Borgerligheten har två styrkor i debatten om vinsterna i välfärden. Det ena är välfärdsföretagens ekonomiska tyngd. Med en total omsättning på nästan 80 miljarder utgör de en kraftfull lobbygrupp. De vinster som genereras i verksamheten kan användas till att köpa både påkostade reklamkampanjer och s.k. ”opinionsbildare”.
Borgerlighetens andra styrka är argumentet om den s.k. Valfriheten. Logiken är följande: ”Försvinner vinstmöjligheterna kommer också de 10 000 företag som idag finns inom vård, skola och omsorg att försvinna – vilket drabbar valfriheten. Utan valfrihet sämre kvalitet”. Med denna argumentation, understödd av de penningstarka lobbyisterna, har borgerligheten haft framgångar. Enligt TV4/Novus vill endast 16 % av svenskarna helt förbjuda vinstuttag från välfärdssektorn – trots Carema-skandalen. Å andra sidan vill 80 procent av svenskarna att vinsterna som genereras inom de vinstdrivande välfärdsföretagen ska återinvesteras i verksamheten. Bara 14 procent tycker att företagen själv ska få välja. Bland borgerliga väljare ville hela 63 procent att vinsterna skulle återinvesteras! (Källa: Novus)
Frågan är hur borgerlighetens argument om valfriheten ska besegras? Faktum är att arbetarrörelsen hittills anpassat sig till borgerligheten. Varken LO eller Socialdemokraterna, vars identitet historiskt kopplats samman med en politiskt styrd välfärdssektor, har krävt att de privata vinstdrivande företagen ska bort ur välfärden. LO vill istället se kraftigare regleringar när det gäller meddelarfriheten för de anställda, insynen i bolagen, ökade inspektioner, personaltäthet osv. Dessutom har man pratat om möjligheten att införa någon form av vinsttak.
S-partiledningens förslag följer i stort LO:s riktlinjer, med ett undantag: S vill inte ha något vinsttak. Istället menar man att krav på personaltäthet och personalkostnader kombinerat med ökad insyn i företagens bokföring kommer att minska möjligheterna att ta ut stora vinster. Både LO:s och S vill reglera välfärdsmarknaden – inte avskaffa den. Tobias Baudin, LO:s vice ordförande, sammanfattar organisationernas nya inställning: “Som sagts så många gånger förut: marknaden är en utmärkt tjänare, men en usel herre” (Dagens Arena,1 okt 2012).
Men så länge de privata intressena har makten över bolagen finns många kryphål för den som vill plocka ut vinster. Redan idag förlorar staten uppåt tio miljarder per år i skattepengar (enl. Skatteverket) då de privata välfärdsföretagen via s.k. räntesnurror fifflar vinstpengar till sina moderbolag i skatteparadisen. Det finns också exempel på skolföretag som betalar skyhöga hyror till fastighetsbolag som ingår i samma koncern som skolbolaget. På så sätt tas vinsten inte ut i skolbolaget, men däremot i fastighetsbolaget.
Krisen inom välfärdssektorn är akut. Men borgerlighetens s.k. Valfrihet är ingen lösning. Nedskärningar och vinstuttag gör att möjligheten att erbjuda guldkant inom äldreomsorgen och förskolan minskar – både inom privat och offentlig verksamhet. Strikta hierarkier gör att personalen sällan vågar uttrycka sina åsikter – speciellt inom de privata bolagen.
Arbetarpartiet vill inte att de politiker som styr offentlig sektor ska träda undan till förmån för vårdens riskkapitalbolag. Däremot tycker vi att personal och brukare borde få mer makt när det gäller resurser och verksamhetens utformning, och politikerna ta ett steg bakåt. Mot borgerlighetens riskkapitalbolag borde arbetarrörelsen ställa de 1,2 miljoner som är anställda inom vård, skola och omsorg. Här finns den kunskap och kreativitet som kan skapa både kvalitet, en uppsjö av alternativ och individuellt anpassade lösningar. Men för att lösgöra detta kunnande krävs en överföring av både makt och resurser till de anställda. Det handlar om makt att styra sin egen arbetsdag och arbetsplatsens inriktning. Och det handlar om makt att bestämma vilka resurser som krävs för att organisera en verksamhet med hög kvalitet. Det finns bara en motvikt som är tillräckligt stark att trycka tillbaka de bolag som just nu tjänar miljarder på välfärden: de anställda inom vård, skola, omsorg och deras fackföreningar.