Print Friendly, PDF & Email

Översättning och bearbetning av Jan Hägglund & Davis Kaza

Den ekonomiska politiken efter Andra Världskrigets slut dominerades av de idéer som formulerades av John M Keynes. Han trodde att kapitalismen kunde kontrolleras så att full sysselsättning blev möjlig. Åren 1973 -74 slog den första världsomspännande ekonomiska nedgången till med massarbetslöshet som följd. Detta undergrävde förtroendet för Keynes ekonomiska idéer. En ny skola (riktning) av hårdföra ”högerekonomer” tog över initiativet och har sedan dess satt tonen. Deras budskap är att det enda vi kan göra är att böja oss för kraven från marknadskrafterna.

Resultatet av att ekonomin påtvingades de nyliberala teorierna, om att de fria marknadskrafterna som lösningen på problemen, kan nu avläsas i form av den uppseendeväckande ekonomiska krisen som började 2007. Samma ekonomer som är ansvariga för dagens djupa kris förespråkar nu allt hårdare åtstramningspaket som vägen ut ur krisen. Samtidigt finns det en grupp ekonomer som fruktar att det väldiga lidande som drabbar befolkningarna i länder som Grekland skulle kunna utlösa en revolutionär rörelse.

Det pågår en våldsam strid mellan dessa ekonomiska skolor (Keynes efterföljare och nyliberalerna). Man kan ställa frågan vem som har rätt? Men än viktigare är ifall det finns någon väg ut ur den långsiktiga kris som har drabbat alla betydelsefulla kapitalistiska länder?

Åtstramningarna fungerar inte – vad är alternativet?
När den ekonomiska nedgången slog till 2007-08 skyndade sig alla regeringar, borgerliga såväl som socialdemokratiska, att överta bankernas skulder. I många länder slukade detta enorma summor av offentliga medel. Över hela världen föll skatteintäkterna och de statliga budgetunderskotten (skillnaden mellan vad staten tar in i skatt och betalar ut i bidrag och andra stöd) ökade lavinartat som ett resultat av krisen. Varför? Därför att de som blivit arbetslösa på grund av krisen inte betalar någon skatt. Istället erhåller de olika former av ersättningar från samhället, exempelvis a-kassa och socialbidrag, för att kunna existera.

Problemet med den växande offentliga skuldsättningen är alltså ett resultat av den kapitalistiska krisen och beror inte på de arbetande eller på befolkningen i övrigt. Nästan alla regeringar har beslutat sig för att angripa problemet med de växande underskotten genom att minska de offentliga utgifterna. Detta genom åtstramningspaket som drabbar de breda befolkningslagren. Men dessa åtstramningar verkar inte fungera. Därför följer åtstramningspaket på åtstramningspaket. I England växer återigen både budgetunderskotten och statsskulden. I länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien har regeringarna helt tappat kontrollen över de offentliga finanserna.

Motsättningen mellan ökade vinster och krympande marknad
Ett kapitalistiskt system i kris ställs inför en motsättning. Den ursprungliga orsaken till krisen berodde på att vinsterna rasade. Uppgiften bestod alltså i att återställa de kraftigt minskade vinsterna – men hur? Det enda sättet är att omfördela produktionsresultatet. Detta kräver att kapitalisterna angriper, och pressar ned, levnadsstandarden hos de arbetande och den övriga befolkningen. Detta gäller löner såväl som offentliga ersättningar som a-kassa, sjukersättningar och pensioner. Om denna politik lyckas, så förbilligas tillverkningen av olika produkter, vilket kommer att öka vinsterna – om produkterna finner köpare.

Det är här som motsättningen uppstår. Om inkomsterna för löntagarna och den övriga befolkningen minskar till följd av åtstramningarna – vad händer då med den marknad som krävs för att kapitalisternas produkter ska kunna säljas (och vinsterna därmed återställas)? Det är nämligen först när produkterna har blivit sålda som vinsterna kan inkasseras!

De olika ”skolorna” bland de kapitalistiska teoretikerna har olika metoder att angripa denna motsättning. Anhängarna till Keynes ser bristen på en marknad, d v s på efterfrågan, som det huvudsakliga problemet. De motsätter sig därför större åtstramningar. Dagens ekonomiska etablissemang ser, å sin sida, de låga vinsterna som det huvudsakliga problemet. De strävar därför efter att öka dess. Ökade vinster kan dels åstadkommas genom att förbilliga produktionen. Detta innebär en press nedåt på lönerna. Dels kan vinsterna ökas genom att företagen betalar mindre i skatt. Detta kräver sänkta skattenivåer, vilket minskar de offentliga inkomsterna, och leder i sin tur till fortsatta nedskärningar.

Vad ingen av dessa båda ”skolor” nämner är att borgerligheten inte pressar löner och offentliga utgifter idag – i syfte att återskapa full sysselsättning och bättre skolor imorgon. Åtstramningarna har ett enda syfte. Detta består i att återställa företagens vinstnivåer – på arbetarnas och den övriga befolkningens bekostnad. Inget annat!

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here