Sverige har, utan demokratisk debatt, tagit ett antal mycket stora steg mot ett medlemskap i Nato. Stegen består i att regeringen Reinfeldt, tillsammans med Socialdemokraterna, ansökt om att ingå Nato Reaction Formation (NRF). Måndagen den 14 oktober biföll Natos högsta beslutande organ Sveriges ansökan om att bli medlem i NRF (Natos snabbinsatsstyrka). Dessutom beslutades att Sverige ska få delta i Steadfast Jazz, den största Natoövningen på hela sju år, vars syfte just är att träna insatsstyrkan NRF. Sverige blir därmed det fjärde av Natos partnerland som deltar i NRF, efter Finland, Ukraina och Georgien.
Övningen Steadfast Jazz kommer att genomförs i Estland, Lettland, Litauen och Polen den 2-9 november i år. Övningen beskrivs som komplicerad, med deltagande av mark-, luft- och sjöstridskrafter. Den syftar till att förbereda de deltagande trupperna på en rad olika insatser ”inklusive högintensiva strider”. Rysslands vice försvarsminister kritiserar övningen, eftersom denna simulerar ett angrepp på Polen [från Ryssland], vilket uppfattas som provocerande, enligt den ryska nyhetsbyrån Ria Novosti.
Det svenska deltagandet i Steadfast Jazz kommer att vara begränsat till en grupp stabsofficerare som följer övningarna. Men redan 2014 kommer Sverige att bidra med militära styrkor till NRF. Det kommer att handla om omfattande mark-, luft- och sjöstridskrafter. Vilka förband det kommer att handla om bestäms av regeringen i november.
Närmare ett försvagat USA
Försvarsminister Karin Engström säger att beslutet om svenskt deltagande i NRF inte innebär en skyldighet att tillhandahålla trupper när Nato så begär. Däremot innebär deltagandet en möjlighet. Hon anser även att deltagandet är viktigt för att hålla kvaliteten på de svenska trupperna.
Regeringen Reinfeldt har försökt tala tyst om Sveriges nya roll som partnerland till Nato. Men USA:s president Obama prisade, under sitt besök, öppet Sveriges ”nära partnerskap” och militära bidrag. I samband med Obamas besök utarbetades olika kommunikéer. I den svensk-amerikanska kommunikén lovar länderna bland annat att ”utveckla samarbetet mellan Nato och partnerländerna ytterligare”. En nyhet var att samla de nordiska länderna till en årlig amerikansk-nordisk ”säkerhetsdialog”, där diskussionerna kan komma att gälla allt från Arktis till Afrika.
Hela denna snabba, och långtgående, utveckling mot ett svenskt de facto medlemskap i Nato har skett utan en offentlig och demokratisk debatt. Samstämmigheten i inrikespolitiken bekräftas i utrikespolitiken. Både i själva sakfrågan – Nato – och när det gäller insikten av att det krävs att Sveriges anslutning smygs igenom.
Rysskräcken tillbaka…
Varför händer allt detta just nu? Svar: USA har blivit långt svagare sedan slutet på Andra Världskriget då Nato bildades. Idag utmanar Kina USA, bland annat när det gäller inflytandet över Afrika, denna väldiga och på naturresurser så rika världsdel. Båda länderna dammsuger världen på viktiga råvaror för militärt och civilt bruk. Och bakom hörnet väntar nya utmanare. Därför försöker den idag försvagade supermakten USA att bilda allianser. Och svenska mineraler och gruvor har fortfarande ett stort värde.Så varför inte binda upp Sverige, exempelvis genom att komma dragandes med den gamla rysskräcken?
Men vilka svenskar är idag oroade över ett militärt angrepp från Ryssland? Ingen. Ändå kryper både Allianspartierna och sosseledningen för Obama. Det är ömkligt. Men utrikespolitiken är en förlängning av det som händer på hemmaplan. Den tid då S-kvinnorna lyckades stoppa utvecklingen av ett svenskt kärnvapen känns mycket avlägsen.
Natos nya offensiva uppgifter
NRF brukar kallas för Natos ”spjutspets” och består av två delar. Den ena består av en styrka på ca 13 000 man i vilken endast Natoalliansens medlemmar deltar. Den andra delen, i vilken Sverige ingår, utgörs av förstärkningsstyrkor till Natos trupper. Sverige och andra av Natos partnerländer omfattas inte av artikel fem i Natostadgan. Denna femte artikel tvingar medlemmarna i Nato att komma till varandras hjälp.
Efter upplösningen av Sovjetunionen 1991 har dock Natos uppgifter delvis omdefinierats av medlemsstaterna. Det nya konceptet innebär att Nato kan ingripa utan att någon av medlemsstaterna varit utsatt för ett direkt angrepp. Detta kallas för ”icke-artikel 5”-krishanteringsoperationer. År 1999 gick Nato till krig mot Jugoslavien utan något beslut i FN. Snabbinsatsstyrkan ska alltså inte längre bara försvara medlemsländerna utan dessutom kunna sättas in på vilken plats i världen som helst.
Bakom ryggen på befolkningen
Vad betyder då allt detta? På en fråga från SVT talade statsminister Fredrik Reinfeldt klartext: ”det är klart att vi som lever nära Ryssland oroas över utvecklingen i Ryssland”. De tre baltiska Nato-staterna tillhör de som känner störst oro. I Washington hade nödvändigheten av ett nordiskt-baltiskt samarbete tidigare slagits fast. Detta upprepades under Obamas besök i Stockholm.
Hela denna snabba utveckling har skett utan demokratisk debatt och folklig förankring. Visst, Sverige stod i praktiken alltid på USA:s sida, mot Sovjetunionen. Men det folkliga motståndet tvingade politikerna att smyga med detta ställningstagande. Nu är Sovjet borta. Vad Reinfeldt menar med att ”vi som lever nära Ryssland oroar sig…” är obegripligt.