Print Friendly

En av Arbetarpartiets viktigaste uppgifter består i att peka på hur ett alternativ till EU-projektet skulle kunna byggas. Ett trovärdigt alternativ måste dels bestå av ett alternativt politiskt program som kan lösa de överstatliga problem som EU-anhängarna anser berättigar unionens existens. Programmet måste visa hur massarbetslösheten kan avskaffas; hur ländernas ekonomier kan stärkas och välfärdsstaten räddas och hur miljöproblemen ska lösas.

Men ska EU-projektet utmanas på allvar måste det politiska alternativet bindas samman med en alternativ maktstruktur som innehåller en sådan kraft att den kan tvinga igenom en vändning av politiken i strid mot krafter som Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden. Först då har vi har lyckats förena ett politiskt alternativ med en alternativ maktstruktur finns en trovärdigt alternativ till EU.

Den enda existerande maktstruktur som idag utgör ett alternativ till EU:s maktstruktur är fackföreningarna. Bara Europafacket uppges ha 60 miljoner medlemmar – men tiotals miljoner arbetande inom Europa står ännu utanför. Om det skapades en enad och stridbar facklig rörelse på europeisk nivå skulle en sådan kunna stänga hela Världsdelen: industrin, transporterna, medias lögnaktiga rapportering. En Gränsöverskridande Facklig Ledning (GFL) skulle krävas för att organisera en sådan aktion. Den fackliga ledning som tog ett sådant steg skulle omedelbart ställas inför samma problem som ledarna för den halva miljon gruvarbetare som strejkade i Sovjetunionen 1989. Miljoner skulle vända sig till strejkledarna med enorm värme och lojalitet, men också med en otålighet, i förhoppningen att det äntligen skulle skapas jobb alla miljoner arbetslösa, en fungerande och billig sjukvård samt pensioner att leva på.

Denna Gränsöverskridande Fackliga Ledning (GFL) skulle utsättas för en nästan ofattbar press underifrån, av hundratals miljoner människor, speciellt ungdomen. Samtidigt den fackliga ledningen hotas av en aldrig tidigare skådad kapitalflykt från kapitalägarna. Det skulle också förekomma hot om en ”militär lösning” för att återställa ordningen, fängsla GFL och tvinga Europas arbetare tillbaka till jobben. I Grekland, Spanien och Frankrike har strejkande hamn- och oljearbetare samt flygledare tvärt kallats in i armén och i enlighet med krigslagar – olagliga att använda i fredstid. I Grekland hotades de med uppåt fem års fängelse om de inte omedelbart återgick till jobbet.

I Portugal 1974 ställdes ledarna för ”Nejlikornas revolution” mot den 50-åriga diktaturen inför just sådana hot. För att hindra den planerade kapitalflykten ockuperade därför de anställda bankerna som därmed övertogs av samhället. Då generaler hotade med en ”militär lösning” visade det sig att de meniga soldaterna stödde den demokratiska revolutionen. Ledarna för en gränsöverskridande facklig strejk skulle tvingas till samma åtgärder. För att hindra ett ekonomiskt kaos skulle GFL tvingas ta kontrollen över banker, övriga kreditinstitut samt nyckelindustrier. En facklig ledning som skulle åtnjuta stöd från hundratals miljoner jobbare, ungdomar och pensionärer skulle vara mycket farligt att ge sig på. Vilken armé som helst skulle splittras om GFL skulle vädja till de meniga att försvara den mot generaler med statskupp på dagordningen.

Den sista pusselbiten vore att GFL, av händelsernas egen dynamik, skulle börja fatta beslut som endast regeringar brukar fatta. Detta innebär t ex att organisera livsmedelsförsörjning och att upprätta en egen civil milis för att upprätthålla ordningen och förebygga en ”militär lösning”. I Sovjet var det just denna typ av beslut som ledarna för gruvarbetarna började fatta och i samband med detta omvandlades de alltmer till regionala regeringar som Sovjets dåvarande ledare Gorbatjov tvingades förhandla med. Händelserna skulle pressa GFL att lägga grunden till en demokratisk planering av ekonomin över Europas nationsgränser – baserad på de banker och nyckelindustrier som tagits över av de anställda för att förhindra kapitalflykt och sabotage.

Men detta perspektiv bygger på att facken omvandlas till stridbara organisationer och agerar utifrån ett internationalistiskt perspektiv för att skapa gränsöverskridande kollektivavtal. Detta skulle bl a kräva:
a) Socialdemokraternas och borgarnas grepp över fackföreningarna måste brytas,
b) facken måste omvandlas till stridbara organisationer genom att medlemmarna mobiliseras i miljoner för att driva igenom fackens krav,
c) debatten om kontrollen över arbetets organisering på golvet samt över vinster och investeringar, som fördes under 1970-talet, måste återintroduceras bland miljonerna av medlemmar,
d) facken måste hinna ikapp företagen genom en kampanj för gränsöverskridande kollektivavtal som reglerar löner och arbetsvillkor för de arbetande i EU plus övriga Europa, inklusive Ukraina och Ryssland.

Denna kamp för att bygga dubbelmaktsorgan i form av alternativa och mot EU konkurrerande strukturer måste påbörjas redan innan det finns en majoritet som säger Nej till EU. Troligen kommer det aldrig att uppnås en majoritet mot EU innan det finns ett trovärdigt politiskt alternativ som bygger på strukturer starkare än EU:s egna. Striden för denna revolutionerande omvandling av fackföreningarna kommer att stå mellan den borgerliga ledningen inom dagens fack och medvetna socialister som också måste organiserat sig internationellt. Det är i denna nödvändiga kraftmätning som vi, tillsammans med andra socialister, kan spela en viktig roll.

Innehållsförteckning i Temanumret:

4 KOMMENTARER

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here