Internationellt

Varför gick rasister och högerpopulister framåt i EU-valet?

Publicerad i
#68
Lästid 4 min

EU-kritiken är inte längre ett s k ”vänsterprojekt”. Idag är istället de mest aktiva EU-motståndarna olika högerpopulistiska, rasistiska och till och med direkt nazistiska partier (främst Gyllene Gryning i Grekland och Jobbik i Ungern).

Vad är bakgrunden till denna utveckling? I Nya Arbetartidningen i december ifjol (nr 61-62) skrev vi följande: ”På sista tiden har vi tagit del av skrämmande opinionsmätningar. Både i Sverige och utomlands. Speciellt skrämmande blir mätningarna om vi förmår se dem i ett historiskt klassperspektiv. Småborgerligheten, som historiskt utgjort en kampvillig del av borgerligheten, har i samarbete med delar av medelklassen lyckats organisera aggressiva, högerextrema, politiska rörelser. Det handlar exempelvis om Fremskrittspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Gyllene Gryning i Grekland och Sverigedemokraterna här hemma.

Skrämda av omvälvande händelser, hjälpta av arbetarrörelsens alternativlöshet, har småborgerlighetens rörelser delvis lyckats rycka åt sig det politiska initiativet i en rad länder. Det som skrämt småborgerligheten, och dem närstående skikt inom medelklassen, är främst två faktorer. Dels det hotande sammanbrottet för det överstatliga EU-projektet – framdrivet av de starkaste nationerna, storbanker och Europas politiska elit. Dels den ekonomiska krisen 2008 – som inte bara slagit hårt mot arbetare inom industri och offentlig sektor – utan även mot mindre företag och mot företag som inte förmått hävda sig i den hårdare konkurrens som den enhetliga valutan inom eurozonen inneburit. Här finns bakgrunden till framgångarna för de aggressiva, högerextrema, rasistpartierna i deras kamp bland annat mot invandrare, muslimer och arbetarpartier.

I tider av kris uppstår alltid en politisk ”reaktion” (de som vill lösa problemen genom att titta bakåt i historien). Småborgerligheten vänder sig ofta bakåt i tiden, för att hitta lösningarna på allvarliga problem i dagens samhälle.

Småborgerligheten räds globaliseringen och dess övernationella utbyte mellan länderna – på de starkare staternas, bankernas och politikernas villkor. Småborgerligheten skulle vilja vända ryggen till de (misslyckade) övernationella projekten. Detta är emellertid omöjligt. Så istället lyfter den fram begrepp som Nationen och Historien, Språket och Kulturen. Och givetvis Hudfärgen. Till detta ska också läggas Religionen. Ur denna brygd har partier som Front National i Frankrike, UKIP i Storbritannien, Gyllene Gryning i Grekland, Fremskrittspartiet i Norge och SD i Sverige hämtat en stor del av sin politiska styrka. I viss mån kan även den amerikanska Tea Party-rörelsen räknas in i här. Tea Party-grupperna representerar småborgerligheten och skikt inom medelklassen som organiserar sig för att försvara sina intressen i ett USA på nedgång.”

Alltså: Det finns alltid motsättningar även inom borgerligheten. Vi har dels storkapitalet – de största bankerna och tillverkningsföretagen – som i allt högre grad tar tillvara på de möjligheter som globaliseringen öppnar för kapitalägarna. Dessa möjligheter består i att förlägga produktionen i andra världsdelar (t ex i Asien och i Latinamerika). Länder som Kina och Brasilien saknar, helt eller till största delen, kollektivavtal som reglerar löner och arbetsvillkor samt lagstiftning vad gäller arbetarskydd och skydd för miljön. Denna ”globalt” inriktade del av borgerligheten är ofta förespråkare för en nästan total frihandel. Mot denna borgerlighet ställs den del av borgerligheten som skräms av globaliseringens frihandel, en frihandel som hotar utplåna de mindre kapitalägare som har den egna nationen som marknad – och som inte kan förbilliga sin tillverkning genom att förlägga tillverkningen utomlands.

Globaliseringen drabbar även en rad grupper av arbetare och andra löntagare. Dels på grund av att jobben försvinner i ”goda” tider genom kapitalexport och fri arbetskraftsinvandring, dels på grund av den ekonomiska krisen (från 2008 och framåt) som gör allt sju resor värre. Dessa knegare har övergivits av ledarna för arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen – organisationer som sammankopplat sitt öde till EU-projektet. Dessa knegare tvingas därför leta efter någon annan som tar upp deras problem. De tvingas leta något annat än de socialdemokratiska partierna eller borgerlighetens traditionella maktpartier. Och i brist på bättre alternativ röstar därför vissa knegare på partier som SD, Front National, Dansk Folkeparti, UKIP eller österrikiska FPÖ.

Läs även:

Lämna en kommentar