Print Friendly

EU är ett försök av borgerligheten i Västeuropa – direktörer för banker och storindustrier, de tyngsta politikerna, befälen för polis och armé – i en rad enskilda länder i Europa att bibehålla sin stormaktsposition i ett läge då de hamnat på efterkälken i förhållande till giganter som USA, Japan, Kina, Indien, Brasilien, Ryssland, o s v.
Borgerligheten i de jämförelsevis små länderna i Europa hade trängts tillbaka ekonomiskt och militärt av konkurrerande eliter i USA, Kina, Japan, e t c. Borgerligheten i de små länderna i europeiska hade även pressats hårt underifrån av arbetarrörelsen – av starka fackföreningar och arbetarpartier av socialdemokratisk och eurokommunistisk karaktär.
Denna allt mer desperata situation krävde ett helt nytt grepp. Det var här som expansionen av EU kom in i bilden. Imperier har alltid byggts genom att stammar, eller länder, lagt under sig svagare grannar genom att besegra dessa militärt eller ekonomiskt och sedan tillgodogjort sig deras naturtillgångar, arbetskraft, mm. EU byggdes på ett helt annat sätt. Ledarna för banker, industrier och partier i de Västeuropeiska nationalstaterna kände sig tvingades att avstå en del av sin egen makt till en överstatlig EU-elit som Europeiska Centralbanken (ECB) och EU-kommissionen.

En kraftsamling åt två håll.
Detta pågående försök att skapa en överstatlig EU-elit har syftat till att samla styrka åt två håll. Dels måste borgerligheten i Västeuropa hävda sig mot starkare ekonomiska eliter i USA, Kina och Japan, e t c. Europas ekonomiska, politiska och militära ledare vill försvara sin position som stormakt. Dels tog samma borgerlighet itu med att slå sönder militanta fackföreningarna typ Storbritannien samt sätta stopp för reformviljan hos arbetarparter i t ex Italien och Sverige. Europas borgerlighet ville krossa socialismen, dess ideologiska traditioner och organisationer.

Utan en förståelse för den verkligt trängda situationen för borgerligheten i de Västeuropeiska länderna under 1970- och 80-talen, från starkare ekonomiska eliter i större länder och av arbetarrörelsen på hemmaplan, blir det svårt att förstå EU-projektet. För det är unikt i historien att nationella eliterna frivilligt överlämnar en allt större del av sin makt till en sorts överstatlig superelit. Men detta är vad som sker. Men EU:s överstatliga ambitioner, fast med bevarade nationalstater med väldigt olika ekonomiskt styrka, innebar att en rad spänningar byggdes in i EU-projektet. Detta kom att visa sig på ett tydligt sätt i samband med den djupa recessionen 2008. Tyskland och Grekland, för att ta de kanske tydligaste exemplen, spelade inte i samma ekonomiska division. För detta betalar Europa fortfarande ett högt pris, bl a i form av massarbetslöshet i flera länder.

Innehållsförteckning i Temanumret:

4 KOMMENTARER

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here