Print Friendly

Den 9 augusti sköts 18-årige Michael Brown ihjäl med flera skott av en polis i staden Ferguson, Missouri, USA. Brown var obeväpnad och stod ungefär 10 meter från polismannen när han sköts ihjäl.

Ett flertal vittnen rapporterar att det uppstått någon form av handgemäng mellan Brown och polisen och att Brown började springa därifrån. Polisen sköt då ett skott varpå Brown stannade, vände sig om, höjde armarna och ropade ”skjut inte”. Då sköt polisen Brown ytterligare ett antal gånger. Enligt polismannen så sprang Brown emot honom och han avfyrade sitt vapen i självförsvar. Ett fakta som stödjer vittnenas historia är att en av kulorna träffade Brown uppe på huvudet och rörde sig nedåt genom kroppen. Eftersom han var 195 cm lång måste han antingen ha lutat sig framåt eller fallit när kulan träffade honom.

Efter dödsskjutningen lämnades Browns kropp på gatan i fyra timmar och till dags dato har polisen fortfarande inte gjort någon officiell utredning av händelsen. Med andra ord var detta ännu en i raden av svarta män som skjutits till döds av polisen. Nyligen avled Eric Garner, en svart man i New York City, efter att polisen tagit strypgrepp på honom när de anhöll honom. Garner försökte upprepade gånger säga till polismannen att han inte kunde andas, men polisen höll kvar strypgreppet tills Garner var död.

Ferguson är en förort till St. Louis där befolkningen till två tredjedelar utgörs av svarta. Dagarna efter Browns dödsskjutning protesterade i praktiken hela ortens svarta befolkning. Det skedde viss plundring en av de första nätterna efter dödsskjutningen och snabbköpet ”Quicktrip” brändes ned. Den natten stod polisen och tittade på och lät det hända, men under dagarna efteråt utnyttjade de branden och plundringen som ursäkt för att trappa upp våldet mot de som demonstrerade.

De efterföljande dagarna utgjorde den utbrända Quicktrip-butiken en samlingsplats för hundratals människor som protesterade dagarna i ända och långt in på nätterna. Folk stod och skrev på protestskyltar, delade med sig av mat och vatten och diskuterade dödsskjutningen och andra händelser. Demonstranterna stod på rad på båda sidor om gatan – en av huvudgatorna som går genom de svarta områdena – med armarna i luften och ropade ”upp med händerna! Skjut inte!”. Hela dagarna fylldes luften av dessa och andra slagord, blandat med ljudet av biltutor från hundratals människor – mestadels ungdomar – som körde upp och ned längs gatorna, tutandes och hängandes ut ur bilarna med händerna i luften. Det var en massiv och kontinuerlig uppvisning av folklig gatuteater.

På nätterna marscherade hundratals, om inte tusentals, upp och ned längs gatan och ropade slagord. Det som måste ha varit särskilt skrämmande för den amerikanska överheten är att stora grupper av svarta ungdomar deltog i protesterna. Det var dessa som ledde demonstrationerna och talkörerna. Det var de som visade upp störst mod gentemot polisen.

Efter flera nätter med dessa massprotester bestämde sig statsmakten för att agera. Natten mot söndagen den 17 augusti försökte polisen upplösa folksamlingen genom att avfyra tårgaspatron efter tårgaspatron. Senare hävdade de att de fått Molotov-cocktails kastade emot sig. Men till och med medias rapportering, som oftast presenterar polisens version av händelser, sa emot detta påstående. Då påstod polisen istället att de hört skott avlossas. Detta (falska) påstående rapporterades plikttroget av media, men en tung reporter på CNN erkände senare att de påstådda skotten avlossats långt borta, och långt efter det att tårgaspatronerna avlossats.

Den amerikanska överheten och dess olika representanter är livrädda för denna mobilisering av de svarta i Ferguson, och i synnerhet de svarta ungdomarna. Det är därför de försökte driva bort dem från gatorna med tårgas. Under dagarna efter tårgasattacken mobiliserades också samhällets ”respekterade ledare” (främst präster och liknande). Dessa ledare höll presskonferenser och gjorde uttalanden om att de skulle få bort ”uppemot 98 %” av människorna från gatorna och in i kyrkorna på nätterna, och kampanjade för ”fred” i allmänhet. En lokal präst gick fram till författaren av denna artikel, som stod med en skylt med texten ”Oakland-Ferguson-Gaza: förena er. ’Lita bara på er egen styrka’. Oakland, CA, stödjer Ferguson”. Prästen förklarade: ”Vi är här för att skapa fred”. ”Vet du vad jag anser om fred?” frågade jag honom. ”Vad då för något?” frågade prästen. ”Som de brukar säga: ’ingen rättvisa – ingen fred’, och jag har inte sett någon rättvisa än” svarade jag. Prästen stod där i ett par sekunder och gick sedan sin väg…

Kampen för att ta kontroll över rörelsen fortsatte i flera dagar och båda taktikerna – både den rena polisbrutaliteten och den ökade närvaron av ”respekterade ledare” – användes. De respekterade ledarna ser nu ut att ha fått övertaget. Det beror delvis på att ungdomarna är så oerfarna och saknar en klar strategi eller program. Det hade till exempel varit möjligt att återta Quicktrip kvällen efter att polisen spärrat av området. Faktum är att ett par dussin ungdomar gjorde ett försök. Men de saknade perspektiv på hur de skulle använda sitt mod och sin beslutsamhet för att mobilisera bredare skikt, så de blev slutligen isolerade och drevs bort med rökbomber av polisen.

Ett tydligt mål för demonstranterna har varit att få polismannen som avrättade Michael Brown dömd – något som skulle kunna ske. Det är dock väldigt få människor som har något förtroende för att det amerikanska rättsväsendet faktiskt ska döma denne mördare.

En faktor som gjort organiseringen svårare är den roll som den fackliga ledningen spelat. En medlem i bilarbetarfacket United Auto Workers som var ute och demonstrerade på egen hand berättade att hans fackliga ledare talat om för honom att ”detta inte är vår strid”. Och faktum är att facken har varit helt frånvarande från protesterna.

Men trots de fackliga ledarnas roll (eller rättare sagt brist på roll), trots de ”respekterade ledarnas” roll och trots polisbrutaliteten, så utgör Ferguson ett varnande exempel på att den svarta ungdomen i USA håller på att sättas i rörelse. Och när de svarta ungdomarna rör på sig så dröjer det inte länge förrän även andra ungdomar sätts i rörelse. Det är för tidigt att med säkerhet säga att protesterna i Ferguson utgör början på en bredare mobilisering av, med och för den svarta ungdomen – men rörelsen i Ferguson visar att en sådan mobilisering kommer att komma. Och när den på allvar ger sig själv till känna – trots alla oundvikliga inslag av förvirring – så kommer allt att förändras och den relativa stabilitet som präglat det amerikanska samhället sedan 1970-talet kommer att få ett slut.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here