Print Friendly, PDF & Email

De senaste veckorna har Ukraina skakats av protester, som utlöstes sedan landets president Viktor Janukovic tackat nej till att skriva på ett associationsavtal med EU. Protesterna i Kiev, som samlat över 100 000 deltagare, har kanaliserat en utbredd vrede mot landets styrande elit.

Många av demonstranterna i Kiev ser ett avtal med EU som ett sätt att komma till rätta med korruptionen i landet. Det finns också en utbredd förhoppning att ett EU-avtal skulle ge möjlighet att söka jobb på en större arbetsmarknad. Andra protesterar mot att 23 % av familjerna, där alla har ett jobb, ligger under fattigdomsgränsen. Genomsnittslönen inom offentliga sektorn i Ukraina var år 2011 ca 2 500 kronor per månad (Källa: Razumkov center).

Enligt Kyiv Post skulle ett avtal med EU innebära att de statliga subventionerna till hushållsgas togs bort. Detta skulle innebära att 10 miljoner ukrainska hushåll skulle få svårt att betala för uppvärmning. En risk finns också att inhemska jordbruksprodukter skulle konkurreras ut av billigare europeiska produkter.

Demonstrationerna har också aktualiserat landets gemensamma och konfliktfyllda historia med Ryssland. Den första ryska statsbildningen, på 800-talet, hade Kiev som huvudstad. Men Ukraina var sedan underordnat Moskva från slutet av 1700-talet till självständigheten 1991. Förtrycket mot ukrainare kulminerade under Stalintiden då miljoner ukrainsktalande mördades och hela byar deporterades till Sibirien. Detta är fortfarande ett levande minne i många ukrainska familjer – även om ukrainskan rehabiliterades under sovjettidens sista decennier.

Idag talas ukrainskan, som länge var landsbygdens språk, främst i den västra delen av landet. Ryskan, som dominerar i östra och södra Ukraina, har historiskt sett varit städernas, industrialismens och centralmaktens språk. Ryssar och ukrainare har mycket gemensamt. De båda språken talas inte sällan i samma familj. Dessutom finns en kulturell gemenskap. Artister och författare är ofta kända i båda länderna. Ett exempel är Nikolaj Gogol, en välkänd författare, som skrev på båda språken. Att nu både EU och Ryssland försöker pressa in Ukraina i den egna intressesfären riskerar att fördjupa de historiska motsättningarna. Och det handlar verkligen om hot: Ryssland har hotat att stänga av naturgaskranen och EU har sagt att det blir ”svårt för [Ukraina] att locka till sig internationella investeringar” om man inte skriver på EU-avtalet.

De inhemska politiska partierna spelar ofta på motsättningarna mellan Öst och Väst. Den förra regeringen, under Julia Timoshenko, diskriminerade medvetet rysktalande. Bland de rysktalande, å andra sidan, finns grupper som anser att Ukraina återigen ska bli en del av Ryssland samt att ukrainska egentligen inte är ett eget språk, utan en rysk dialekt. Oroväckande är att det nazistiska partiet Svoboda (Frihet), som fick över tio procent i parlamentsvalet för ett år sedan, fått ett inflytande i proteströrelsen. Partiet kopplas till flera våldsdåd och anser att Ukraina styrs av en rysk-judisk maffia med säte i Moskva.

Rapporterna från Kiev tyder dock på att de flesta demonstranter inte stöder något enskilt parti. Istället verkar man demonstrera mot den sittande regeringen. Bakgrunden är ett utbrett (och berättigat) politikerförakt. Vissa av de stora partierna i Ukraina är inte traditionella i den bemärkelsen att de företräder en viss politisk ideologi. Presidentens Regionparti har t.ex sin huvudsakliga bas bland de rysktalande i östra Ukraina. Partierna får ofta stora ekonomiska stöd från landets oligarker. Regionpartiet sponsras bl a av oligarken Rinat Achmetov, som gjort sig en väldig förmögenhet inom stål- och gruvindustrin i östra Ukraina. Denna industri är beroende av exporten till Ryssland – vilket också har gjort att Janukovic setts som en allierad till Ryssland. En annan oligark, Igor Kolomoyski, har beskrivits som en sponsor av oppositionen. Kolomoyski äger en storbank, flera flygbolag och har intressen inom stål- och energibranschen.

De nära banden mellan den politiska och ekonomiska makten är både en anledning till, och ett resultat av, den utbredda korruptionen i landet. I stort sett alla kontakter med myndigheter kan innebära att man får betala en liten ”gåva”. Det kan t.ex.handla om att muta lab-personal för att få provsvaret från läkarundersökningen i rimlig tid. På denna nivå är korruptionen en del av systemet. De extra gåvorna blir ett sätt för lågbetalda offentliganställda att nå upp till en rimlig lön. Bland samhällets toppar handlar korruptionen mer om stöld än om betalning för tjänster. Ofta är det statlig egendom som förskingras. Ett exempel är de gigantiska gruv- och ståltillgångarna i östra Ukraina som utgör grunden för oligarkernas enorma rikedomar. På sina håll har statsapparaten helt vuxit samman med olika ekonomiska makthavare. Mutade poliser och domstolar kan användas för att besegra konkurrerande affärsintressen. För ukrainarna ter sig rättsväsendet som slumpmässigt, brutalt och korrupt.

Protesterna i Kiev är också en reaktion mot fattigdomen. Ska samhället kunna förändras krävs bildandet av självständiga arbetarorganisationer, som demokratiska fackföreningar och partier som kan erbjuda ett alternativ till oligarkerna, EU och Ryssland. Utan alternativ kan motsättningarna mellan folkgrupperna istället fördjupas. Om den ukrainska staten, uppmuntrad av Putin, skulle slå ned protesterna med full kraft kan en skrämmande spiral av etniska motsättningar bli verklighet. Protesterna visar dock att unga ukrainare söker alternativ till de existerande maktsfärerna. Detta inger trots allt hopp.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here