Print Friendly

Europa-projektet håller på att falla samman. Överallt ser vi politiska uttryck för detta. Å ena sidan ser vi imponerande proteströrelser mot åtstramningar och arbetslöshet. Å andra sidan saknar dessa rörelser en politiskt inrktning och en ledning som vågar visa en väg framåt. Denna brist har bidragit till att nationalistiska och regionalistiska spänningar återuppstått med förnyad styrka. Högerpartiets ledare i Storbritannien lovar en folkomröstning som öppnar för britterna att lämna EU. En betydande del av befolkningen i Katalonien vill lämna Spanien, liknande stämningar finns i norra Italien och Belgien. 

I flera fall har nationalistiska och rasistiska rörelser kunnat växa tack vare dessa stämningar. De utnyttjar missnöjet med hög arbetslöshet och angrepp på sociala rättigheter och kanaliserar det i reaktionära banor. Men arbetslöshet och otrygghet är kapitalismens misslyckande.

Mick Brooks svarar här på fem frågor om situationen i Europa. Brooks är aktiv inom den brittiska arbetarrörelsen sedan 45 år tillbaka. Svaren har översatts och bearbetats av Jan Hägglund.

1.Vad ligger bakom forsöken att få till stånd en Europeisk Bankunion?

– Eurozonen befinner sig i ett tillstånd av djup kris. Stora delar av den europeiska borgerligheten skulle vilja skapa en bankunion om de bara kunde. Men de håller på att misslyckas. Det viktigaste argumentet bakom försöken att skapa en bankunion är att länderna i Europa – om Europa ses som en helhet – är ”rika”. Om länderna i eurozonen skulle räkna samman sina tillgångar och skulder så skulle detta visa sig. Länder med fordringar, som Tyskland, skulle ”ta ut” länder med skulder som exempelvis Grekland. Och resultatet skulle bli en eurozon, eller en Europeisk Union (EU), där tillgångarna översteg skulderna. Detta skulle sedan spegla sig i bankunionens möjligheter att exempelvis ge ut överstatliga obligationer. Dessa obligationer skulle spegla tillståndet i hela eurozonen (eller EU).
– Om den grekiska regeringen idag vill finansiera sitt budgetunderskott genom att sälja statsobligationer måste den grekiska staten betala en långt högre ränta än den tyska. Men om obligationerna var överstatliga – och därför kunde spegla den totala ”nettosituationen” i hela eurozonen (eller i EU) – då skulle det ske en utjämning mellan de höga räntor som Grekland får betala och de låga räntor som Tyskland betalar. Detta skulle utjämna den brist på balans som finns mellan länderna och som utgör en av de verkligt tunga faktorerna bakom krisen i Europa idag. En sådan utjämning skulle gynna de europeiska länderna som helhet. En sådan överenskommelse skulle vara mycket rationell och på många satt bra.

– Men vi marxister förstår att kapitalismen inte är rationell. Stämningen i Tyskland är närmast rasistisk gentemot Grekland. Många tyska politiker anser att en europeisk bankunion innebär att tyska skattebetalares pengar skulle användas till att pumpa in kapital i sydeuropeiska banker i syfte att rädda dessa från konkurs. Det påstås att grekerna är lata, inte vill jobba, men gärna parasiterar på den starka tyska ekonomin. Det finns fler länder som har samma inställning som Tyskland. De europeiska staterna kommer att slåss sinsemellan om vilka som ska drabbas hårdast av dagens kris. Detta även om deras inbördes strider innebär att de alla kommer att förlora mer i slutänden.
– Denna brist på rationalitet kan vi se gång på gång i historien. England och Frankrike blev egentligen inte några ”vinnare” av Första Världskriget. Ett skäl var de hårda fredsvillkoren som de påtvingade Tyskland. Dessa villkor (Versaillesfreden) innebar att Tyskland skulle betala väldiga skadestånd till bl a Frankrike. Men i slutänden kom alla länder i Europa att skakas av hur hårt freden drabbade Tyskland. En annorlunda fred skulle ha varit mer rationell, men freden blev hård, och alla förlorade på det. Situationen ar densamma idag.
– Min uppfattning är att EU-länderna inte kommer att kunna enas om en Europeisk Bankunion.

2. Premiärminister Cameron har utlovat en folkomröstning som öppnar för ett brittiskt utträde ur EU – hur kan det komma sig att den brittiska motsvarigheten till Moderaterna driver detta krav?

– Vi måste vara försiktiga med att dra alltför långt gående slutsatser av Camerons uttalande. Det är inte alls säkert att det blir någon folkomröstning i Storbritannien. Det Cameron sagt är att det ska bli en folkomröstning efter nästa val – om han är premiärminister! Men det är långtifrån säkert att The Conservatives (Torys) styr Storbritannien efter nästa val. Och om Torys förlorar valet sa blir det ingen folkomröstning. Varken LiberalDemokraterna eller Labour vill ha någon folkomröstning.

– Toryledarens utspel är ett kortsiktigt försök att ta hem politiska poänger. I många europeiska länder finns ett djupt missnöje med de traditionella politiska partierna – speciellt efter krisen 2008. Och utan ett tydligt socialistiskt alternativ riktar sig detta missnöje inte mot kapitalismen utan bl a mot EU:s strävan efter ökad överstatlighet. I detta läge har missnöjet tagit sig många olika former. Clownen Beppe Grillos nya parti i Italien ar ett exempel. Detta parti ar fientligt både mot invandrare och fackföreningar. Och på Camerons hemmaplan har United Kingdom Independence Party (UKIP) bildats. Detta ar ett EU-fientligt och reaktionärt parti. Cameron har försökt att hoppa på detta tåg av missnöje. Detta innebar inga problem eftersom dagens missnöje (utan ett socialistiskt alternativ) alltså riktar sig mot EU och inte emot kapitalismen.
– Camerons mål är att vinna röster. Men Toryledarens försök att tävla med UKIP i att vara EU-kritisk kan visa sig vara ett stort misstag. Genom att göra detta legitimerar Cameron UKIP. Detta innebär att det blir lättare för UKIP att erövra väljare som utgör The Conservatives (Torys) naturliga väljarbas men som tycker att UKIP ar mer trovärdiga EU-kritiker. Till Torys väljarbas hör inte bara de ”rika”, och anhängarna av nedskärningar, utan även de som är fientligt inställda till invandrare, homoäktenskap och till folk med annan hudfärg. Torys riskerar nu att förlora många av dessa väljare till UKIP.

3. Varför har den brittiska borgerligheten alltid varit mycket mindre entusiastiska för EU än sina kollegor i Tyskland och Frankrike?

– En faktor som måste nämnas är de europeiska eliterna – den ekonomiska och politiska borgerligheten. De har bara fortsatt att pressa på och pressa på för att EU-projektet ska röra sig framåt, mot en djupare enhet mellan de europeiska staterna. Och de har gjort detta utan att bry sig om vad folk tycker. Ta folkomröstningarna i Danmark eller på Irland. Borgerligheten brydde sig inte. De bara fortsatte att pressa på för en fördjupad utveckling, som om folkomröstningarna inget betydde. Sedan genomförde de nya folkomröstningar, där Ja-sidan vann, efter mycket skrämselpropaganda. Men denna utveckling mot en fördjupat enighet mellan de europeiska staterna stoppades upp av den ekonomiska krisen 2007/8.
– Som Marx sa en gång: det ar en sak att dela ut vinster, det ar en annan sak att dela ut förluster. Och nu går det inte längre att ignorera missnöjet hos löntagare, pensionärer, ungdomar och andra grupper i samhället.

– Missnöjet med EU är större i exempelvis Frankrike än i Storbritannien. Missnöjet med samhällsutvecklingen växer, och då det saknas ett trovärdigt socialistiskt alternativ till kapitalismen, så tar många ut sitt missnöje på EU och eurozonen. Detta märks i en rad länder.
– Under en lång tid fanns det ett motstånd mot EU-projektet hos delar av den brittiska borgerligheten. Motståndet går tillbaka ända till bildandet av EEC på 50-talet. Grunden för den brittiska borgerlighetens EU-motstånd var osund. Den byggde på minnen av hur Storbritannien en gång hade ett imperium så stort att ”solen aldrig gick ned”. Tanken var att Storbritannien inte behövde Europa utan kunde handla med sina forna kolonier. Kolonierna sågs en gång som stora råvaru- och livsmedelsproducenter som skulle tillgodose Englands behov. Nya Zeeland brukade leverera smör, äpplen kom från Kanada och Sydafrika, m.m. I utbyte skulle England producera och sälja maskiner och mer avancerade produkter tillbaka. Så istället för att gå med i EU:s föregångare EEC bildade man en alternativ handelsorganisation kallad EFTA (i vilken även Sverige ingick).

En majoritet av borgerligheten vill stanna i EU
– EFTA kom dock aldrig att få någon egentlig betydelse och samtidigt försvann de brittiska kolonierna, som inte ville fortsätta som råvaruproducenter åt Storbritannien. Australien säljer idag stora mängder mineraler till Kina. Kanada är en jättelik gruva som förser norra USA med råvaror. Mot bakgrund av denna utveckling så tvingades även Storbritannien att vända sig mot Europa.
– Det vi nu ser, hos vissa grupper inom Storbritannien, är en sorts återfödelse av tron på ”det gamla”. Vissa inom borgerligheten argumenterar åter att England, som ett alternativ till EU, ska vända sig mot sina tidigare kolonier. Indien pekas ut som ett av alternativen till Europa. Men majoriteten av den brittiska borgerligheten vill inte lämna EU. De kommer att hitta någon metod för att stanna kvar. Antingen lyckas de undvika en folkomröstning. Eller så hittar de en metod som gör det möjligt att strunta i resultatet av folkomröstningen (om en majoritet av befolkningen skulle rösta för ett EU-utträde).

4. Vilken politisk betydelse får det växande missnöjet med EU-projektet?

– Den kapitalistiska krisen från 2007/8 har stannat upp europrojektet. Det kommer inte att kunna utvecklas vidare inom den närmaste framtiden. De uttryck som formerna för det politiska missnöjet tar sig, det tål att upprepas, beror på arbetarrörelsens oförmåga att skapa ett trovärdigt alternativ. Detta gäller för alla EU-länder. Därför har bl a nationalismen börjat växa. I vissa länder har gamla nationella, eller regionala, motsättningar fått en ny sprängkraft. Låt oss ta några exempel:
▪ Spanien: stödet för ett självständigt Katalonien har vuxit kraftigt,
▪ Italien: Partiet Lega Nord anser att de norra delarna av landet skulle klara sig bättre utan de södra,
▪Belgien: där har motsättningarna vuxit mellan de regioner där flamländska respektive franska utgör de dominerande språken. Landet var i praktiken utan en fungerande regering i cirka ett år.

– När det gäller United Kingdom Independent Party (UKIP) så kommer de inte att få något större antal ledamöter valda till parlamentet i nästa val. De flesta av partiets väljare kommer att tas från folk som annars skulle ha röstat på Torys. Men visst kommer några även att tas från Labour. Även Labour har påverkats av de politiska strömningar som gynnat UKIP. Labour har antytt att de tidigare släppte in för många invandrare och att de kommer att bedriva en stramare politik i framtiden.
– En stärkt nationalism innebär ofta en stärkt rasism. En stor del av befolkningen är missnöjd och arga. Många oroar sig för att förlora sitt jobb samtidigt som det kommer invandrare, exempelvis från Bulgarien och Ungern. Detta i ett läge då ingen kritiserar kapitalismen för dess misslyckande. Därför har mycket av ilskan kommit att riktas mot människor av annan hudfärg. Och rasism är en farlig farsot som splittrar arbetarna.
– I Grekland finns dessa strömningar starkt representerade. Gränsen mot icke-europeiska länder är lång och många tar sig in i EU via Grekland. Detta har lett till födelsen av Gyllene Gryning. Detta parti är inte bara ett uttryck för den allmänna, nationalistiska, trenden. Här har vi att göra med ett parti som försöker att sätta upp ett modernt SA och som slåss på gatorna.

5. Vilken är vägen framåt för arbetarrörelsen?

Överstatligheten har gått för långt, till och med för Storbritannien som hållit sig i EU-projektets utkanter. Landet har varit en medlem i EU under 40 år nu och det finns ingen väg tillbaka. Kolonierna är borta. Om världsekonomin återhämtar sig, även i långsam takt, så kommer det att ske en ekonomisk återhämtning även i Europa. Men enligt IMF och OECD så förväntas BNP i eurozonen att fortsätta att krympa i år. Och när det gäller 2014 så kommer tillväxten att bli högst en procent. Detta innebär en fortsatt hög arbetslöshet och fortsatt åtstramningspolitik. Detta kommer att tvinga fram strider. Det har redan genomförts 25 generalstrejker i Grekland sedan 2008. Även i exempelvis Spanien och Portugal har stora strejker ägt rum. Åtstramningsprogrammen bekämpas. Men protesterna har ännu inte fått något politiskt uttryck inom de traditionella arbetarpartierna.

Diskussioner om generalstrejk
Inom den brittiska fackföreningsrörelsen, TUC, har kravet på en generalstrejk diskuterats. Det anses allmänt att en generalstrejk, som inte är kopplad till löneförhandlingar, skulle vara olaglig. Detta framgick då strejkvapnet användes i samband med en protest för att förhindra att ett antal bibliotek skulle stängas. Ledningen inom TUC har hänskjutit frågan om generalstrejkens ”laglighet” till ett antal jurister med förmodad anknytning till arbetarrörelsen. Men att behandla frågan om generalstrejk på detta sätt är naturligtvis absurt. Om vi socialister ansåg att tidpunkten för en generalstrejk var den rätta skulle vi inte delegera frågan till jurister. Först skulle vi ställa oss frågan ”hur ska generalstrejken organiseras för att få största möjliga uppslutning och effekt?”. Sedan skulle vi sprida diskussionen så brett som möjligt, både inom och utanför arbetarrörelsen. Men tyvärr är det inte vi socialister som dominerar fackföreningarna. Det senaste tillfället då arbetarklassen i Storbritannien utnyttjade sin kollektiva styrka var i november 2011. Då kallade fackföreningarna ut 100 000 medlemmar till en endagsstrejk för att försvara pensionerna. Tyvärr följdes denna strejkdag inte upp.

-De Socialdemokratiska partiernas ledare borde studera vad som har hänt i Grekland. I spåren på den rekordhöga arbetslösheten och de brutala nedskärningarna har den politiska kartan ritats om. Framgångarna för Gyllene Gryning är bara en sida av myntet. Den andra sidan är att det socialdemokratiska PASOK har bestraffats fruktansvärt hårt av befolkningen. Skälet till detta är att partiet ställde upp på åtstramningspolitiken. Efter att ha varit ett av de partier som dominerat den grekiska politiken under fyra decennier raderades PASOK nästan ut i det senaste valet (juni 2012). Och partiets framtid är ytterst oviss. PASOKs väljare gick huvudsakligen till den nya ”vänsterkoalitionen” Syriza.

-En rad händelser visar på den utbredda viljan att ta strid mot arbetslöshet och åtstramningar. Men det saknas politiska paroller som visar på hur kampen ska kunna ta steg framåt. Det är detta – att visa på hur nästa steg framåt ska tas – som skulle kunna binda samman olika lokala strider till en bred landsomfattande rörelse. En sådan är utan tvivel parollen för en generalstrejk. Generalstrejken som metod för massmobilisering och därmed för verklig kamp utanför parlamentet är ett krav i sig. Men kravet på generalstrejk måste naturligtvis kopplas till ett verkligt viktigt mål.

-Parollen att nationalisera bankerna skulle delvis kunna fylla denna roll. En demokratisk styrning av bankerna skulle kunna kopplas till resten av ekonomin. Både till det påträngande behovet att skriva av statsskulden – som i Grekland. (Och till andra länders behov av att stoppa kapitalexport och spekulation – som i Sverige/JH.) En nationalisering av bankerna måste kompletteras med en hård kontroll av kapitalrörelserna – annars kommer speciellt de stora aktieägarna att fly de länder som gör verklighet av parollen.

Det saknas även politiska ledare som vågar föra fram kravet på att ta över bankerna; ledare som vågar förklara varför ett demokratiskt övertagande av bankerna är en överhängande nödvändighet. Men det har börjat hända saker även här. I Storbritannien har diskussionen startat genom att det nationella brandmannafacket (The Fire Brigades Union) har ställt sig bakom kravet på att nationalisera bankerna.

EN KOMMENTAR

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here