Kultur

Legendarisk Clash-skiva fyller 35 år

PRESSBILD
Tomas Westerström
Publicerad i
#64
Lästid 3 min

MUSIK Många, eller i ärlighetens namn, de flesta album (det har ju gjorts en hel del musik genom åren…) faller rätt så snabbt i glömska hos i stort sett alla utom närmast sörjande och en tapper skara inbitna fans. Men en liten bråkdel har något extra, som gör att de dröjer sig kvar och ristar in en outplånlig notering i musikhistorien.  Ett av dessa är The Clash:s tredje album London Calling, som gavs ut i December 1979. Det första man ser är omslaget, som är tydligt inspirerat av omslaget till Elvis Presleys debutalbum ”Elvis Presley”. 

Även om The Clash, helt riktigt, klassificerades som Punk så har de redan sedan 1977 års självbetitlade debutalbum flörtat skamlöst med andra musikgenrer. Framförallt Reggae, som var mycket populärt bland dåtidens Londonungdomar, mestadels tack vare invandringen från Reggaens hemland Jamaica. Det är dock i och med London Calling som denna genreblandning slår ut i full blom. The Clash blandar Punk, Rock, Reggae, Rockabilly, Ska, Pop och en skvätt Jazz för att nämna de mest uppenbara. Något för de flesta smaker helt enkelt. Troligtvis är det just detta sammanfogande av genrer i symbios med deras låtskrivartalang som gjort att The Clash i allmänhet och London Calling i synnerhet lyckats vinna åtskilliga hjärtan utanför punkkretsar.

En av The Clash:s många styrkor var att de hade två huvudvokalister, båda med rätt så säregna sångröster. Joe Strummer, som tyvärr avled av ett medfött hjärtfel blott 50 år gammal 2002, med sin karaktäristiska och lite ruffiga röst och Mick Jones med en lite renare röst. Denna styrka användes på ett mycket föredömligt sätt på London Calling, även om Joe stod för merparten av sånginsatserna. Micks smäktande anslag kommer till sin fulla rätt på de mer känslosamma spåren som The card cheat, I’m not down och albumets ”hjärta-och-smärta”-låt Train in vain. På den starkt Reggaeinfluerade låten The guns of Brixton så hoppar basisten Paul Simonon in och sköter sångarbetet. Att så många röster får framträda på samma album förstärker känslan av att The Clash var en kollektiv insats och inte en frontfigur med ett kompband.

På det stora hela taget så känns textämnena i mångt och mycket igen från deras tidigare album. Det huvudsakliga temat är tillvaron för Londons arbetarklassungdomar vid 70-talets slut med arbetslöshet, kravaller, polisbrutalitet och allmän misär. Spanska inbördeskrigets eftermäle behandlas i Spanish bombs. Titelspåret London Calling berör rädslan för kärnkraftsolyckor, med Three Mile Island-olyckan i Pennsylvania, USA i färskt minne. Sedan spinner låten vidare och behandlar åtskilliga ytterligare ämnen under sina drygt tre minuter. Även om andra samtida punkband behandlade liknande teman så tenderade The Clash att uttrycka sig lite mer kryptiskt vilket gör att det ofta inte är uppenbart vad låtarna egentligen handlar om.

London Calling, som sålts i mer än fem miljoner exemplar, har fått en hel del erkännanden. Exempelvis så fick albumet en åttondeplats i den ansedda rocktidningen Rolling Stone Magazines lista med ”The 500 Greatest Albums of All Time” år 2003. Så sent som 2004 var 25-årsjubileumsutgåvan av London Calling det 17:e mest sålda albumet under en vecka i Norge!

Har du ännu inte bekantat dig närmare med The Clash (trots att du haft ca 37 år på dig – eller hela livet om du föddes efter 1977) så är det dags. London Calling är en bra början på den bekantskapen; en helgjuten pop/rockplatta, gjord av ett punkband!

Tomas Westerström

Undersköterska

Lämna en kommentar