Print Friendly, PDF & Email

I skrivande stund (söndag 15 september) är det osäkert om USA kommer att verkställa hotet att bomba Syrien. Media kan berätta att USA och Ryssland, under lördagen, kom fram till en överenskommelse vad gäller Syriens kemiska vapen.

De viktigaste punkterna är dessa: regimen i Syrien ska a) inom en vecka lämna in en lista över sin produktion och innehav av kemiska vapen, b) dessa vapen ska sedan vara förstörda senast under första halvan av 2014, c) FN-inspektörer måste få obehindrad rätt att omedelbart inspektera alla platser i Syrien, d) en första vända av inspektioner och destruering ska genomföras senast i november 2013, e) följs inte planen – eller om kemiska vapen åter kommer till användning – ska säkerhetsrådet vidta åtgärder i enlighet med kapitel sju i FN-stadgan. Kapitel sju innebär att ”luft-, sjö- eller markstyrkor kan användas för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”. Beslutet om ett militärt angrepp kommer sannolikt att avgöras inom de kommande tre veckorna.

Osäkra alternativ – men trots allt alternativ
Under presskonferensen i Genève ville inte den ryska utrikesministern Sergej Lavrov ta upp frågan om våld i enlighet med kapitel sju. Det gjorde däremot USA:s utrikesminister John Kerry. Han sa att ”vi har nu enighet mellan Ryssland och USA att om denna plan inte åtlyds ska frågan tas upp i enlighet med kapitel sju i FN:s säkerhetsråd. Kerry betonade samtidigt att president Obama fortfarande höll öppet för en militär intervention utan sanktioner av FN. Detta ligger helt i linje med uttalanden från Pentagon om att ett trovärdigt hot om ett militärt ingripande har spelat en nyckelroll i den diplomatiska processen (det vill säga för att Assads regim ska ha gått med på det ryska förslaget). USA kommer, om överenskommelsen hålls, att samarbeta med Ryssland, Storbritannien, Frankrike och FN.

USA:s etablissemang djupt splittrat
Sedan inbördeskriget i Syrien inleddes i mars 2001 uppges över 100 000 invånare ha dödats. Trots all blodspillan utlöste gasattacken i Ghouta, nära Damaskus, ett ramaskri runt om i världen. Som första regim, sedan Saddam Hussein mördade uppåt 5000 kurder i staden Halabja 1988, har Assad anklagats för att använda stridsgas mot den egna befolkningen. Scenerna från Ghouta var fruktansvärda. Hundratals kroppar hittades i källare och lågt liggande utrymmen där den tunga gasen sipprat in. Tusentals fördes till sjukhus med symptom som muskelspasmer och okontrollerad salivproduktion. Till raden av övergrepp med konventionella vapen anses regimen i Syrien ha genomfört ytterligare massaker, med kemiska vapen, förbjudna enligt Genève-konventionen.

För president Obamas administration innebar gasattacken en kris. Under stark press hade Obama, sommaren 2012, lovat att USA skulle ingripa om Assads regim använde kemiska stridmedel. Gasattacken som berövade 1400 människor livet ställde Obama inför två alternativ: att agera eller tappa i trovärdighet (som världens enda supermakt). Krisen för Obama beror på att USA, sedan länge, är en supermakt på tillbakagång. Krigen i Afghanistan och Irak har skapat en krigströtthet hos den amerikanska befolkningen. Den djupa recessionen 2008 har påskyndat USA:s ekonomiska tillbakagång i förhållande till nya ekonomiska giganter som främst Kina. Kombinationen av långsiktiga faktorer, och den djupt splittrade kongressen, gav upphov till ett motstånd mot nya krigsäventyr. Många republikaner såg frågan som ytterligare ett sätt att lägga krokben för Obama. Men motstånd restes även från Obamas egna bland demokraterna. Gasattacken i Syrien satte fokus på vad som länge varit ett faktum: att det amerikanska etablissemanget är mer splittrat är på många årtionden.

När sedan Storbritanniens parlament stoppade ett brittiskt deltagande i ett bombangrepp framstod Obama inte bara som försvagad på hemmaplan utan även som isolerad internationellt. För att vinna tid, och säkra stödet bland demokrater och republikaner, hänsköt Obama frågan om ett militärt ingripande mot Syrien till kongressen. I detta läge kom förslaget från Ryssland – Assad-regimens viktigaste allierade – som en lättnad för Obama-lägret.

Syrien i upplösning
Situationen i Syrien skulle inte gynnas av USA:s bomber. Inbördeskriget i Syrien är väldigt annorlunda än inbördeskriget i Libyen. I Libyen var slagordet ”vi är alla libyer” och denna paroll kännetecknade kriget mot Khadaffi. Även i den syriska revolutionen fanns från början inslag av folklig mobilisering, rebellförband med förankring i städer och byar samt av ett tydligt avståndstagande från religiös fundamentalism. Men Assads regim i Syrien har på ett intrikat sätt lyckats spela ut olika religiösa och etniska grupper mot varandra och splittra oppositionen både politiskt, religiöst och militärt. Genom att framställa upprorsmännen som muslimska fundamentalister och genom att använda sig av alawitiska paramilitära terrorgrupper vid brutala angrepp på ”sunnimuslimsk” civilbefolkning har regimen gjort allt för att spela ut olika grupper mot varandra. Detta har till stor del också lyckats.

Dessutom har närheten till Irak underlättat för Al Qaeda att sätta upp stridande förband på syrisk mark, något som spelat Assad-regimen i händerna. Till saken hör också att fundamentalistiska sunnipredikanter har fått ekonomiskt stöd från vissa gulfstater, något som skrämt den alawitiska minoriteten till att stödja Assad. Kurdiska förband har deltagit i striderna, mot styrkor från delar av oppositionen, vilket ytterligare ökat splittringen. Själva det faktum att inbördeskriget har dragit ut på tiden i flera år har brutaliserat hela samhället och förstärkt tendenserna till, och möjligheten att skapa, splittring. Bara under det senaste året har antalet flyktingar från Syrien till utlandet ökat från 200 000 till två miljoner. Antalet flyktingar inom Syrien är ännu större och beräknas vara hela 4 miljoner. Detta i ett land med 22 miljoner invånare. Den enorma flyktingströmmen (inom och utom landet) antyder att samhället redan har, eller håller på, att bryta samman. Detta med en ytterligare skärpning av de etniska, politiska och religiösa motsättningarna som följd.

Bombningar gynnar inte befolkningen
I ett samhälle som präglas av kaos, på det katastrofala sätt som det syriska, är det svårt att säga vem som skulle gynnas av bombningarna. Assads regim skulle försvagas militärt av bombningar – men frågan är hur mycket. Det är dessutom oklart vem som skulle gynnas. Regimen skulle under alla förhållanden försöka framställa sig som ”anti-imperialister” som står upp mot USA. Om Assad skulle lyckas med detta vore det en politisk seger för regimen i Syrien.

Men en kraftfull försvagning av Assad, militärt sett, skulle lämna ett tomrum. Det mesta tyder på att det inte finns någon politisk-militär kraft som kan ena oppositionen på det sätt som rebellarmén gjorde i Libyen. I dagens kaotiska läge är det enda säkra att ett bombkrig från USA:s sida skulle innebära ytterligare påfrestningar för den syriska civilbefolkningen. Inte bara militärt. Erfarenheterna från Irak visar att omfattande bombningar inte bara drabbar militära mål utan även slår ut infrastruktur och därför drabbar tillgång på elektricitet samt försvåra transporter av läkemedel, mat och vatten. Det är svårt att, idag, se någon lösning på krisen i Syrien som enbart bygger på ”inhemska” överenskommelser eller avgöranden. Det mesta pekar på att det krävs nya sociala och politiska aktörer i denna härjade och förödda del av världen. En ljuspunkt i mörkret är framväxten av tusentals lokala fackföreningar enade i nya nationella federationer i Egypten. Dessa har möjlighet att utgöra en bas för ett framtida arbetarparti i Egypten, och utgöra bäraren av såväl anti-imperialistiska som socialistiska lösningar på områdets väldiga problem – med genomslag i en rad omkringliggande länder. Däribland Syrien.

Fakta: Gasattacken

Den 21 augusti utfördes en massaker i Ghouta strax öster om huvudstaden Damaskus. Uppåt 1 400 personer dödades. De flesta bedömare är överens om att stridsgas användes. Läkare utan gränser rapporterar att man tagit emot uppåt 3 600 patienter med likartade symptom: muskelspasmer, hög salivproduktion, sammandragna pupiller och andningssvårigheter. Att döda hittades i källare och andra lågt liggande utrymmen talar också för att stridsgas användes. Det mest troliga är att den syriska regimen ligger bakom attacken, av följande skäl:
a) gasmissilerna slog ned i rebellkontrollerat område och inga regeringstrupper skadades,
b) det osannolika i att de dåligt beväpnade rebellerna skulle ha tillgång till de vapen som krävs för att skjuta iväg gasprojektilerna, den stora mängd gas som användes och den militära expertis som krävs när man hanterar dessa kemiska ämnen.
c) vittnesmål från journalister på franska Le Monde beskrev redan under våren att regimens trupper genomfört mer begränsade gasattacker mot rebeller.

Fakta: Alawiterna

Alawiterna är en religiös befolkningsgrupp med rötter inom shiaislam. Religionen har även inslag från kristendomen. Under det Osmanska riket, med Turkiet som centrum, förföljdes alawiterna. De tvingades leva som (ofta mycket fattiga) bönder i karga bergsområden. Under lång tid kunde en president i Syrien endast vara sunnimuslim. Alawiterna förtrycktes och fick t.ex inte vittna i domstol. Sedan militärkuppen 1970, då den alawitiska Assad-familjen tog makten, har alawiterna kommit att spela en viktig roll. Tidigare fattiga och förtryckta alawiter har gynnats vid tillsättande av statliga, militära och ekonomiska makthavare. Under inbördeskriget har regimen bidragit till att skapa halv-militära alawitiska förband.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here