Print Friendly, PDF & Email

Under de senaste månaderna verkar Sverigedemokraterna ha etablerat sig på en ny och högre nivå i opinionen. I SCB:s stora opinionsundersökning i nov 2012 fick SD 7,9 procent. I senare mätningar har partiet fått siffror runt 10 procent hos flera mindre institut.  

Vad ligger bakom det ökade stödet för SD? I SCB:s undersökning visade det sig att SD, sedan valet 2010, har vunnit arbetarväljare från främst S och M. Faktum är att få partier har en så stor andel arbetarväljare som SD. Fortfarande sympatiserar över 50 % av LO:s medlemmar med S. Men SD har över 16 % av arbetarrösterna, vilket gör partiet till näst störst bland LO-medlemmarna! Även bland egna företagare har SD ett oproportionerligt stort stöd. I gruppen ”högre tjänstemän”, däremot, är SD klart minst av alla riksdagspartier.

Trots inbrytningarna i nya grupper är den typiske SD-sympatisören fortfarande en manlig arbetare under 30 år, med anställning inom den privata sektorn. Förklaringarna till detta är troligen flera. Unga arbetare tillhör de som har störst anledning att känna sig hotad av arbetslöshet, bostadsbrist och uppluckrad sociala trygghet. Det är också de manligt dominerade arbetaryrkena som drabbas hårdast av utländsk lönedumpning i spåren av EU-medlemsskap och Lavall-dom. Enligt Byggnadsfacket har utländska företag, med lågavlönade utländska anställda, helt tagit över marknaden för mindre s.k. ROT-jobb i Stockholmsområdet.

En röst på SD är en röst på M
En röst på SD är alltså i själva verket är en röst på Reinfeldt! Under riksdagsåret 2011/2012 röstade SD med alliansen i 88 % av alla omröstningar där partiet hade utslagsröst (totalt 136 voteringar). Detta döljs dock i den politiska debatten. Tack vare medias opportunism, och oförmågan hos S och V att peka ut SD som en del av regeringsunderlaget, har rasisterna i SD kunnat framstå som ett ”tredje block” i svensk politik. Detta har gjort att SD fått röster, främst från arbetare, som är missnöjda med både S och Alliansen. SD:s intrång bland missnöjda arbetarväljare understryks av det faktum att partiets tillväxt, rent historiskt, sammanfaller med S tillbakagång. Samtidigt som S minskat från 40-45 till 30-35 procent, har SD vuxit från 2 till 10 procent. Vissa av arbetarväljarna har gått direkt från S till SD. Andra har tagit omvägen via Moderaterna.

SD:s framgång är det pris ”vänstern” får betala för sin oduglighet! Under åren 1994-98 så genomförde S det värsta åtstramningsprogrammet i hela ”västvärlden”. Ändå segrade partiet både 1998 och 2002. Skälet är att missnöjda, arbetare och andra, röstade på Vänsterpartiet! Sedan ställde ändå detta makthungriga parti sina nyvunna mandat, som de ”fått” av besvikna s-väljare, till Perssons förfogande. Och därmed kunde nedskärningarna fortsätta – med V:s aktiva stöd. Men Vänsterpartiets historiska svek – främst mot kvinnor i offentlig sektor men också mot män i industrin – genomskådades.

Priset för det historiska sveket är att arbetarna, i brist på ledning från fackföreningar som kunnat utlysa strejker mot Alliansens politik men som inte gjort detta, tvingas att protestera individuellt – inte kollektivt genom en kollektiv strejk. Och efter att ha blivit svikna av ”vänstern” (S, V och ”smågrupperna”) så proteströstar nu arbetarna idag till höger.

Men då många inte vill rösta på M, och Sverigedemokraterna ännu inte avslöjats som ytterligare ett stödparti till Reinfeldt, så har detta öppnat vägen för att missnöjesrösterna ska ge SD tio procent i nästa riksdagsval.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here