Print Friendly, PDF & Email

Nya Arbetartidningen har kartlagt fem åtgärder mot arbetslösheten som alliansregeringen brukar hålla fram. Det handlar om åtgärder som totalt sett kostat staten över 100 miljarder per år. Resultatet är minst sagt skralt. Inte ens regeringens egna utredningsinstitut kan hitta några säkra bevis för att åtgärderna skapat nya jobb.

Jobbskatteavdraget är den överlägset dyraste ingrediensen i regeringens åtgärder mot arbetslösheten. Avdraget, vars första steg introducerades 2007, kostar sammanlagt mellan 70-80 miljarder per år. Teorin bakom jobbskatteavdraget var att den sänkta skatten, kombinerat med försämrade villkor för sjuka och arbetslösa, skulle öka incitamentet för de utan jobb att faktiskt börja jobba. Därmed skulle lediga tjänster tillsättas snabbare. Under ytan hade Alliansen också andra tankegångar: de som fick ett ledigt jobb skulle vara desperata och därmed inte våga ställa krav på sin nya arbetsgivare. Därmed skulle den nya låga a-kassenivån, i praktiken, bli golvet för de lägsta lönerna. En ny låglönesektor skulle skapas. Skattesänkningarna skulle också göra att facken inte behövde ställa krav om löneökningar i avtalsrörelserna – deras medlemmar hade ju redan fått mer pengar i fickan tack vare jobbskatteavdraget.

Men problemet på den svenska arbetsmarknaden är inte utbudet på arbetskraft – utan tillgången på jobb. Den höga arbetslösheten gjorde att konkurrensen om varje ledigt jobb var stor redan innan jobbskatteavdraget infördes. Det marginella problemet med tjänster som inte kunde tillsättas måste lösas med arbetsmarknadsutbildningar inom bristyrken – inte genom försämrade villkor för arbetslösa.

Bristen på jobb har istället sin grund i att Sverige håller på att avindustrialiseras, vilket i sin tur beror på att de stora kapitalägarna styr allt mer av sina investeringar utomlands. I en kartläggning, gjord av Nya Arbetartidningen i april 2012, visade det sig att Sverige var det land som hade den största kapitalexporten av jämförda länder. Under de tio åren 2001-2010 hade investeringarna i svensk industri och infrastruktur kunnat vara 40 % större om inte kapitalet istället exporterats.

Detta har fått konsekvenser. Under perioden 1990 till 2009 minskade antalet anställda i 20 svenska storföretag i Sverige från drygt 700 000 till ca 450 000. Samtidigt fördubblade samma företag antalet anställda utomlands. Ingenting i Alliansens politik har handlat om att vända denna negativa trend. Snarare tvärtom. SAAB Automobil fick gå i graven utan att regeringen lyfte ett finger. Reinfeldt underströk regeringens rent brottsliga ointresse för industrijobben när han besökte World Economic Forum i januari 2013.  ”We used to have people in the industry but they are basically gone”, sa han vid en presskonferens och beskrev detta som en naturlig del av utvecklingen.

Istället för åtgärder som tar itu med avindustrialiseringen har alliansregeringen presenterat skattesänkningar och åtgärder som i praktiken blivit rena företagsstöd – främst inom servicesektorn. Sedan 2008 har antalet bidragsanställningar ökat från 108 000 till 168 000. Inom restaurangbranschen finns subventioner från skattebetalarna bakom vart tionde jobb (!) Vanligast inom restaurangbranschen är Nystartsjobben. (Källa: Hotellrevyn) Enligt Fackförbundet HRF finns företag där nästan samtliga anställda är bidragsanställda. HRF menar också att de statliga stöden belönar korta och osäkra anställningar vilket bidrar till att försämra branschens villkor.

Den sänkta restaurangmomsen är en annan åtgärd som blivit till ett rent företagsstöd. Alliansens teori var att den sänkta momsen skulle leda till lägre priser, vilket i sin tur skulle innebära fler matgäster och därmed ett större personalbehov. Men prissänkningen har uteblivit. Istället har priserna stigit. Krögarna stoppar den sänkta momsen direkt i egen ficka istället för att sänka priserna. Därmed finns anledning att ifrågasätta om åtgärden gett fler jobb. SCB:s statistik menar att antalet anställda inom branschen istället minskat.

Satsningarna på ”coacher” åt arbetslösa är Alliansens verkliga fiasko. Enligt IFAU skapar coacherna inga nya jobb. Istället har skandaler uppstått kring hur coacher för nyanlända flyktingar (s.k. etableringslotsar), som får bidrag av Arbetsförmedlingen för varje arbetslös som väljer deras företag, lockar till sig kunder genom att erbjuda datorer eller kontanter. Ägarna har sedan plockat ut miljoner ur dessa företag – utan att erbjuda någon vettig verksamhet. Arbetsförmedlingar har nu tvingats bryta avtalet med ett av dessa företag.

Alliansen vann valet 2006 på frågan om arbetslösheten. Men med facit i hand är regeringens åtgärder mot arbetslösheten ett sex år långt misslyckande. Trots satsningar på över 100 miljarder per år kan inte ens regeringens egna experter uppvisa säkra bevis på att åtgärderna gett några nya jobb. Alliansens enda  tillgång idag, när det gäller den viktiga arbetslöshetsfrågan, är oppositionens brist på konkreta alternativ.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here