Print Friendly

Den strejkbrytarorganisation som tydligast påminde om en tysk frikår (Freikorps) leddes av en pensionerad general vid namn Bror Munck. Efter sin pensionering organiserade den förre generalen Munck en organisation som snabbt kom att utvecklas i riktning mot en beväpnad tysk frikår. Detta på grund av stödet från borgerlighetens översta skikt.

Organisationen kom att beväpnas med vapen – insmugglade från just Tyskland. Muncks organisation hade också en långt bredare målsättning än att bryta upp strejker. Den hade även bildats med det, inofficiella, målet att slå ned en kommunistisk revolution i landet. Muncks organisation bildades 1927 (under ett annat namn) av bland annat personer med knytning till Sveriges Fascistiska Kamporganisation. I bildandet deltog också representanter för statens etablerade våldsorganisationer i form av dåvarande polismästaren i Stockholm Gustaf Hårleman. Polismästare Hårleman samtyckte inte bara till bildandet av Muncks organisation. Polismästaren i Stockholm spelade dessutom en aktiv roll då det gällde att beväpna denna Muncks organisation – ett avgörande steg i dess utveckling mot att verkligen bli en slagkraftig frikår.

Borgerligheten förberedde ett inbördeskrig

Kårens” existens och syfte var vida känt av det borgerliga etablissemanget i Sverige. Så uttalade exempelvis högerledaren Arvid Lindman sitt stöd för kåren. Lindman erkände dessutom att den regering som han, i egenskap av statsminister lett under åren 1928 – 30, både hade känt till kåren och dessutom godkänt dess verksamhet! Organisationens geografiska hemvist var stockholmstrakten.

Den s k ”Munckska kåren” var alltså organiserad av samhällets toppar, som en sorts reserv, i syfte att stärka polis och militär i kampen mot den organiserade arbetarklassen. Initiativet, och borgerlighetens direkta engagemang, måste ses mot bakgrund av de ryska revolutionerna 1917. Men lika viktig som bakgrund till den ”Munkska kåren” var inbördeskriget i grannlandet Finland som utkämpades mellan ”röda” och ”vita” under våren 1918. Detta var ett politiskt och socialt inbördeskrig i vilket en rad högerextrema officierare från Sverige deltog. Dels som ett bistånd till den finska borgerligheten och dels som en form av blodig ”träning” inför vad som skulle ha kunna hända hemma i Sverige.

Den ”Munckska kåren” var uppenbarligen inte en vanlig strejkbrytarorganisation. Syftet med Munckska kåren var att utgöra en politiskt motiverad, militärt organiserad och beväpnad reserv, som skulle kunna bistå polis och militär i ett skarpt läge. Siktet var utan tvekan att skapa en svensk variant av de frikårer som, efter att ha fått fria händer, kom att utvecklas till ett hot mot de demokratiska friheterna i Tyskland. Kårens bildande visar att borgerligheten i Sverige förberedde sig för en revolution, eller ett inbördeskrig efter klasslinjer, om en revolutionär situation skulle hade uppstått och arbetarna övertagit makten i delar av Sverige. Och detta, en revolutionär situation och ett maktövertagande från arbetarnas sida, hade varit ett mycket möjligt scenario om ingen blåst ”eld upphör” i Lunde, utan om skotten hade lett till en större massaker med 50 döda och 150 skadade.

Ådalen 1931 – Grekland 2013

Det existerade nämligen både breda och djupa revoltstämning i Ådalen under en lång period före de fem morden. Och arbetarnas egna organisationer hade varit fullt kapabla att ta över styret av Ådalen, inklusive upprätthållandet av ordningen, med långt större auktoritet och effektivitet än vad de statliga myndigheterna kunde under 30-talet. Om arbetarna hade gripit makten efter morden hade detta i sin tur ha kunnat utlösa en allmän resning från arbetarklassen i stora delar av Sverige.

Munckska kåren upplöstes, inte förvånande, i praktiken efter arbetarmorden i Ådalen 1931. Den hade blivit en direkt farlig belastning för borgerligheten (som nu hade andra strejkpoliser). Det finns flera likheter mellan denna svenska frikår, med rötterna i 20-talet, som leder tankarna till Gyllene Gryning i dagens Grekland. I båda fallen har ”kårerna” skapats genom ett aktivt stöd, både från fascistiska strömningar inom borgerligheten, och från mer traditionella högerkrafter. Det handlar om att skapa en reservstyrka som polis och militär kan kalla in om de behöver hjälp att slå ned arbetarprotester. Det handlar om att medlemmarna i denna styrka har blivit ”ideologiskt” skolade – vilket skapar förutsättningar för att de ska kunna använda mer brutala metoder än vad den reguljära ordningsmakten kan.

Det går inte att blunda för vad som händer. I Grekland vet arbetarna numera att de måste lära sig att slåss – eller att springa. Insikten om detta val kommer att sprida sig över hela Europa – även till Sverige.

Läs även:

2 KOMMENTARER

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here