Print Friendly, PDF & Email

De senaste 15-20 åren har den kapitalistiska tillväxten i västvärlden förlorat sitt momentum. Medan åren av högkonjunktur innebar reformer som förbättrade levnadsstandarden för arbetarna, så har kriser och recessioner inneburit att borgarklassen återtagit en rad reformer i syfte att återställa vinstnivåerna i företagen.

I valet 1990 valde SPD vänsterprofilen Oskar Lafontaine som sin kandidat till posten som förbundskansler (ungefär som en premiärminister). 1995 valdes Oskar Lafontaine till partiordförande för SPD. I det nyligen återförenade Tyskland steg arbetslösheten till runt fem miljoner människor och statsbudgeten gick med stora underskott då man tagit över östtyska pensionsobligationer. 1998 bildade SPD regering. Gerhard Schröder blev förbundskansler och Lafontaine finansminister. SPD-regeringen tvingades genast ta itu med de ekonomiska svårigheter som uppstått i och med återföreningen av Tyskland. I panik drev Schröder igenom stora försämringar i den sociala tryggheten, i synnerhet på anställningstryggheten och arbetslöshetsförsäkringen. Nu började eran av kontra-reformer på allvar. Oskar Lafontaine avgick som finansminister och lämnade SPD i protest, för att senare gå med i det nybildade vänsterpartiet Die Linke. Dessutom bildade SPD en ”stor koalition” tillsammans med Kristdemokraterna (CDU) under åren 2005-2009. Schröders nedskärningspolitik, delvis orsakad av deltagandet i ”den stora koalitionen” 2005-2009, urholkade stödet för SPD. Partiet förlorade hela 12 miljoner röster och halva sin medlemskår på bara några få år. SPD lider än idag för sitt svek under denna period.

Framväxten av vänsterpartiet Die Linke
Under denna period lämnade många vänsterinriktade fackföreningsaktivister SPD för WASG – Valalternativet för Arbete och Social Rättvisa. Även Oskar Lafontaine anslöt sig till WASG. År 2007 slogs WASG samman med Partiet för Demokratisk Socialism, PDS, som bestod av resterna av det gamla statsbärande partiet i Östtyskland. Det sammanslagna partiet tog sig namnet Die Linke, ”Vänstern”. Die Linke växte till 70 000 medlemmar och nådde 12 procent i valen vid sin höjdpunkt medan SPD sjönk till 23 procent. Detta återspeglar den väldiga misstänksamhet och det förakt som finns mot högerledarna inom SPD, men även mot ex-stalinisterna i Die Linke, bland arbetare och i befolkningen i stort.

Sedan Die Linke bildades har partiet försökt finna en politisk identitet. Partiet säger sig vilja omvandla kapitalismen genom mer ekonomiska kontroller, men vill inte att samhället ska ta över kontrollen i de stora företagen. Olika vänstergrupper har misslyckats att få stöd för sin politik inom Die Linke. Vid en tidpunkt nådde partiet ett väljarstöd på 12 procent, men har numera sjunkit tillbaka till 7-8 procent. Många menar att detta beror på att partiet saknar ett verkligt socialistiskt program för att bryta kapitalets makt.

Die Linke består också av två olika delar. Medlemmar ur det gamla PDS från delstater i f.d Östtyskland har ofta olika förtroendepositioner på lokal nivå. De har stort stöd på sina håll – ofta upp till 25 och t.o.m 30 procent av rösterna. De påminner mycket om gamla socialdemokrater och har även deltagit i koalitioner som genomfört nedskärningar. Denna del av Die Linke påminner mycket om Vänsterpartiet i Sverige.

I Väst är Die Linke långt svagare och innehåller både radikala fackföreningsaktivister och små vänstergrupper. De anses opålitliga för kapitalismen, både av SPD-ledarna och de gamla Die Linke-ledarna från Öst – som t.o.m nyligen uttalat sig om att de längtar tillbaka till PDS, dvs utan den västliga delen. Ett sådant PDS-parti skulle vara kapabelt att bilda en koalitionsregering med SPD. För faktum är att SPD skulle aldrig kunna leda en regering utan att samarbeta med De Gröna och/eller ”Öst-Linke”.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here