Print Friendly

Trots svagheterna är S för tillfället Sveriges största parti. Bland LO:smedlemmar har partiet ökat till 54 %. Men S styrka ligger till allra största del i alliansens svaghet. För även om Löfvens s k Framtidskontrakt saknar konkreta idéer för nya jobb, så har Reinfeldt det ännu kärvare.

Alliansen enades innan valet 2006 om stora skattesänkningar för de med jobb i kombination med sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa samt mindre resurser för skola-vård-omsorg. Denna politik har nu nått vägs ände. Åtgärderna sades ge fler jobb – vilket inte har blivit fallet. Arbetslösheten är idag högre än vid maktskiftet 2006. Alliansen präglas av både M:s brist på idéer och rädslan hos KD och C för att åka ur riksdagen.

Reinfeldts regeringsunderlag är inte längre självklart. Tveksamma väljare kan med all rätt fråga sig om en röst på M innebär fri invandring med nyliberala C eller stängda gränser tillsammans med rasistiska SD. Reinfeldts krav på att Löfvén, innan valet, ska berätta med vem S ämnar regera framstår som allt mer märkligt.

Reinfeldt tvingas titta utanför Alliansen när det gäller regeringsunderlaget efter 2014. Om C och KD hamnar utanför måste M-FP vända sig till MP och SD. Dessa i grunden borgerliga partier har inga principiella skäl att nobba Reinfeldt. SD ingår redan i Alliansens underlag. Partiet röstar för Alliansen i ca 90 % av omröstningarna där man har utslagsröst. De arbetarväljare som vandrat från S till SD ställs därmed till Reinfeldts förfogande.

Miljöpartiet har en uttalad strategi att stödja det block som man kan få regeringsposter av efter nästa val. För MP-ledningen har makten blivit viktigare än politikens innehåll. På kommunal nivå, t ex i Sundsvall, styr MP med alliansen sedan valet 2010 – trots att partiet drev en lokal valrörelse tillsammans med S och V.

Innehållet i Socialdemokraternas valprogram saknar svar på hur avindustrialiseringen, och bemanningsföretagens angrepp på kollektivavtalen, ska bemötas. Istället för att staka ut skiljelinjerna mot Alliansen verkar målet vara att minska skillnaderna i sakfrågorna. Ett exempel är S ovilja att säga nej till vinster i välfärden. Bristen på tydliga politiska skillnader mellan S och M ger ökade möjligheter för Miljöpartiet och Sverigedemokraterna att profilera sig. Fler kan komma att rösta på MP eller SD då de kan uppfattas som ”oberoende”.

I slutändan är det Moderaterna som tjänar på att SD och MP växer. Varje röst på dessa partier ökar sannolikheten för en tredje Reinfeldt-regering. Därmed är det också M som tjänar på en valrörelse med små politiska skillnader.

För att besegra Alliansen krävs att arbetarrörelsen definierar kampen mot arbetslöshet och avindustrialisering, mot bemanningsföretag men för kollektivavtal och trygghet samt mot vinster i välfärden. Den 14 september 2014 räcker det inte att lita på motståndarens svaghet.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here