Print Friendly

Den militära kast som styrt Egypten sedan en kupp 1952 har återtagit den politiska makten i Egypten. En övergångsregering har tillsatts av militären. Den sägs ska styra landet fram till dess att allmänna val kan hållas om ca ett år. Men det vore fullständigt oansvarigt att sätta sin tilltro till detta. Brödraskapet är ännu inte besegrat. Hålls det val idag är det mycket möjligt att Brödraskapet återigen skulle segra. Därför kan det komma att dröja innan det hålls val. Och alla val speglar inte folkviljan. Det blir alltmer uppenbart att borgerligheten internationellt är på väg att vända sig bort från parlamentarismen. Diktaten mot Grekland från EU och IMF utgör ett exempel. I Egypten är dessutom både den demokratiska traditionen, och den parlamentariska, svag.

Demokratin i Egypten speglade sig, liksom för drygt två år sedan, i de enorma folkmassor som åter tog Egyptens torg i besittning. Från många håll görs det gällande att det var långt fler som nu tog demokratin i egna händer, och fötter, och gav sig ut på gatorna för att fälla ännu en regim. Det finns skäl att sätta tilltro till dessa uppgifter. Brödraskapets president Muhammad Mursi, symboliserade en regim som inte motsvarade förväntningarna och som dessutom upplevdes som allt mer hotfull. Men i juni-juli i år förekom det även väldiga rörelser till försvar av ”brödernas” president. Det tål att upprepas: militären sitter långtifrån säkert.

Militären måste själva axla ansvaret

Militären förlorade det första och inledande politiska slaget 2011, då man tvingades offra ”sin” president Hosni Mubarak, för att inte tappa ansiktet hos alla de miljoner som var ute på gatorna den gången. Militären ser ut att ha fått sin revansch i detta andra politiska slag. Genom sin förmåga att balansera, både mellan olika samhällsklasser och mellan sekulära samhällsskikt kontra islamister, har militären kunnat rikta ett våldsamt slag mot Brödraskapet och andra islamister. Men det tål att upprepas: Brödraskapet har tvingats på reträtt – men de retirerar utan att vara uträknade.

Till detta ska läggas att generalerna inte ens har påbörjat uppgiften att försöka tämja den folkliga kraft som först fällde Mubarak och nu fällde Brödraskapets regim. Denna gång kunde militären unna sig lyxen vänta på att missnöjet med ”bröderna” skulle växa till väldiga proportioner för att sedan vända detta missnöje till sin egen fördel. Detta var möjligt då den folkliga kraften på torgen saknade alternativ. För utan organisering, och ett utkast till en alternativ politik, har massorna på gatan varit dömda att utgöra fotfolk antingen åt Brödraskapets maktstruktur. Eller, som nu, åt militärens maktstruktur.

Generalerna har inte ens försökt tämja den folkliga kraft som, återigen, har visat sin förmåga till revolutionär handling. Militären har däremot lyckats undvika att stöta sig med massorna. Dels under perioden av Mubaraks politiska dödskamp, med undantag för året efter Mubaraks fall, då militärrådet själva styrde. Dels under perioden av den enorma folkliga mobilisering som ägde rum denna sommar då militären till och med kunde öka sin popularitet. Men denna privilegierade situation kommer inte att vara för evigt. Militären kan inte agera ”kungamakare” hur många gånger som helst utan att behöva ta ansvaret för kungens (presidentens och regeringens) misstag.

Nu krävs politisk organisering

Det öde som väntar den övergångsregering som militären nu har tillsatt kommer att påverka militärens eget öde. Generalerna lyckades undvika massornas ursinne 2011 genom att offra ”sin” president. Även om Mubarak ursprungligen kom från militärens led så hade hans 30 år vid makten gett militären både tid, möjlighet och anledning att hålla armlängds lucka till den ”civilklädde” Mubarak. Och när det gällde Mursi så var distansen självklar. Men den övergångsregering som militären nu har tillsatt kommer att vara just – militärens regering. Och dess misslyckande kommer att vara generalernas misslyckande.

De miljoner arbetare, bönder och ungdomar som för drygt två år sedan fällde Mubarak, och som nu har fällt Brödraskapets Mursi, kämpade inte bara för att få bort något. Alla dessa skikt av Egyptens befolkning kämpade också för ett bättre liv. Alla miljoner egyptier som vid två tillfällen under 2 ½ år visat sig vara beredda att riskera liv och lem strävar efter demokratiska rättigheter som ett instrument att avskaffa arbetslöshet och fattigdom. Nu har två politiska slag har stått sedan början av 2011. Ett tredje politiskt slag kommer att äga rum. Och även ett fjärde och ett femte.

Tiden är kort. Det tog bara drygt två år efter Mubaraks fall innan torgen åter fylldes av ursinniga aktivister. Nästa konfrontationen kan mycket väl komma ännu snabbare. Problemen av ekonomisk natur och social splittring är sådan att borgerligheten kommer att söka alltmer auktoritära lösningar. Borgerligheten vänder sig nu bort både från demokrati och parlamentarism. Mängden blod kommer att öka. I värsta fall kan nästa politiska slag i Egypten komma att stå mellan Brödraskapet och militären i form av ett förödande inbördeskrig.

Men det kan också komma att stå mellan den folkliga kraft som fällt Mubarak och Mursi å ena sidan, och den ”militära” borgerligheten å den andra. Den uppgift vi har som socialister är att försöka bidra till att organisera de miljoner av arbetare, bönder, ungdomar, arbetslösa och särskilt förtryckta kvinnor. Det bidrag vi kan ge är i första hand politiskt.

Läs även:

2 KOMMENTARER

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here