Print Friendly

FILM Det är inte ofta jag ser dramafilmer. Jag brukar hålla mig till genrefilmer som till exempel action, fantasy, science fiction, animerat  eller western. Jag brukar koppla ihop drama med melodramat i såporna eller en historia som kretsar kring två personer som blir kära i varandra. Detta är varför jag kan säga att jag blev positivt överraskad av denna film.

Året är 1938 och platsen är någonstans i Tyskland i början av filmen. Vi följer sedan huvudpersonerna fram till slutet av andra världskriget. Filmen handlar om den unga flickan Liesel. I början av filmen blir hon intagen hos sina nya fosterföräldrar. Mannen är mild och kvinnan är väldigt barsk. Ganska snabbt får hon också en stark vänskap hos grannpojken Rudy. I första akten så möter vi också en jude, Max, som det gamla paret gömmer för Nazisterna. Detta för att den gamle mannen lovat Max far, i första världskriget, att han skulle vara till hjälp om familjen någonsin behövde det. Filmen har ingen uttalad karaktär som är ”skurken”. Istället så är det kriget och Nazisterna som utgör hotet.

Jag gillade filmen och det var nog för att de flesta karaktärerna vann mitt hjärta. Och de gjorde det eftersom de, trots alla svåra prövningar som kriget utsätter dem för, så klarar de av att fortfarande vara goda personer. Ett exempel är när juden Max, som bor i källaren, får feber och nästan fryser ihjäl. Detta innebär att de riskerar att förlora en person de tycker mycket om. Men också att om han dör så kommer lukten från kroppen att avslöja att de gömt honom, eller så riskerar de att bli påkomna när de flyttar kroppen för begravning.

För mig så handlade filmen mycket om karaktärerna och deras relation till varandra. Alla karaktärerna har flera dimensioner och filmen tar sig tid att utveckla dem. En av mina favoriter från filmen är Liesels fostermor Rosa som från början är väldigt barsk, och egentligen är det hela tiden, men som har både godhet, kärlek och omtanke för de andra i hennes hem.

Det finns ett underligt val som kanske kan ta vissa ur dramat. Det är när berättarrösten kommer in med sina kommentarer. Det är inte en av karaktärerna som berättar utan det är Döden som gör det. Som karaktär påminner han lite grann om Döden från Terry Pratchetts Skivvärlden-böcker, i det att han intresserar sig för människornas göromål och försöker förstå dem. Det störde inte så mycket men det gör att man får lite distans på känslorna när något tragiskt händer.

Den hade tyvärr inget starkt slut heller. Poängen med det undgår mig. Men trots detta kan jag rekommendera filmen till alla.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here