man frågar sig varför alla andra förband skulle upplösas och inte dessa?
– Att ”styrka 36” inte upplöses accepteras av de allra flesta, dels för att de faktiskt är en del av den nationella armén och dels för att de redan från allra första dagarna stod på revolutionens sida.

På toppen av den revolutionära våg som svepte över Libyen var de beväpnade små rebellförbanden fullt tillräckliga för att vinna kriget och besegra Khadaffi. Även om grupperna ibland slöt sig samman och bildade större bataljoner, var de till allra största del spontant organiserade och bestod av släktingar, vänner eller invånare i ett visst bostadsområde.

När det gäller uppgiften att återställa ”ordningen” i ett civilt samhälle är kraven andra än i kriget. Här räcker de spontant bildade rebellgrupperna inte till. Rebellerna vann kriget. Men för att vinna freden behöver rebellerna utveckla en sammanhållen nationell militär och polis – kontrollerad av och ansvarig inför folket. Ska demokratin försvaras är en organisering underifrån helt avgörande. Att den nya regeringen vill upplösa alla rebellförband, utom de som är kopplade till Qatar (dvs USA) och Muslimska Brödraskapet, är en signal om att det finns krafter inom etablissemanget som vill minska det folkliga inflytandet över hur en ny ”ordningsmakt” ska växa fram. Detta blir dock ingen lätt process. De 42 åren av förtryck och den efterföljande revolutionen har lärt libyerna att bevaka sina rättigheter.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here