En fördjupad kris i Italien skulle få dagens kris i Grekland att blekna. Den italienska ekonomin, den fjärde största i Europa, är i värre skick än under krisen på 1930-talet. Och samtidigt hänger den bräckliga italienska regeringen på en skör tråd. Berlusconi utgjorde en gång en tillgång för det italienska etablissemanget. Idag är han en stor belastning.
Italien utgör den fjärde största ekonomin i Europa efter Tyskland, Frankrike och Storbritannien. En fördjupad kris i Italien riskerar att dra med sig hela Europa i fallet.
Sedan den ekonomiska krisen inleddes 2007 har Italiens BNP krympt med 6,9 procent. Landets investeringar har minskat med drygt en fjärdedel.
Till detta ska läggas att Italien är ett utpräglat industriland, med Europas näst största industrisektor (efter Tyskland). Sedan krisen inleddes har den italienska industriproduktionen minskat med 24 procent, och är nu nere på 1980-talets nivåer. Som en effekt av den usla ekonomin ökar arbetslösheten dramatiskt och ligger idag på drygt 12 procent! Dessutom har ytterligare en halv miljon löntagare ställts i ett slags ”stand-by”-läge där de formellt har sin anställning kvar, men får gå hemma med ett slags a-kassa.
Krisen har även inneburit att den italienska statsskulden har skenat iväg och uppgår nu till totalt över 18 000 miljarder kronor och visar inga tendenser på att minska. I pengar räknat är det bara USA och Japan som har en större statsskuld. Men deras ekonomier är också långt större än den italienska. Redan sommaren 2011 var den italienska staten i praktiken bankrutt, men eftersom den italienska ekonomin är så pass viktig för hela EU så gick den Europeiska Centralbanken (ECB) in och räddade Italien – genom att möjliggöra ytterligare lån.
Det är mot denna bakgrund som motsättningarna inom den italienska regeringskoalitionen, bestående av ”center-vänsterpartiet” Demokraterna och Silvio Berlusconis parti Frihetens Folk, ska ses. Den senaste tidens upptrappade konflikter har sin grund i de avgörande förhandlingarna om statsbudgeten för 2014. Premiärminister Enrico Letta (och de många banker och länder som lånat ut pengar till den italienska staten) har bland annat velat driva igenom skattehöjningar för att förbättra statsfinanserna. Men Berlusconis Frihetens Folk har motsatt sig detta. I slutet av september hade premiärministern Letta fått nog och utmanade Berlusconi-lägret genom att begära en förtroendeomröstning i parlamentet. Berlusconi svarade med att alla hans ministrar i regeringen avgick. Paniken spred sig. Det började talas om nyval. När det väl blev dags för omröstningen så rättade sig dock Berlusconi in i ledet och röstade för regeringen. Regeringskrisen var därmed uppskjuten, om än tillfälligt.
Den djupa sprickan inom regeringen beror dock inte bara på budgetunderskotten, utan handlar också om Berlusconi som person. Efter att i åratal ha lyckats klara sig undan verkar nu lagens långa arm till sist få grepp om Berlusconi. I början av augusti fastställde Högsta Domstolen en dom som innebär att Berlusconi riskerar upp till fyra års fängelse för allvarliga skattebrott. Sex veckor senare dömdes Berlusconis bolag att betala ett gigantiskt skadestånd, hela 4,3 miljarder kronor, till en konkurrent inom mediebranschen. Skälet är att konkurrenten skulle ha vunnit en rättstvist om ett anrikt bokförlag 1991. Istället tog Berlusconi över förlaget efter en uppmärksammad domstolsprocess. Övertagandet gjordes möjligt på grund av en saftig muta på 15 miljoner kronor till domaren som hade hand om fallet… Som om inte detta var nog hotas Berlusconi dessutom av ett sjuårigt fängelsestraff, för maktmissbruk och för att vid upprepade tillfällen ha haft sex med en minderårig flicka, samt för en rad andra mindre domar. Tidigare har Berlusconi har lyckats klara sig undan att bli fälld för olika brott. Nu ser det dock ut som att han kommer att förlora sin plats i parlamentet och därmed också sin åtalsimmunitet. Detta innebär att han kan sättas i fängelse, eller åtminstone i husarrest.
Mot bakgrund av det allvarliga läget för den italienska ekonomin, och vilka följdverkningar som en kollaps skulle få för resten av EU, framstår striderna inom den italienska regeringen som fullständigt ansvarslösa. Samtidigt utgör de ett symptom på upplösningstendenserna inom borgerligheten.