I sina ansträngningar att driva oss till valbåsen kommer främst den borgerliga alliansens företrädare att högtidligt förklara att EU är ett fredsprojekt. De kommer också att antyda att den som inte röstar i EU-valet sviker fredsarbetet. Men de som talar om dagens EU som ett fredsprojekt är antingen riktigt okunniga. Eller hänsynslösa lögnare. Sanningen är att EU rustar för krig.
Direkt efter slutet på Andra Världskriget 1945 låg Europa i ruiner. Värst drabbat, vid sidan av Sovjetunionen, var Tyskland. Landet som startat kriget i Europa hade besegrats och under kriget förlorat över 5 miljoner i döda – soldater och civila. Och på varje död gick det flera skadade och invalidiserade. Bombningarna hade lagt de flesta större tyska städer i ruiner. Den fasansfulla insikten om nazismens industriellt organiserade massmord på judar och romer, men också på östeuropéerna i Sovjet, innebar att en anti-militaristisk anda kom att prägla Europas befolkning under generationer framåt.
Det som återstod av det besegrade Tyskland, efter olika landavträdelser, var fyra zoner. Zonerna var ockuperade av USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. De tre förstnämnda zonerna skulle komma att slås samman till Väst-Tyskland. Den ”ryska” zonen kom att omvandlas till Öst-Tyskland. Många i Europa fruktade att ett återuppbyggt Tyskland åter skulle vilja ta revansch. Mot denna bakgrund fanns det tveklöst många som såg bildandet av kol- och stålgemenskapen 1952 som något positivt när det gällde att förhindra framtida krig mellan Tyskland och Frankrike. Men det har gått många år sedan dess.
EU-armén alla vet om – utom svenskarna
Det är känt att EU har tillfälliga snabbinsatsförband, s k ”battle groups”, där svenska soldater ingått. Men långt mindre känt är att EU har upprättat en permanent styrka kallad Eurokåren. Detta trots att Eurokåren idag omfattar 60 000 soldater. Redan 1991 fanns början till Eurokåren i form av en fransk-tysk brigad, då under EG-flagg. Idag utgör den fransk-tyska brigaden spjutspetsen för Eurokåren. Kårens officiella emblem är en blå-gul Europakarta som inkluderar hela Skandinavien. År 2001 omvandlades kåren till en snabbinsatsstyrka för EU och Nato. Eurokårens slogan är ”a force for the EU and Nato”. I kåren ingår, förutom trupper från Tyskland och Frankrike, även trupper från Spanien, Belgien och Luxemburg. Polen siktar på att bli en permanent del av kåren fr o m 2016.
Den idag 60 000 man starka kåren är alltså ingen färdig EU-armé. Men kåren utgör definitivt början till en gemensam europeisk krigsmakt. Det första skarpa uppdraget för Eurokåren blev Bosnien. Där kom kåren att utgöra mer än en tredjedel av SFOR-högkvarterets personal. År 2000 fick kåren uppgiften att bygga KFOR:s högsta stab i Kosovo. Delar av kåren har dessutom tjänstgjort i Afghanistan. Det är uppenbart att Eurokåren systematiskt söker erfarenheter av verkliga strider.
Romano Prodi, italiensk ordförande för EU-kommissionen 1999-2004, ansåg att EU mer öppet skulle deklarera att slutmålet var en gemensam EU-armé. I ett uttalande gjort 2007 drog Tysklands förbundskansler Angela Merkel åt samma håll. Hon sa ”vi kommer att behöva röra oss närmare mot etablerandet av en gemensam europeisk armé”. Uttalandet slogs upp, bl a av flera tyska tidningar och brittiska The Times, men inte av en enda svensk tidning. Uppenbarligen ansågs budskapet vara för laddat för de känsliga svenskarna. Sedan 2007 har, som vi vet, EU präglats av en rad kriser. Några nya steg mot en EU-armé har därför inte tagits. Men 2013 fick Tyskland en ny försvarsminister i form av den kristdemokratiska politikern Ursula von der Leyen. Efter bara några veckor på sin post signalerade hon att målet om gemensamma väpnade styrkor för EU kvarstår. Nytt hopp alltså för alla militaristiskt sinnade. Sverige har dock för närvarande en annan inriktning. Nato.