Print Friendly, PDF & Email

Den socialdemokratiska ledningens utspel, om att den är beredd bryta blockpolitiken och bilda regering bl a med Centern och Folkpartiet, har väckt mycken vrede och även ställt frågan om inte S genom detta visat sig vara ett borgerligt parti.

Utspelet skedde i DN 8/11 via en debattartikel av partiordförande Stefan Löfven och partisekreterare Carin Jämtin. Dessa förklarade att Socialdemokraterna inte utesluter någon regeringspartner utom Sverigedemokraterna. Det framgick också att S-ledningen ser Miljöpartiet som den mest naturliga samarbetspartnern medan Moderater och Kristdemokrater står längst ned på listan. Även om, som sagt, ingen utom SD utesluts.

S-ledningens utspel, om ett eventuellt regeringssamarbete över de politiska blockgränserna har alltså väckt starka reaktioner, både från de egna leden, men också från Allianspartierna och Vänsterpartiet. Den hårdaste reaktionen kom från Ann-Charlotte Altstadt som är krönikör i LO-fackens tidning Arbetet (15 nov).

Löfven som valarbetare till SD?
I sin krönika skriver Altstadt att hon tidigare i höst förutspådde att Stefan Löfven, ”som typisk högersosse”, skulle söka ett blocköverskridande samarbete efter valet. Hon skriver också att Löfven, istället för att formulera ett tydligt politiskt alternativ, vill försöka vinna valet genom att framstå som ansvarstagande. Men Altstadt anser att S-ledningens utspel utgör en ideologisk kapitulation som måste ses i ett vidare sammanhang. Sammanhanget består bland annat av att Löfvens förnedrande frieri till Allianspartierna sammanfaller med att Sverigedemokraterna erhållit elva procent i en opinionsmätning.

I slutet av krönikan framhåller Altstedt att S-ledningens missriktade moraliska markering mot Sverigedemokraterna utgör en verklig triumf för SD. Detta eftersom Löfven, genom sitt frieri till Alliansen, visar att han inte ser någon ideologisk skillnad mellan regering och opposition. Istället signalerar Löfven att skiljelinjen i svensk politik går mellan socialdemokrater och sverigedemokrater. Triumfen för SD består i att S-utspelet bekräftar uppfattningen hos många av SD:s anhängare att detta parti utgör den främsta och enda motståndaren till den politiska elit som växt ihop över deras huvuden. Därför kan Löfven, menar Altstadt, ”lika gärna ta jobb som valarbetare åt SD”.

Alternativlös socialdemokrati
Altstadt slår huvudet på spiken då hon påpekar att S-ledningen saknar ett tydligt politiskt alternativ till Alliansen och verkar försöka vinna valet genom att verka mest ansvarstagande. Vi skulle kunna lägga till att S-ledningen, förutom sin ”ansvarstagande” attityd (eller attityd av regeringsduglighet) även räknar sig tillgodo det missnöje som vuxit
fram riktat mot Alliansen, och verkar tro att dessa båda faktorer ska räcka för en valseger den 14 september nästa år.

Arbetarpartiet anser att det inte alls är säkert att Socialdemokraterna, med endast dessa två faktorer som grund, kommer att kunna fälla Reinfeldt i nästa val. Den debatt som har startat, i och med S-ledningens utspel om ett eventuellt regeringssamarbete med i första hand Miljöpartiet men även med exempelvis C och FP, ställer en rad frågor. Vi ska behandla två av dessa närmare.

För det första: innebär utspelet om ett blocköverskridande regeringssamarbete något nytt för S som exempelvis skulle visa att partiet nu omvandlats till ett helt igenom borgerligt parti. Och för det andra: vad ligger bakom att Socialdemokraterna och Moderaterna blir alltmer lika. Vad är det som gör att S inte talar om stora återställare för exempelvis den offentligt finansierade sjukvården, skolan, barn- och äldreomsorgen, å ena sidan, medan Moderaterna tvekar att utlova nya stora skattesänkningar och talar om vikten av kollektivavtal, å den andra? Varför tvekar S att förbjuda vinster i välfärden medan M inte öppet angriper facket? Frågorna är avgörande. För även om kritiken från Altstadt, i tidningen Arbetet, slår huvudet på spiken så klarar hon inte av att formulera något eget alternativ. Detsamma gäller för en annan kritiker av S-utspelet: Jonas Sjöstedt (V).

Samarbete med borgarna inget nytt för S
När det gäller frågan om samarbete över de politiska blockgränserna är detta, hur berättigad kritiken mot detta än är, inte något nytt för Socialdemokraterna.

carlsson6_900305d Foto JUREK HOLZER

Tidigare uppgörelser med borgarna

Det är inget nytt för Socialdemokraterna att göra upp med borgarna. Detta har skett både i modern tid och tidigare. Det har både handlat om enskilda frågor, av avgörande vikt, som förändringar av skattesystemet och införandet av ett nytt pensionssystem. Det har gällt stora nedskärningar i välfärden, för att stoppa det snabba fallet av kronans värde, eller för att vända ökningen av statsskulden till en minskning. Dessa exempel på samverkan mellan S och borgerliga partier ägde rum under åren 1981 fram till andra halvan av 1990-talet.

Gemensamma regeringar

Historiskt sett har Socialdemokraterna även bildat både koalitions- och samlingsregeringar tillsammans med de borgerliga partierna.
 Under åren 1933-39 bildade Socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet ( C ) en gemensam regering. Denna koalitionsregering föregicks av ett samarbete via riksdagen mellan de båda partierna åren 1933-36.
 På 1950-talet var det åter dags för en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Denna andra koalition varade under åren 1951-57.
 Under krigsåren 1939-1945 bildades en Samlingsregering. I denna ingick alla partier utom de två kommunistiska partierna (SKP och SP). Regeringen leddes av Socialdemokraterna och innehöll dessutom Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern.

Läs även:

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here