Print Friendly, PDF & Email

I detta nummer har vi försökt visa att det organiserade strejkbryteriet från högerextrema Fria Moderata Studenter (FMS) har sina rötter i 1920-talets professionella strejkbryteri. Vi har i olika artiklar beskrivit hur strejkbrytarorganisationerna på 1920- och 30-talen utgjorde en grund för att bilda svenska motsvarigheter till de tyska frikårerna (Freikorps). Borgerligheten ansåg sig nämligen behöva mer ”ideologiska” organisationer än polisen och militären. Detta för att vid behov kunna trappa upp våldet mot de stridbara svenska arbetarna.

I Ådalen 1931 ville delar av den svenska borgerligheten få till stånd en konfrontation med arbetarklassen. Vi kan inte bevisa detta här, men vi kan peka på starka indicier som tyder på detta. Det låg i borgerlighetens intresse att tilldela de kampvilliga (främst kommunistiska) arbetarna, vars självförtroende växte, ett kännbart nederlag och därigenom tvinga dem på reträtt. Ett nederlag för förespråkarna för klasskamp skulle också öka handlingsfriheten för en framtida Socialdemokratisk regering. Så myndigheterna förberedde sig. Man provocerade arbetarna genom att placera strejkbrytare i Lunde. Man mobiliserade sedan en övermakt i form av eldkraft (kulsprutor och gevär). Men den som planerar en konfrontation med tusentals civila arbetare behöver själv tusentals poliser och militärer – som kan brottas – om inte konfrontationen ska sluta i total katastrof. Vilket var vad som skedde.

En tanke är att myndigheterna aldrig skulle ha fått ihop så många, politiskt pålitliga, mannar i uniform. Sympatin för arbetarna trängde nämligen även in i leden av poliser och militärer. De soldater som avlossade skotten i Ådalen var heller inga vanliga värnpliktiga – de var yrkesmilitärer och blivande befäl och därmed mer politiskt pålitliga än vad vanliga värnpliktiga skulle ha varit. Men pålitliga eller inte – de var inte fler än 60. Och därför tvingades de lita till sina kulsprutor och gevär. Detta gjorde katastrofen i Ådalen 1931 närmast oundviklig.

Myndigheterna saknade uppenbart varje insikt om vad konsekvenserna skulle bli då dessa 60 yrkesmilitärer ställdes mot 9000-10 000 demonstrerande arbetare. I hungerkravallerna på Seskarö 1917 hade arbetarna avväpnat den militära truppen. Och myndigheternas order var att detta under inga omständigheter fick ske igen. Men med bara 60 militärer så kunde denna order inte verkställas utan att bruka vapen. För då demonstrationstågets ryckte fram så skulle de blott 60 militärerna oundvikligen bli omringade. I denna, helt omöjliga situation, tappade kaptenen som förde befälet kontrollen. Han beordrade ”Eld”. Och militären sköt, bland annat med två tunga kulsprutor, rakt in i demonstrationen. Resultatet har gått till historien: Efter några minuters kaos låg fem döda arbetare på marken och ytterligare fem låg skadade.

Det var uppenbart att myndigheterna inte hade en aning om hur de skulle behålla kontrollen sedan de väl öppnat eld. De hade varit beredda att skjuta för att döda. Men eldkraft kan inte, i fredstid, ersätta mankraft. Hade myndigheterna tänkt att militären skulle fortsätta att skjuta och döda flera tusen? Då skulle 60-mannatruppen ha blivit sliten i stycken av ursinniga arbetare som hämnd för att deras kamrater låg döda i drivor. Hade militären fortsatt att skjuta är frågan: hur skulle myndigheterna ha agerat om 150 arbetare hade legat döda och ytterligare 500 hundra legat sårade? Vi får aldrig veta. Men sannolikt hade de inte tänkt någonting. Vi socialister, däremot, måste tänka. Det finns uppenbara lärdomar att dra av det som hände.

Det går inte att ersätta antalet manskap med stor eldkraft i fredstid. När de första skotten är avlossade, och civila har dött, vad ska då ske? Ska befäl och manskap försöka att genomföra en massaker lika stor som den på Himmelska Fridens Torg i Peking 1989? Om militären hade lyckats döda tusentals – vad skulle ha hänt då? Det mest troliga svaret är att ett storskaligt massmord i det röda Ådalen 1931 skulle ha lett till en revolution eller till ett fullskaligt inbördeskrig.

Ville borgerligheten provocera fram en revolution riktad mot dem? Naturligtvis inte. Vi får heller aldrig veta om den svenska revolutionen skulle ha startat den där sorgens dag i Lunde 1931 då arbetarna mördades. Skälet är att Tore Andersson, som gick långt fram i tåget som en del av arbetarnas musikorkester, blåste ”Eld upphör” på sin trumpet varvid militären slutade skjuta. Denna sällsynt beundransvärda handling av Andersson förhindrade en ännu värre massaker.

Ställföreträdarnas kamp – i Göteborg och vid busstrejken. Kravallerna i Göteborg år 2001 visar att ordningsmakten hade lärt sig läxan från Ådalen. Poliserna planerade för en konfrontation. Men 70 år efter Ådalen hade de dragit samman hela 2 500 poliser (istället för 60 militärer med tunga kulsprutor). År 2001 var myndigheterna beredda på ett gigantiskt fältslag – men i form av spring-slå-brottas. Detta var den första stora skillnaden mot Ådalen. Den andra stora skillnaden var att ordningsmakten inte ställdes mot arbetarklassen i Göteborg 2001. Polisen ställdes, bara, mot ställföreträdare för arbetarklassen. I Ådalen 1931 ställdes klass mot klass (arbetarrörelse mot borgerlighet). I Göteborg 2001 var det ordningsmakten mot medelklassens maskerade ungdomar.

Men det sköts även i Göteborg. Och det är vår skyldighet att aldrig glömma detta. Vi varken glömmer eller förlåter att myndigheterna höll på att döda Hannes Westberg. Vi varken glömmer eller förlåter att polisen avlossade skott som träffade en stolpe bara två-tre decimeter ovanför ett antal andra demonstranters huvuden. Detta var knappast polisledningens mening. En grupp poliser tappade kontrollen. Detta sker i flera sammanhang. I samband med en jakt efter bankrånare för inte så länge sedan sköt en polisman tio skott rakt in genom ett fönster till ett gym fullt med människor. Detta var säkert inte meningen. Men även om polisen inte hade planerat att skjuta någon i Göteborg så måste vi komma ihåg att ordningsmakten, sannolikt, alltid kommer att tappa kontrollen. Vi måste räkna med och att det i framtiden sannolikt alltid kommer att avlossas skott vid större demonstrationer. Med risk att demonstranter dödas eller skadas av kulor. Vid större konfrontationer.

Högerextrema ställföreträdare. Fria moderata studenter (FMS) är även de ställföreträdare för borgarklassen – när det gäller rollen som organisatörer av strejkbryteri. FMS har, som vi visat i detta nummer, spelat en avgörande roll när det gäller att hålla borgerlighetens högerextrema ideologi – hatet mot arbetarrörelsen – vid liv. Men i rollen som organisatörer av strejkbrytare är de amatörer. De högerextrema studenterna i FMS vill verkligen provocera fackföreningen Kommunal och dess medlemmar och alla andra arbetare och socialister. Men de har ingen klassmässig tyngd. Däremot är det inte svårt att se varifrån strejkbrytarorganisationer skulle kunna födas i dagens globaliserade värld med tyngd att åter ställa klass mot klass, arbetarrörelse mot borgerlighet. För att en sådan situation ska uppstå räcker det med att ett bemanningsföretag börjar rekrytera, och leverera, professionella strejkbrytare till företag där arbetare i Sverige har gått ut i strejk. I detta läge skulle verkliga sammandrabbningar komma att äga rum mellan arbetarklassen och den riktiga borgerligheten – samt dess polisiära vaktstyrkor.

Tusen män, tusen kvinnor, tusen medlemmar. I detta läge måste facket ta tag i situationen. Facket kan stoppa framtida strejkbryteri från FMS genom massiva strejkvaktskedjor av stridsvilliga ”kommunalare”. Tusen man, tusen kvinnor, tusen medlemmar. Då kommer situationen att lugna ned sig. Om tusen medlemmar spärrar vägen för strejkbrytare så uppstår inget snack. Men om facket som vanligt bara skäller, lite pliktskyldigt, på FMS och inbillar sig att det är över, då är detta ett mycket stort misstag. Framtidens strejkbrytare kommer troligen att rekryteras av bemanningsföretag. Om facket då inte agerar kraftfullt så kan vi åter tvingas se få självutnämnda ställföreträdarna (för arbetarna) slå till. Och dessa ställföreträdare, idag långt färre idag än i Göteborg 2001, kommer att ersätta massuppslutning med en våldshandling. Vad händer om någon dör – i ett krig mellan glada maskerade amatörer och strejkbrytare i ett bemanningsföretag lett av kriminella? Hur ska facket återta kontrollen i detta läge?

Det finns nämligen nya aktörer som saknar respekt för facket. Och för liv och lem. Ifjol sommar drabbades en facklig representant från syndikalisterna efter att han ensam försökt förhandla med ett bemanningsföretag. En kort tid därefter fick han påhälsning. Sex personer, alla iklädda MC-västar, satte en kniv mot hans strupe. Han blev sedan mordhotad och misshandlad medan familjen var hemma. Misshandeln väckte Hotell¬- och Restaurangfacket. De ska nu rapportera vilka företag de åker till! Men detta räcker inte. Inte i vår tid. Det kommer att bli konfrontationer. Och fackföreningarna måste förbereda sig för dessa. Det måste även socialistiska grupper. Men vi måste främst veta vilka stridsmetoder som vår tid behöver.

Nationell facklig insatsstyrka. Slutsatsen kan bara bli en. Facket måste lära sig att mobilisera sina medlemmar – och dessutom göra detta snabbt. Tusen män, tusen kvinnor, tusen medlemmar i en strejkvaktskedja. Detta sätter stopp för allt snack – även blodiga slagsmål. Om tusen medlemmar ställer sig intill en buss som inte ska rulla, eftersom facket har tagit ut bussen i strejk, då blir det inget snack. Oavsett om det gäller det politiska småbuset i FMS. Eller ett gränsöverskridande bemanningsföretag styrt av kriminella, beredda att slå fackets representanter blodiga. Men med ”tusen man, tusen kvinnor, tusen medlemmar” på plats direkt – då blir det inget tjafs. Inte ens från kriminella gäng iklädda MC-västar.

Men vi behöver verkligen en snabbmobiliserad, nationell facklig insatsstyrka, som kan sätta punkt för strejkbryterier från bemanningsföretag och för provokationer från FMS. Vi lever i en ny tid och facket måste vara beredda på att mobilisera sina medlemmar. Eller tappa dem. Syndikalisternas representant fick en kniv mot strupen. Detta innebär att vi är tillbaka till Ådalen 1931 igen. Fast nu har vi två sorters uniformer vi slåss emot. Dels MC-västarna med emblem – som mycket väl kan komma att vara ägare till bemanningsföretag som organiserar strejkbrytare. Dels nationella insatsstyrkan – som fått uppgiften att skydda strejkbrytarna. Vi lever i en ny tid, en tid där det inte räcker med ord. Vi lever i en ny tid som kräver handling. I en ny tid där myndigheterna själva inte klarar av bemanningsföretag som styrs av kriminella.

Vi i arbetarrörelsen måste kunna ställa upp en egen facklig insatsstyrka. Tusen man, tusen kvinnor, tusentals medlemmar…

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here