Print Friendly, PDF & Email

Fackföreningarna måste återerövra rätten att kontrollera arbetskraftsinvandringen. Företagens kontroll skapar både arbetslöshet och slavarbete.

Företagen försöker nu att med alla medel beröva arbetarna de rättigheter som fackföreningarna kämpat för under över hundra år. Vid sidan av kapitalexport och bemanningsföretag används arbetskraftsinvandringen för att underminera kollektivavtal och arbetsrätt. Då kravet på att facken ska återta kontrollen över arbetskraftsinvandringen ställs kommer borgerligheten att spela ut rasistkortet. Kapitalägarna kommer att göra allt för att dölja sitt eget intresse av att kontrollera arbetskraftsinvandringen. De kommer att utmåla varje försök att inskränka deras kontroll som ren och skär rasism. Att ifrågasätta företagens kontroll över arbetskraftsinvandringen innebär nämligen att försvaga deras makt på arbetsplatsen – det viktigaste av politikens alla slagfält.

”Mjukisvänstern” som är oförmögen att inse den kollision av olika klassers intressen som döljer sig bakom frågan om vem som ska kontrollera arbetskraftsinvandringen kommer att stämma in i borgerlighetens klagosång. Borgerligheten är ytterst klassmedveten när det gäller fundamentala frågor som möjligheten att underminera kollektivavtal och arbetsrätt. Mjukisvänsterns brist på klassmedvetande innebär att den saknar förståelse för hur viktigt det är för arbetarrörelsen att kunna försvara kollektivavtal och arbetsrätt. Det är av avgörande vikt att facket tar strid för att återerövra rätten att kontrollera arbetskraftsinvandringen. Men det räcker inte för facket att återerövra den position man hade fram till år 2008. Fackets kamp för att ta kontroll över arbetskraftsinvandringen måste utsträckas till att även gälla kontrollen över den arbetskraftsinvandring som gäller EU-länder emellan. För att klara detta krävs att vi, som fackliga aktivister, kan bemöta anklagelserna för rasism. Detta oavsett om anklagelserna kommer från borgerligheten själv eller från olika ”vänstertyckare” inom olika kretsar i universitets- och mediavärlden. Bakom dessa anklagelser för rasism döljer sig ett arbetarförakt. Varken borgerligheten eller den medelklassdominerade mjukisvänstern anser att det är en prioriterad uppgift att försvara byggnads- och transportarbetare som arbetar efter svenska kollektivavtal och svensk arbetsrätt.

Men svenska kollektivavtal och svensk arbetsrätt är värda att försvara, med snart varje medel, inte p g a att de är svenska, utan för att de ger arbetarna en högre lön och ett anständigt liv, till skillnad från de som saknar svenska avtal och lagar. Vissa inom mjukisvänstern anser att det är en ”vänsteråsikt” att acceptera den ökade makt som företagen fick 2008. Effekten blev att företagen numera kan ta in utomeuropeisk arbetskraft i stort sett som de vill (se sid 8). Samma ”vänstergrupper” saknar förståelse för att arbetarnas möjlighet att kunna påverka arbetskraftsinvandringen måste försvaras. De anser, i sin enfald, att det är ”till vänster” att göra arbetskraftsinvandringen helt fri. Men sanningen är att denna ”frihet” utgör ett kraftfullt vapen som stärker kapitalägarna i klasskampen mellan arbetare och borgerlighet. Fri arbetskraftsinvandring ökar kapitalägarnas möjligheter att underminera kollektivavtal och arbetsrätt.

Vi måste fråga de som är kritiska till kravet på facklig kontroll över arbetskraftsinvandringen om de tror att kapitalägare från Sverige och den övriga Västvärlden investerar tungt i Asien och Latinamerika för att av filantropiska skäl hjälpa arbetarna i dessa länder med jobb? Till och med den största politiska idiot måste besvara denna fråga med ett nej. Tidigare, när länderna i Väst var intresserade av råvarorna i Asien och Latinamerika, sände man militär för att lägga beslag på dessa tillgångar. Idag vill samma västländer lägga beslag på Latinamerikas och Asiens arbetskraft. Detta eftersom arbetskraft, och hanteringen av miljöfarligt avfall, kan fås till en mycket lägre kostnad än i Sverige.

Låt oss titta på effekten av kapitalexporten från Sverige till låglöneländerna. Ska vi stillasittande se på medan Sverige avindustrialiseras, skatteintäkterna minskar, företagens forskning och utveckling (FoU) följer efter produktionen utomlands, med viss tidsmässig fördröjning, samtidigt som grunden för hela välfärdssamhället bryter samman? Eller ska vi göra något åt det? Det enda raka är att ta strid för facklig kontroll över vinsterna: a) över hur stor del som ska gå till lönerna åt de som arbetat ihop vinsterna, b) över fördelningen av vinsterna mellan aktieutdelningar och investeringar, c) över vilka investeringar som ska göras – och var de ska förläggas – i Sverige eller utomlands.

Varje tänkande individ, även den klasslösa mjukisvänstern, torde anse att kravet på kontroll över vinsterna är skäligt. Men då detta krav förverkligas – vad kommer det att innebära? Är det någon som inte tror att löner och skatter kommer att öka i Sverige; är det någon som inte tror att kapitalexporten kommer att minska och en större andel av vinsten därför kommer att investeras på hemmaplan. Knappast. De ökade lönerna och skatterna innebär att mer av vinsten kommer att stanna i Sverige. Den minskade aktieutdelningen och ökade möjligheten att styra investeringarna kommer att innebära ökade investeringar i Sverige. Hur kan vi uppnå en sådan utveckling? Genom att banker, övriga kreditinstitut samt nyckelindustrier tas över av samhället och styrs demokratiskt av de anställda genom fackliga eller av andra, för ändamålet utsedda, demokratiska organ. Detta betyder socialisering av banker och nyckelindustrier.

Dessa socialistiska krav på samhälleligt ägande av företag och demokratisk kontroll över produktionen innebär att fler jobb kommer att utföras i Sverige – i enlighet med svenska kollektivavtal och i enlighet med svensk arbetsrätt. Och färre jobb kommer att flyttas till utlandet, vilket naturligtvis innebär att färre utländska arbetare kommer att utföra samma jobb, fast till sämre avtal och under sämre lagstiftning. Gör detta kraven på kontroll över kapitalrörelserna, som kommer att minska kapitalexporten och därmed ”exporten” av jobb, till andra länder rasistiska? Om frågan ställs på detta sätt kommer sannolikt inte borgerligheten att skrika rasism.

Däremot kommer kapitalägarna, med hjälp av media och övriga delar av borgerligheten, att skrika att demokratiseringen av ägandet av banker och nyckelindustrier, samt företagens inskränkta rätt att förflytta sitt kapital, innebär en förändring i socialistisk riktning. Och det med all rätt. Detta är det enda sättet att förhindra att industrin försvinner från Sverige. Men ställda inför en sådan förändring kommer inte borgerligheten att skrika rasism. Skälet är att en förändring som berövar kapitalägarna kontrollen över deras kapital måste angripas på klassmässig grund. Borgerligheten måste ta strid för sin rätt att kontrollera produktionen och dess frukter. Och då finns det ingen plats för ovidkommande snack om rasism.

Men om det inte är rasistiskt att förhindra kapitalexport, trots att en sådan åtgärd innebär att färre utländska arbetare kommer att utföra samma jobb, fast till sämre avtal och under sämre lagstiftning i Kina, uppstår en oundviklig fråga. Hur kan en facklig kontroll över arbetskraftsinvandringen, som kommer att innebära samma sak, nämligen att färre utländska arbetare kommer att utföra samma jobb, fast till sämre avtal och under sämre lagstiftning i Sverige vara en rasistisk åtgärd?

Sanningen är naturligtvis att inget av kraven är rasistiska. Inget av kraven utgår ifrån hudfärg eller nationalitet. Men båda ”våra” krav innebär ett angrepp på EU:s grunder – på den fria rörligheten av kapital och arbetskraft. Båda kraven syftar till att största möjliga antal arbetare ska kunna arbeta under de avtal och lagar som det tagit svensk arbetarrörelse hundra år att tillkämpa sig. Därför måste vi våga ta strid både för att stoppa kapitalexporten och för facklig kontroll över arbetskraftsinvandringen.

Innehållsförteckning i Temanumret:

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here