Print Friendly, PDF & Email

Det stora antalet protester, och risken för ännu större protester i framtiden, har skrämt upp och satt press på EU-etablissemanget.

Detta speglas i ett uttalande av den tyske finansministern Wolfgang Schäuble. På ett möte i Paris i slutet av maj varnade Schäuble för att om åtstramningarna leder till att de europeiska välfärdssystemen slås sönder skulle detta utlösa en revolution ”inte i morgon – utan på samma dag”. Även EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som varit en av de ivrigaste förespråkarna av åtstramningar som medicin mot krisen, är orolig och har tvingats erkänna att åtstramningspolitiken misslyckats.
– Även om denna politik i grunden är rätt så har den nu nått sin gräns, sa en oroad Barroso på en presskonferens i april.
– För att en politik ska vara framgångsrik måste den inte bara vara rätt utformad, den måste också ha ett minimum av politiskt och samhälleligt stöd.

EU-topparna pressas inte bara av de många strejker och demonstrationer som sveper över kontinenten. Det har dessutom uppstått en hård meningsmotsättning mellan EU:s ledande organ och styrelsen inom IMF. Valutafonden riktar mycket skarp kritik mot EU för hanteringen av den ekonomiska krisen. EU anklagas för allt från ”ren oförmåga” till att ”förneka verkligheten” samt för att lida av ”överdrivet självförtroende”. Att en sådan hård kritik riktas från IMF mot EU är helt oemotsvarat i historien.

Trängda både av protester och avkritiken från sina ”vänner” i IMF beslutade EU-kommissionen, i slutet av maj, att delvis bromsa takten i den hårda åtstramningspolitiken. I praktiken handlar det dock enbart om att ett fåtal länder ska få längre tid på sig att uppnå kravet på en budget i balans. Men detta är ett tydligt avsteg från de senaste årens politik, då åtstramningar i det närmaste utgjort en religion för EU:s ledare.

Trots oro, vacklan och interna motsättningar så är det fortfarande borgerligheten som har initiativet i de europeiska länderna. ILO konstaterar i sin rapport att vinstnivåerna i företagen och bankerna i världen nu har nått tillbaka till nivåerna före krisen 2008, och i vissa fall till nya historiskt höga nivåer. Men investeringarna ligger fortfarande på en lägre nivå än före krisen. Och utan investeringer – inga jobb. Istället har vinsterna, enligt ILO, i större utsträckning gått till aktieutdelningar, spekulation och höjda direktörslöner.

Det är inte viljan att kämpa som saknas bland löntagarna ute i Europa. Detsamma gäller för ungdomar och pensionärer. Men det som saknas är politiska paroller som visar en väg framåt. Det saknas också politiska ledare som vågar ställa sig i spetsen för de olika proteströrelserna. Läs mer om situationen i Europa och om hur kampen skulle kunna ta steg framåt på sidorna 4, 5 och 6.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here