Print Friendly, PDF & Email

Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare” berättar en historia ur verkligheten som bitvis är så bisarr att jag måste läsa om vissa stycken flera gånger för att kontrollera att jag har läst rätt.

Thomas Quick, eller Sture Bergwall, som är hans riktiga namn, blev under 90-talet känd som den värsta mördare Sverige hade sett. Han erkände över 30 mord och dömdes för åtta av dessa. De historier som valsade runt i pressen var fyllda av fruktansvärda berättelser om hur Thomas Quick hade våldtagit, mördat, styckat och ibland ätit upp delar av sina offer. År 2002 tystnade han och avslutade alla kontakter med polis och media ända fram till 2008 då journalisten Råstam beviljades en intervju. För Råstam berättar Quick att han inte har begått något av de mord han har dömts för, och inte heller något av alla de mord han har erkänt. Och där börjar det. Råstam lyckas genom en enorm arbetsinsats minutiöst kartlägga fakta och händelser. Han plöjer förundersökningsmaterialet på nästan 50 000 sidor två gånger. Han läser alla förhör, genomför intervjuer och ser videoupptagningar från de vallningar på brottsplatser som har genomförts.

Råstam har i början själv svårt att tro på den bild som växer fram av en psykiskt sjuk drogmissbrukare som med hjälp av terapeuter och obegränsad tillgång på narkotikaklassade preparat får hjälp att återkalla ”minnen” av bestialiska dåd. Dessa ”minnen” används sedan av polisen som i förhör och under vallningar styr och tillrättalägger Bergwalls berättelser så att de ska passa in med de kriminaltekniska fynden. Råstam hittar undan för undan alltfler fakta som motsäger att Bergwall har begått de brott han erkänt, och i slutändan är alla de ”bevis” som domarna byggt på smulade sönder och samman. I ett av målen påstår t ex polis och åklagare att man funnit en bränd benbit som skulle tillhöra ett av Quicks mordoffer. När man nu gör en grundlig undersökning av den så visade den sig bestå av trä och lim – troligen masonit! I slutet av boken har Quick friats från två av de mord han erkänt och fler resningsansökningar är på väg.

Det finns flera psykologiska gåtor man funderar över när man läser boken. Varför erkände Quick alla dessa mord? Råstam visar att falska erkännanden inte är ovanliga, till exempel har en undersökning i USA visat att 25 procent av de som felaktigt dömts till döden också hade erkänt brottet. I Quicks fall menar Råstam att det troligen handlar om en psykiskt sjuk missbrukare som upptäcker att han får uppmärksamhet och obegränsad tillgång till droger om han kan leverera tillräckligt intressanta historier för sina terapeuter.

En större gåta är kanske hur alla de högt uppburna och välutbildade personer som höll igång denna cirkus kunde tro på Quicks berättelser, trots att fakta som borde ha fått dem att börja tvivla måste ha stirrat dem i ögonen. Inom gruppsykologin finns ett begrepp som kallas för ”groupthink”. Det beskriver en process som kan ta fart inom en sluten grupp som har hög uppfattning om sig själv och som alltmer stänger ute alla fakta som ifrågasätter den syn gruppen har på sig själv och på omvärlden. När väl processen har tagit fart får den sin egen dynamik och är svår att få syn på inifrån och gruppen tappar efterhand alltmer kontakt med verkligheten. Kanske kan detta vara en av förklaringarna till att berättelsen om seriemördaren Thomas Quick blev så livskraftig och långvarig.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here