Print Friendly, PDF & Email

Låt oss, för diskussionens skull, anta att svenska företag skulle ”importera” polska och lettiska byggjobbare till Sverige, och göra byggjobbare som arbetar efter svenska avtal och lagar arbetslösa, eftersom de svenska företagen vill ”vara snälla” med arbetarna från Polen och Lettland. Men om så skulle vara fallet: varför gör de svenska företagsledarna ingenting för den väldiga majoritet av arbetskraft i Östeuropa som inte kan komma till Sverige och arbeta till underpris?

Föreslår de svenska företagsledarna sina aktieägare att avstå från en del av sina vinster som sedan, i sann filantropisk anda, delas ut till de arbetslösa i länder som Lettland, Polen och Bulgarien? Vill de svenska kapitalägarna satsa på olönsamma företagsidéer i länderna i Östeuropa eftersom de, i samma filantropiska anda, vill ta från sitt överflöd för att hjälpa de polska och lettiska byggjobbare, samt de chaufförer från Bulgarien, som går hemma arbetslösa? Svaret på dessa frågor är nej. Och det vet alla. Vi vet det. Borgerligheten vet det. Till och med den klasslösa mjukisvänstern vet det.

Kapitalägarna gör ingenting som inte gynnar deras klassintressen. Det är därför som de svenska kapitalägarna använder sig av arbetskraftsinvandringen. Dels i form av den fria rörligheten inom EU, dels genom att utnyttja sin rätt att ta in utomeuropeisk arbetskraft på ett långt friare sätt än tidigare. Detta av två skäl: man tjänar bättre och man underminerar som följer med svenska kollektivavtal och lagar.

Vi som strävar efter att skapa ett alternativ till EU kan inte göra politisk halt vid nationsgränsen. Vi måste kämpa för internationell solidaritet mellan arbetare i Sverige och utländska jobbare. Många av dessa har idag bara två alternativ: att arbeta till slavlöner i sitt hemland eller att arbeta under slavliknande förhållanden i exempelvis Sverige.

Det är mot denna bakgrund som vi arbetar för facklig kontroll över kapitalexporten och arbetskraftsinvandringen. Kraven är viktiga för att försvara det arbetarklassen har tillkämpat sig under över hundra år. Och denna politik syftar inte bara till att ge facket rättigheter när det gäller kontroll över kapitalexport och arbetskraftsinvandring. Politiken för facket syftar även till att ställa kravet att facket måste organisera de byggjobbare eller lastbilschaufförer som jobbar i Sverige – så att dessa kan arbeta efter svenska kollektivavtal och arbetsrättsliga regler. Detta betyder alltså att de ska arbeta efter de svenska avtalens regler. En svensk byggjobbare arbetar inte för minimilön efter 25 år i branschen. Det gör inte sjuksköterskor i Sverige heller. Detsamma ska gälla för lettiska, polska och bulgariska bygg- och transportarbetare.

Det ska alltså inte vara som Alliansen vill: ja till polska och lettiska byggjobbares rätt till kollektivavtal – bara de håller sig till minimilönen. Principen ”lika lön för lika arbete” ska gälla. Det betyder att principen måste vara den att en yrkesskicklig polsk byggjobbare, med 25 år i branschen, ska ha samma lön och villkor i övrigt som en svensk byggjobbare. Alla som jobbar i Sverige ska jobba efter samma princip – lika lön för lika arbete. Istället för att bemöta oss i sak riskerar vi att bli kallade rasister.

Resultatet om fackföreningarna i Sverige lyckades organisera polska och lettiska arbetare, så att de arbetade efter svenska villkor, skulle bli att dessa polacker och letter blev mindre attraktiva för svenska arbetsgivare.

Men även med dagens usla villkor, i Sverige för invandrad arbetskraft från Östeuropa, förblir den överväldigande majoritet av lettiska, polska och bulgariska arbetare i sina hemländer, och arbetar under de villkor som gäller där. Och till skillnad från de svenska företagen och deras aktieägare bryr vi oss även om dessa. Det är därför som vi arbetar för att skapa stridbara och internationalistiska fackföreningar här i Sverige. Vi arbetar för att skapa gränsöverskridande kollektivavtal – som berör både arbetare i Sverige, Polen, Lettland, Bulgarien och på sikt alla EU:s länder.

På samma sätt som vi kräver av facket att det verkligen ska ta strid för att organisera utländska arbetare som idag arbetar i Sverige, kräver vi att de svenska fackföreningarna ska förbereda sig för all-europeiska konfliktåtgärder för att driva igenom gränsöverskridande kollektivavtal. Och arbeta för en förbättrad arbetsrättslig lagstiftning.

Fakta: Arbetskraftsinvandringen

Under 2000-talet har det skett tre stora förändringar som har inneburit ett skifte när det gäller arbetsgivarnas makt över arbetskraftsinvandringen till Sverige. På alla områden har arbetsgivarnas makt ökat på bekostnad av löntagarnas och fackföreningarnas.

2004: EU utvidgas österut
Tio nya stater kommer med i EU. Bland dessa ingår bl a de baltiska staterna, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Polen och Slovenien. År 2007 kom även Bulgarien och Rumänien med i EU. Jämfört med de gamla EU-länderna i ”väst” har jobbarna i dessa länder väsentligt sämre löner och arbetsvillkor. Den fackliga anslutningsgraden är lägre och fackföreningarna är svagare än i ”väst”.

2006: Nya regler för arbetskraftsinvandring inom EU/EES
Inom EU råder det i praktiken fri arbetskraftsinvandring. Sedan år 2006 har en EU-medborgare rätt att fritt vistas och arbeta i ett annat EU-land i tre månader utan att behöva anmäla detta till Migrationsverket (eller motsvarande). I Sverige gäller nya regler fr o m den 1 maj 2014 som innebär att EU-medborgare inte behöver anmäla sig till Migrationsverket alls.

För att stanna längre i landet krävs att man uppfyller villkoren för s.k ”uppehållsrätt”: a) att man har en anställning motsvarande minst 5,5 timmar/vecka, b) att man har ett eget företag – men det finns ingen tydlig gräns för hur stort företaget måste vara, c) att man studerar vid gymnasium, högskola eller universitet, d) att man har tillräckliga medel för att försörja sig själv (invandrade EU-medborgare har inte rätt till socialbidrag/försörjningsstöd), och e) att man är familjemedlem till en EU-medborgare som har uppehållsrätt. Den EU-medborgare som uppfyller ovanstående villkor har automatiskt uppehållsrätt. Ingen ansökan krävs hos någon myndighet.

2008: Facket förlorar inflytandet över utomeuropeisk arbetskraftsinvandring
Ett för arbetsgivarna mycket gynnsamt system för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring införs. Allt som krävs för att få anställa utländsk arbetskraft är att arbetsgivaren kan presentera ett jobberbjudande där löner och villkor motsvarar kollektivavtal eller praxis inom respektive yrke. Kryphålen är dock många – något som bland annat skandalerna med thailändska bärplockare vittnar om. Tidigare fick utländsk arbetskraft anställas enbart vid arbetskraftsbrist inom en bransch. Beslutet att tillåta utländsk arbetskraft togs av Arbetsförmedlingen, men i praktiken hade fackföreningarna ett veto mot att arbetsgivarna utnyttjade utländsk arbetskraft hur som helst.

Slå vakt om en solidarisk flyktingpolitik

Samtidigt som det råder fri arbetskraftsinvandring inom EU så har EU i praktiken byggt upp en mur mot människor som flyr från olika krigshärdar. Ett mycket litet antal av världens totala flyktingströmmar kommer till Europa. År 1999 infördes Amsterdamfördraget, som å ena sidan syftar till att avskaffa gränserna mellan EU-länderna. Å andra sidan ska fördraget leda till en ”effektiv övervakning” av EU mot invandring via EU:s yttre gränser.

Ett exempel på denna ”effektiva övervakning” var Khadaffis Libyen. Så sent som år 2010 fick Khadaffi löfte om 50 miljoner euro från EU för att begränsa flyktingströmmarna. Khadaffi hade även, med EU:s goda minne, inrättat 15 flyktingläger med 60 000 flyktingar – i praktiken ett eget gulag. EU:s omänskliga flyktingpolitik måste bekämpas.

Innehållsförteckning i Temanumret:

2 COMMENTS

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here