Print Friendly

Antalet människor och arbetstillfällen har minskat på ett katastrofalt sätt i Västerbottens inland under en rad av årtionden. Utarmningen av fjäll- och skogskommuner måste stoppas. Om inte trenden vänds, inom det närmaste årtiondet, hotas själva existensen för en rad orter. Administrativa lösningar som nya kommunsammanslagningar kommer inte att rädda situationen. Det som krävs är att befolkningsminskningen vänds och att antalet invånare börjar öka.

Grunden till en befolkningsökning är en ökning av antalet arbetstillfällen. Detta måste kompletteras med att sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg tryggas. Men det krävs även ett rikare kultur- och fritidsliv.

Vi ska beskriva den katastrofala utveckling som ägt rum sedan slutet av 1960-talet. Vi ska också presentera grunden till ett handlingsprogram som syftar till att vända den negativa trenden i Västerbottens inland till en positiv utveckling i form av en ökning av antalet arbetstillfällen och invånare.

Inlandets tillbakagång
I. Befolkningsutvecklingen. Under de 44 år som gått mellan 1968 och 2012 har de två stora kommunernas (Umeå och Skellefteå) andel av länets befolkning ökat från 59 till 73 procent. Detta innebär att den sammanlagda befolkningen i de övriga 13 kommunerna idag endast utgör en fjärdedel av länets befolkning – en dramatisk minskning i jämförelse med 1968. Då låg siffran för dessa kommuner på hela 41 procent. Låt oss åskådliggöra denna utveckling genom att redovisa utvecklingen i två fjäll- respektive två skogskommuner.

Tabell Befolkningsutveckling
Kommentarer: Dessa siffror säger dock inte hela sanningen om inlandets tillbakagång. För att få den fulla bilden måste vi räkna med ytterligare två faktorer.

Under den redovisade 44-årsperioden har nämligen Sveriges befolkning, som helhet, ökat med cirka 20 procent. Detta innebär att den relativa minskningen av befolkningen i dessa kommuner har varit ännu större. Med andra ord: Om dessa kommuner hade utvecklats som landet i övrigt så skulle deras sammanlagda befolkningsmängd idag ha legat på 29 116 personer. Men antalet invånare ligger idag på mindre än 15 000. Räknat på detta sätt har dessa fyra inlandskommunernas andel av länets befolkning nästan halverats.

Tittar vi på Umeå så har denna kommun ökat sin befolkning kraftigt. Dels vad gäller absoluta tal. Dels som andel av länets befolkning. År 1968 hade Umeå en befolkning på 66 000 invånare. Nu ligger antalet på drygt 117 000. Umeås andel av länets befolkning har ökat från 28 procent till 45!

Men inte ens detta säger hela sanningen. En befolkning måste även bedömas efter sin åldersmässiga sammansättning. Och även denna är ett sorgligt kapitel. År 1968 utgjorde andelen över 65 år ca 13 procent för den sammanlagda befolkningen i Storuman, Dorotea, Malå och Åsele. Vid utgången av år 2012 hade denna andel mer än fördubblats – till hela 28 procent.

II. Arbetstillfällen. När det gäller befolkningen så bor idag hela 45 procent av västerbottningarna i Umeå. När det gäller antalet arbetstillfällen är Umeå ännu mer dominerande i länet. Nästan varannan västerbottning arbetar idag inom kommunen Umeå (48,9 %)! Tittar vi däremot på utvecklingen för de fyra tidigare nämnda fjäll- och skogskommunerna så har utvecklingen varit deprimerande. År 1985 låg den totala siffran för antalet förvärvsarbetande i Storuman, Dorotea, Malå och Åsele på 9 435 individer. Tjugosex år senare (2011) hade siffran krympt till 6 918 – en minskning med nästan 27 procent!

Detta innebär att antalet människor som skulle kunna arbeta och skaffa barn är mycket mindre än antalet invånare. Med nuvarande utveckling finns inte stor anledning, eller möjlighet, för yngre människor att stanna kvar. Däremot kommer de som nu är gamla att dö. Underlaget för affärer, biografer och sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg minskar ständigt. Om ett årtionde kommer det att vara ännu sämre – om inget radikalt händer.

Läs även:

EN KOMMENTAR

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here