Print Friendly, PDF & Email

Det är dags att granska vilket syfte parollen ”fri invandring” fyller, sedd mot bakgrund av borgerlighetens strategiska målsättning att beröva arbetarklassen och fackföreningarna allt vad dessa tillkämpat sig under ett århundrade. Det handlar om lönenivåer och arbetstider, om rätt till facklig organisering och yttrandefrihet på arbetet.

Fri arbetskraftsinvandring – ett vapen mot facket
Men låt oss först sammanfatta de dramatiska förändringar som skett vad gäller arbetskraftsinvandringen. I Sverige har, sedan en kraftlös socialdemokrati förlorade valet 2006, ett av industriländernas (OECD:s) mest gynnsamma system för arbetskraftsinvandring införts av borgaralliansen. Gynnsamt sett ur arbetsgivarnas synvinkel. Tidigare fick ett företag enbart anställa utländsk arbetskraft om det rådde brist på personal inom en viss bransch. Det formella beslutet att tillåta företag att anställa utländsk arbetskraft togs av Arbetsförmedlingen. Men innan alliansen tog över hade facket, i praktiken, makt att lägga in ett veto mot att arbetsgivaren tog in arbetskraft hur som helst.

Ett sorts fackligt veto, som backade upp lagar och avtal och stärkte löntagarnas ställning, var givetvis ett rött skynke för borgaralliansen. Tillsammans med Miljöpartiet slog borgarna sönder fackets informella vetorätt 2008.  Idag är det i praktiken arbetsgivaren själv som bestämmer om det behövs utländsk arbetskraft eller inte. Det enda som krävs är att arbetsgivaren ska kunna presentera ett jobberbjudande med löner och övriga villkor som motsvarar kollektivavtal eller praxis inom respektive yrke.  Men kryphålen är många. Ett känt exempel är hur bärplockare från Thailand och Vietnam har utnyttjats hänsynslöst.

Effekter av fri arbetskraftsinvandring
När det gäller medborgare från Europa/EU råder det redan i praktiken fri invandring. Sedan 2006 har alla EU-medborgare rätt att vistas och arbeta i ett annat EU-land i tre månader utan att ens behöva anmäla detta till Migrationsverket (eller motsvarande). Dessa regler gör situationen ännu mer fördelaktig för arbetsgivarna.  En av grundstenarna i EU-samarbetet är arbetskraftens fria rörlighet. Det för företagen så gynnsamma systemet innehåller dessutom luckor som öppnar för oseriösa företag som kan utnyttja anställda till mycket låga löner och dåliga villkor. Låt oss ta ett talande exempel. Inom vägtransportområdet finns något som kallas för ”cabotage” (inte ”sabotage”).

Cabotage handlar om tillfällig inrikestrafik. Ursprungligen uppstod denna tillfälliga inrikestrafik som en spinn-off effekt av internationella transporter. Tanken var att lastbilar inte skulle behöva rulla tillbaka till ursprungslandet, tomma, efter att ha levererat sin last. Detta skulle ha kunnat innebära både ekonomiska och miljömässiga fördelar. Därför tilläts en begränsad transportverksamhet på vägen tillbaka. Nu försöker dock EU-kommissionen driva igenom att denna tillfälliga inrikes cabotagetrafik helt ska frikopplas från de internationella transporter som den ursprungligen var en spinn-off effekt av!

Den praktiska effekten av detta är följande: fordonet som bedriver frakterna behöver inte lämna Sverige över huvud taget. Föraren måste dock lämna landet efter 50 dagar. Om det utländska åkeriet byter förare var 50:e dag kan alltså arbetsgivaren bedriva – inte en tillfällig inrikestrafik för att lastbilar ska slippa köra tomma tillbaka efter en internationell transport – utan en permanent inrikestrafik i Sverige. Detta utan att ens behöva etablera sig i landet! Får EU-kommissionen igenom sin vilja innebär detta att vad som idag är ett illegalt sätt för företagen att arbeta, nu blir legalt!

Ett nederlag för facket
Konsekvenserna blir att lokala transporter kommer att utföras av underbetalda chaufförer från låglöneländer. Dessa chaufförer kommer att leva i Sverige, tillfälligt, och under usla sociala villkor. Redan idag är fjärrtrafiken inom Sverige nästan utraderad via låglönekonkurrensen. Av samma skäl har någon svenskbaserad utlandstrafik inte förekommit på åratal. I kampen mellan borgerligheten och arbetarklassen har följande skett. Dels vandrar just nu jobben bort, från arbetare med anständiga löner och drägliga villkor i övrigt, till arbetare som saknar allt detta. Arbetarna förlorar även rätten både att organisera sig fackligt och öppna munnen för att formulera krav utan risk att få sparken. Dels går mångmiljonbelopp, som borde betalas in som skatt och användas till vård-skola-omsorg-pensioner, till att öka vinsterna för fuskande åkare.

Innebörden är en verklig seger för kapitalet över arbetet. Löner, sociala- och demokratiska rättigheter samt skatteinkomster vandrar alltså bort, från löntagarna och samhället, till höjda vinsterna hos företagen. Till detta ska dessutom läggas den rädsla som drabbar de som fortfarande har jobb och arbetar under svenska kollektivavtal. Sammantaget: den fria rörligheten innebär en verklig maktförskjutning, bort från de arbetande och över till kapitalägarna. Detta innebär ett verkligt nederlag för facket.

Mot denna bakgrund tvekar vi inte att säga följande: det klassmässiga innehållet i borgarnas paroll om ”fri invandring” utgör ett både bakslugt och effektivt angrepp mot löntagarna. Men frågar någon då, har inte Nya Arbetartidningen just beskrivit effekterna av den fria arbetskrafts- invandring istället för innebörden av en ”fri invandring”. Låt oss titta närmare på detta.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here