Print Friendly, PDF & Email

EU-etablissemanget får allt svårare att hålla ihop Unionen. Ett tydligt exempel på detta är debatten kring EU-utträde i Storbritannien. Denna debatt kan komma att rita om hela det politiska landskapet i Storbritannien.

Landets valsystem med enmansvalkretsar, där det största partiet ”tar allt”, har gjort att landet under efterkrigstiden helt dominerats av två partier, Tories och Labour. Men i flera av de senaste valen har det EU-fientliga och invandringskritiska populistpartiet United Kingdom Independence Party, UKIP, fått ökat stöd. I Europaparlamentsvalet 2009 blev UKIP näst störst och i kommunalvalen i maj 2013 fick partiet rekordhöga 23 procent. Om denna trend håller i sig till parlamentsvalet 2015 kommer det att innebära att det politiska landskapet i Storbritannien har ritats om.

Den största förloraren i denna förändring är Labour. I lokalvalen var Labour nere på endast 29 procent av rösterna. Borgerliga Tories fick 26 procent och Liberaldemokraterna 13 procent. Tillsammans med UKIP:s röster innebär detta 62 procent för de tre borgerliga partierna.

Bakom UKIP:s framgångar ligger ett växande EU-motstånd. I februari visade Financial Times undersökning att 50 procent av britterna skulle rösta för ett utträde ur unionen medan endast 33 procent ville stanna kvar i EU. I den brittiska debatten har EU-frågan ofta kopplats samman med frågan om arbetslöshet och invandring från östeuropeiska medlemsländer. Under senare år har över en miljon personer från övriga EU invandrat till Storbritannien. Invandrare från fattiga EU-länder utnyttjas ofta av skrupulösa arbetsgivare till löner och arbetsvillkor som ligger långt under de brittiska arbetarnas. Statistik visar att lönerna har pressats ned i låglöneyrken och att arbetslöshet skapats bland exempelvis byggnadsarbetare. Då fackföreningarna inte agerat för att försvara sina medlemmar har istället UKIP kunnat kanalisera missnöjet in i främlingsfientliga fåror.

EU-motståndet har nu pressat premiärminister Cameron att utlova en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap efter nästa val. Detta har dock inte lugnat högerns EU-motståndare. Ifjol krävde över 100 parlamentsledamöter från Tory-partiet att Cameron skulle stifta en lag för att säkra att EU-folkomröstningen verkligen skulle bli av under nästa mandatperiod – dvs även om Labour vinner valet. Detta har dock Cameron än så länge sagt nej till – med hänvisning till att regeringskollegorna inom Liberaldemokraterna är motståndare till en sådan folkomröstning.

Motståndet mot EU bland britterna har olika grund. Bland löntagarna handlar det om ett behov att försvara löner och arbetsvillkor. Den EU-kritiska högern, å sin sida, har inget emot billig arbetskraft men vänder sig mot att en del av EU:s sociala lagstiftning, exempelvis vad gäller arbetstider, är mindre nyliberal än den brittiska. Man är också mycket kritisk till de begränsningar och skatter för finansmarknaden som diskuteras inom EU. I takt med att brittisk industri monterats ned har nämligen London blivit världens näst största finansmarknadsplats (efter New York). 40 procent av världens valutahandel sker i London och över en miljon människor beräknas sysselsättas inom finanssektorn i Storbritannien. Om en finansskatt infördes i EU skulle 60-70 procent av inkomsterna från en sådan komma från affärer gjorda på de brittiska öarna.

EU-fientliga tongångar är ingenting nytt för den brittiska borgerligheten – som aldrig helt kunnat skaka av sig bilden av Storbritannien som ett världsomspännande imperium. Under Margaret Thatcher fanns en starkt EU-fientlig falang inom Tory-partiet. I efterhand har det blivit känt att järnladyn själv, efter Maastricht-fördraget 1992, tyckte att Storbritannien skulle klara sig bättre utanför EU. ”Den krassa sanningen är att resten av unionen behöver oss mer än vad vi behöver dom”, skrev hon i sina memoarer.
Om finanssektorns spekulanter, och nostalgiska delar av den brittiska borgerligheten, pressar på för att hålla armlängds avstånd till EU finns starka krafter som verkar i motsatt riktning. USA:s biträdande utrikesminister Philip Gordon har offentligt hotat att samarbetet mellan USA och Storbritannien skulle drabbas om engelsmännen lämnar EU. Inte heller övriga EU (läs Tyskland och Frankrike) skulle se milt på ett brittiskt utträde. Paris eller Frankfurt skulle kunna lanseras som en konkurrent till London när det gäller den europeiska industrins behov av en finansmarknad.

Ett brittiskt utträde skulle dessutom kunna utlösa en ekonomisk och politisk kris med påverkan på hela världsekonomin. Till syvende og sidst talar allt för att den brittiska borgerligheten väljer att stanna kvar inom EU men att man, precis som hittills, försöker förhandla sig till undantag från gemensamma överenskommelser.

Tabell: Valresultat Storbritannien

                    1979*    1997*      2013**
Labour         36,9      43,2             29
Tories            43,9      30,7           25
LibDem         13,8      16,8           14
UKIP               –          0,3            23
* Parlamentsval
** Lokalval

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here