Print Friendly

Baserat på analys av Mick Brooks.

De senaste veckorna har spänningarna ökat i den östra delen av Ukraina, där en stor del av befolkningen orienterar sig mot Ryssland och har ryska som modersmål. I städer som Donetsk, Slovjansk, Charkiv, Mariupol och Luhansk har myndighetsbyggnader ockuperats. Ockupanternas krav har handlat om ett ökat självstyre för de östliga delarna av Ukraina och för en folkomröstning kring detta. Regeringen i Kiev har svarat med både vacklan och våld.

Händelserna i Ukraina sker just nu mycket snabbt. Vi uppmanar våra läsare att följa utvecklingen i Ukraina via media samt att besöka vår hemsida arbetartidningen.se för ytterligare analyser av händelseutvecklingen. I denna tidning repeterar vi våra grundläggande ställningstaganden när det gäller Ukraina.

I det spända läge som råder i Ukraina och i de internationella relationerna mellan EU/USA och Ryssland är det viktigt att hålla kvar vid den politiska parollen ”varken Putin eller EU”. Vi kan varken ta ställning för den grupp av korrupta oligarker som lutar åt Europa, eller den likaså korrupta grupp av oligarker som lutar åt Ryssland och Putin. Inget av dessa läger har någon värdig framtid att erbjuda den ukrainska befolkningen. Vi måste istället föra fram behovet av att organisera en av staten och oligarkerna oberoende arbetarrörelse som har som målsättning att ta tillbaka de miljarder som oligarkerna stulit av befolkningen.

Krisen i Ukraina har blivit en internationell angelägenhet. Ukraina har blivit ett slagfält mellan Ryssland och ”Väst”. Putin insåg utan tvekan att han skulle kunna annektera Krimhalvön utan något egentligt motstånd från EU eller USA. Majoriteten av befolkningen på Krim ser sig själva som ryssar och stödde Putins maktövertagande. Krim utgjorde en del av Ryssland fram till år 1954. Minoriteten krimtatarer, som utsattes för brutal förföljelse i Stalins Sovjet, gjorde det dock inte.

Putin är i grund och botten en borgerlig politiker som stödjer kapitalismen. Han använde sig cyniskt av annekteringen av Krim för att öka sin egen popularitet på hemmaplan. Det är osannolikt att han vill åt hela Ukraina – och knappast ens den östra delen. Den ukrainska ekonomin har nämligen gigantiska problem. De senaste 15 åren har landet dragits med budgetunderskott. År 2013 var budgetunderskottet på hela 4,5 % av landets BNP. Ekonomin subventionerades till viss del av Ryssland trots att Ukraina är en självständig stat. Ukraina har dessutom en befolkning på 45 miljoner (på Krim bor 2,5 miljoner) och ett ansenligt försvar. Om Putin på allvar försökte invadera landet skulle det resultera i ett fullskaligt krig. Men Putin vill inte ha något krig – han vill utnyttja osäkerheten i östra Ukraina för att ytterligare öka sin popularitet på hemmaplan. Och ett långdraget krig skulle innebära motsatsen.

De med ryska som modersmål i östra Ukraina oroas över att den nya regeringen i Kiev behandlar dem som andra klassens medborgare. Detta är exakt vad som hänt med de stora rysktalande minoriteterna i de baltiska staterna – Estland, Lettland och Litauen. Ett av den nya regeringens första beslut var att försöka avskaffa rätten för regioner med en stor andel rysktalande att införa ryska som ett andra officiellt språk. Interrimspresidenten lade in sitt veto mot detta beslut. Men skadan var redan skedd.

Situationen har trappats upp både av Putins manövrerande och Kiev-regeringens agerande. Och denna har otvivelaktigt fått råd av Väst. Först satte Kiev-regeringen en deadline för de människor som tagit över myndighetsbyggnader i städerna i öst. Sedan följde regeringen inte upp sin egen deadline. Detta framställde Kiev som svaga och kraftlösa. Senare slog de över och överreagerade genom att skicka tanks mot en handfull mer eller mindre obeväpnade demonstranter. Putin verkar genuint häpen över sättet på vilket Kiev-regeringen överreagerat. Samtidigt fortsätter EU och USA att trissa upp spänningarna genom att beskylla Ryssland för att ligga bakom protesterna.

Ockupanterna stöddes passivt av många öst-ukrainare, men långt ifrån av alla. I både Charkiv och Donetsk har demonstrationer genomförts till stöd för Kiev och för ett enat Ukraina. Det är svårt att veta om ryska soldater deltagit vid ockupationerna eller om ockupanterna tagit emot order från Putin. Men vi vet att både Ryssland och EU/USA spelar ett smutsigt stormaktsspel i vilket de systematiskt sprider desinformation och spär på motsättningarna. Troligen med hjälp av agenter på plats i Ukraina.

Samtidigt tonar media i exempelvis Sverige och Storbritannien konsekvent ned den roll som ultranationalistiska och fascistiska rörelser som Svoboda och Högra Sektorn spelar i den nya regeringen i Kiev. Ett exempel är ett reportage från Sveriges Radio den 14 april. Där beskrivs en av ledarna för den fascistiska och paramilitära rörelsen Högra Sektorn, en fullt militärt uniformerad (och troligtvis beväpnad) kvinna, som ”en journalist” som ”oroas över det som händer i östra Ukraina”.

Nato har gjort försök att sprida sig längre österut för att kunna omringa Ryssland. År 2008 startade Georgien ett krig mot Ryssland över de omstridda territorierna Sydossetien och Abkhazien. Det är osannolikt att lilla Georgien hade tagit sig an den mångdubbelt mäktigare ryska militärmakten om de inte uppmuntrats till att göra detta av Väst. USA har även drivit på EU att dra in Ukraina i dess intressesfär och i slutänden in i Nato. Många inom den s.k ”vänstern” har fastnat i fällan av att tro allt som visar på USA:s svaghet är ett slag mot imperialismen och därför bör stödjas. Men det finns ingenting positivt med vad Putin gör. Han är en borgerlig politiker som spelar ett stormaktsspel.

Som socialister kan vi varken stödja Putin eller EU/USA. Stormakternas spel om Ukraina skulle, i värsta fall, kunna leda till en splittring av landet i ett Väst-Ukraina och ett Öst-Ukraina (som eventuellt skulle ansluta sig till Ryssland). En sådan uppdelning av landet skulle inte vara i den ukrainska arbetarklassens intressen. Det skulle riskera att skapa gigantiska sår i den ukrainska nationen som i värsta fall skulle ta 50 eller 100 år att läka. De nationalistiska stämningar som detta skulle väcka skulle för överskådlig framtid försvåra arbetet för att organisera en oberoende arbetarrörelse. Och behovet av att ena ukrainska löntagare med olika bakgrund och kämpa för att ta tillbaka de miljarder som oligarkerna stulit av befolkningen är skriande.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here