Kultur

Slayer och Metallica – lite för perfekt live-hårdrock

Tomas Westerström
Publicerad i
#68
Lästid 3 min

Livemusik kan upplevas under väldigt varierande omständigheter. Jag själv är van vid oetablerade band, som mestadels spelar någon form av punk, i små, varma lokaler där stagediveande och publiksurfande är en nästan lika stor del av föreställningen som bandet som uppträder. Vi skulle kunna kalla det för arenarockens motsats. Därför var det väldigt intressant att besöka Sthlm fields festivalen på Gärdet den 30 Maj, en endags hårdrocksfestival med drygt 50000 besökare.

Festivalens huvudakter var Slayer och Metallica. Slayer bildades 1981 i Los Angeles och har hittills hunnit släppa elva album och har av förklarliga skäl gjort ett stort avtryck i metalvärlden. De anses (tillsammans med banden Anthrax, Megadeth och Metallica) tillhöra ”The Big Four” inom genren Thrash metal; en form av relativt snabb och hård metal med en del influenser från det tidiga 80-talets lite hårdare punk. Trots att samtliga bandmedlemmar hunnit passera 50-strecket så manglade de på fint och bjöd i stor utsträckning på sina stora hits från 80-talet.

Metallica, bandet som gjorde hårdrocken ”folklig”, kan få en kort presentation. Liksom Slayer bildades de 1981 i Los Angeles och har under sin karriär hunnit släppa nio album, sälja över 100 miljoner skivor och förklara krig mot konceptet fildelning trots att de kunde skratta hela vägen till banken flera år innan internet fanns i var och vart annat hushåll. Liksom Slayer var de pionjärer inom genren Thrash metal men gjorde en rejäl kursändring när plattan som brukar kallas ”The Black Album” (där bl.a. deras kanske största hits ”Enter Sandman” och ”Nothing Else Matters” finns med) släpptes 1991. Låtarna hade ett betydligt lägre tempo och var ”rockigare” än på tidigare album, och det blev deras riktigt stora genombrott. Något förenklat kan man säga att före ”The Black Album” så var det bara hårdrockare som lyssnade på hårdrock, efteråt lyssnade ”alla” på hårdrock.

Att de har över 30 år av erfarenhet märktes. Showen var väldigt proffsig och man kan inte säga nåt annat än att de vet hur man underhåller en publik. Varje ton, ackord och trumslag satt där det skulle, enligt mig på gott och ont. Om man blundade kunde man lika gärna tro att det som spelades upp var en studioinspelning. I egenskap av punkfanatiker sen 20 år tillbaka så kan jag tycka att en del av charmen med ett liveframträdande är att det inte låter som på skivan; en lite annorlunda frasering i sången här, ett solo som spelas på ett nytt sätt där. Mestadels spelades det låtar från 80-talet och ”The Black Album”, troligen tack vare att de som löst biljett fick internetrösta om vilka låtar som skulle spelas. Höjden av publikfrieri? Visserligen, men onekligen ett effektivt sätt att ge en majoritet av publiken valuta för pengarna.

En snabb och kanske något generaliserad analys av festivalbesökarna kan säga en del om vilka som tilltalas av rock av det hårdare slaget; de tatuerade 20-35-åringarna med jeansvästar fyllda av tygmärken med bandlogotyper var där, sjuksköterskan som tog hand om din gamla mamma när hon bröt benet var på plats och snubben, tjejen, tanten och farbrorn som kan vara vem som helst som du ser på gatan var där. Han med skjorta som kostar lika mycket som din månadshyra och flottig bakåtslickad frisyr strök istället runt på Stureplan, liksom det senaste kvinnliga stjärnskottet i modebloggsvängen, vem det nu än må vara för tillfället. De koketta medelklassungarna som gör vad de kan för att hålla sig kvar på universitet så länge det bara går tycktes också lysa med sin frånvaro. Hipstern som jobbar på reklambyrå hade fullt upp med sin surdeg.

Min slutsats är att hårdrock = arbetarklass

Tomas Westerström

Undersköterska

Lämna en kommentar