Översättning av Lars-Erik Utberg
Nya Arbetartidningens medarbetare Adi Saade befinner sig just nu i Gaza, Palestina. Han kommer i ett antal artiklar berätta om sin återkomst till ett land och till en familj han inte sett på nästan sex år. Följ Adi Saades rapportering om människorna i ett land som drabbats av krig, blockader och politiskt förtryck. Vi publicerar här den andra delen.
Resan fortsätter för återvändaren till Gaza. Han tar sina väskor och lämnar gränsvaktens byggnad. När nu skräcken har släppt så tar han ett djupt andetag för att hålla tillbaka tårarna och dölja skakningarna i sin kropp.
Nu är han innanför väggarna på fängelset som kallas ”Gaza”. I bilen, på vägen som binder samman norr och söder, kan man känna lukten av kriget. Det är stora hål i asfalten på grund av de många bombningarna från stridsflygplanen. Här och där längs vägen finns det bombade hus och fabriker. Han gjorde en snabb jämförelse med vad han sett på vägen i Gaza och det man ser längs vägarna i Sverige. Det är en stor skillnad mellan skogen och träden i Sverige och de slumpmässiga hus som syns i Gaza. Hus som byggdes under ockupations- och krigstiderna. Men jämförelsen är också mellan vägar som bombas varje gång krig utbryter och några av de bästa vägarna i världen.
Han kommer till slutsatsen att det var en dum jämförelse – att jämföra det stabila Sverige som hade sitt senaste krig på 1800-talet, med Gaza som inte haft en fredsperiod på längre än sju år de senaste 60 åren.
Bilen fortsätter att skaka upp och ned längs den förstörda vägen. Han känner sig som om han deltog i ett ökenrace när bilen hoppar mellan kullarna i öknen. Det är direkt efter fredagsbönen så det är inte många människor på gatorna. Det är tomt för att folk vanligtvis stannar hemma en sådan dag.
Återvändarens familj var inget undantag, de väntade på honom – men inte i sitt hem. Hans mor grät, grät så mycket att han tyckte det kändes konstigt, men hon trodde inte att hon skulle få se sin son igen. Hon lagade den bästa lunch man kan drömma om, mat som han verkligen hade saknat. Mat som har doften av att vara lagad med hennes händer. Det var enorm skillnad mellan denna mat och den han brukade laga i Sverige.
Familjen hade fått tre nya medlemmar som han inte träffat förut. Hans systers man och deras två fantastiska barn, en pojke och en flicka. Han hade sett dem i videochatt tidigare, men det var ingenting emot att krama och pussa dem i verkligheten. Efter att ha spenderat lite tid med familjen så ville han åka på en tur i bilen. Han ville äta den berömda palestinska efterrätten ”Nabulseyya” som han saknat så mycket. Han ville se Gazas gator efter två blodiga krig under de sex år han inte hade varit där.
Staden hade genomgått flera förändringar. Några byggnader var förstörda, medan spillrorna från andra förstörda hus hade återanvänts till nya byggnader. Det var många nya hus och vägar som byggts sedan han var här sist. Förklaringen är att efter revolutionen i Egypten så smugglas det in byggmaterial som aldrig förr. Under de fyra år som Gaza legat under blockad har antalet människor i Gaza blivit fler, medan hemmen har blivit färre till följd av de två förödande krigen. Därför har möjligheten att smuggla byggmaterial lett till en ”byggboom”.
För några månader sedan så fick de besök som ingav nytt hopp. Prinsen av Qatar som kom och meddelade att hans land skulle donera en halv miljard dollar för att återuppföra de tre huvudvägarna i Gaza, samt att bygga 20 000 bostäder för de som förlorat sina hem. Detta meddelande har gett nytt hopp till de boende i Gaza då det skulle höja standarden och ge jobb åt tusentals arbetslösa människor. Enligt myndigheterna i Gaza så fördröjs endast projektet av att Egypten inte tillåter materialens införsel. Detta på grund av oroligheterna i Egypten.
Något som han inte tyckte om att se i Gaza var mörkret som orsakas av bristen på elektricitet. Varje hus har en 8-timmarsperiod där elen är bruten. Skälet till detta är, enligt myndigheterna, att efterfrågan på el har ökat stadigt de senaste tio åren – men blockaden har inte tillåtit en ökning av kraftverkens kapacitet för att möta efterfrågan. Tre familjer har dött i bränder som orsakats av att man måste använda ljus för att lysa upp mörkret. Det är fattiga familjer som inte har råd med egna generatorer när elektriciteten är bruten. Pappan, mamman och de tre sönerna i familjen Dheir brann inne för att de glömde blåsa ut ljusen, eller för att de kanske lät ljusen stå tända för att barnen var rädda att sova i mörkret. En annan familj på sex personer dog i en liknande olycka bara två veckor senare. Detta är bara några av de tragedier vi hör dagligen i Gaza.