Print Friendly

När det gäller frågan om socialisters förhållande till religionen måste man kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Låt oss börja med religionens förhållande till staten. I förhållande till staten måste religionen vara en privatsak. Detta betyder att vi socialister måste försvara rätten för muslimska flickor att bära slöja – om de själva vill det. Vi är emot förbud mot slöja, från staten eller från rasistiska rektorer, som via lagar eller andra regler sätter stopp för denna religiösa symbol. Men samtidigt måste vi försvara de flickor, vars muslimska föräldrar eller församling, vill tvinga flickan att bära slöjan mot sin vilja.

Låt oss göra en parallell: socialister har kämpat för att kvinnan ska ha rätt att skilja sig; när denna rätt har uppnåtts kämpar inte socialister för att kvinnor ska skilja sig (bara för att rätten finns). Alltså: i förhållande till staten försvarar vi flickans rätt att bära slöja. Samtidigt försvarar vi flickans rätt att avstå ifrån denna rätt, i förhållande till förlegade uppfattningar i flickans familj eller i den muslimska församling som flickan tillhör. Det gemensamma i båda dessa ställningstaganden är att religionen ska utgöra ett privat och frivilligt ställningstagande. I förhållande till staten betyder detta att vi kämpar för en rättighet. I förhållande till familjen, eller församlingen, innebär detta att vi kämpar för att denna rättighet inte ska förvandlas till en skyldighet.

Tyvärr finns det grupper inom Socialdemokratin, och inom vänstern över huvud taget, som undviker att ta denna debatt. Ett sällsynt fegt exempel: inför valet 2010 gav ”Socialdemokrater för tro och solidaritet” (f.d Broderskapsrörelsen) ut två varianter av sitt valmanifest. Ett manifest för kristna – och ett för muslimer. I det senare hade stycket om HBT-personers rättigheter strukits! Men homofobi eller antisemitism måste bemötas oavsett om de kommer från kristet, muslimskt eller främlingsfientligt håll.

Det hela kan sammanfattas med att religionen ska vara en privatsak i förhållande till staten. Och det ska vara frivilligt i förhållande till familjen. Detta oavsett om det handlar om att bära kors, slöja eller andra religiösa symboler. Med detta sagt finns det naturligtvis extremfall där religiösa symboler försvårar yrkesutövning. En polis i burka skulle få svårt att utöva sitt yrke. På samma sätt skulle ett stort dinglande kors i en lång kedja utgöra en fara på en industriarbetsplats.

Muslimerna i Sverige är överrepresenterade när det gäller arbetslöshet, låglönejobb och otrygga anställningar. Detsamma gäller för ungdomar, även för etniskt sett svenska ungdomar. Och som andra artiklar i denna tidning visar så ökar arbetslösheten i Sverige totalt sett. Detta understryker behovet av enighet i kampen mot nedskärningar och för satsningar på fler jobb. Vårt partis ideologi är dialektisk materialism. Det betyder att partiet som sådant är ateistiskt. Men detta innebär inte att kristna inte är välkomna i vårt parti. Vi har kristna medlemmar och de är uppskattade. Detsamma gäller för muslimer. Vi har muslimska medlemmar och de är uppskattade.

Det som är överordnat är att vi alla – ateister, kristna och muslimer – kan enas i kampen för vårt partis program; att vi kan enas om att ta kontroll över kapitalet och skapa fler jobb. Denna enighet i kampen för lycka här på jorden är överordnad den oenighet som finns när det gäller vad som väntar efter döden. Detta innebär att den motsättning som finns mellan vårt partis ideologi (dialektisk materialism) och den kristne eller muslimske medlemmens tro – blir en fråga för dessa medlemmar att hantera. Men Arbetarpartiet välkomnar – oavsett partiets ateistiska ideologi – bland annat kristna, muslimer och judar i våra led. Detta är den enda rimliga hållningen för ett parti som strävar efter största möjliga enighet mellan löntagarna i kampen för ett socialistiskt samhälle.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here