Print Friendly

Vad är det som tyder på att detta skulle kunna bli fallet? Därför att Sveriges parlamentariska system har byggt på ett sällsynt stabilt politiskt system. Och det är Socialdemokraternas unika styrka i form av en stor och stabil väljarkår som har utgjort den fasta grund på vilket detta stabila politiska system har vilat.

Men det som nu håller på att hända är att Socialdemokraterna håller på att förlora sin stora och stabila väljarkår. Samtidigt växer Sverigedemokraterna och är idag landets tredje största parti. Låt oss beskriva det som sker i form av två sociala processer som har ett starkt inbördes samband. Den första processen har vi även beskrivit i två tidigare nummer av NyA (den 11 juli sid 4, den 26 sept sid 3). Processen handlar om hur de brutala nedskärningar som Socialdemokraterna genomförde, med hjälp av främst V, startade en social rörelse bort från partiet. Processen, som tog hela 16 år, arbetade sig obönhörligt fram genom samhällskroppen via olika sick-sackrörelser. När rörelsen var fullbordad hade S krympt från drygt 45 procent till strax under 31 procent. Detta innebär att Socialdemokraterna förlorade var tredje väljare mellan åren 1994 och 2010.

Den andra processen handlar om hur antalet väljare som röstat på Sverigedemokraterna i riksdagsvalen kom att öka från obetydliga 0,4 procent till nästan 13 procent. Även denna process tog formen av ett sick-sackande och skedde under åren 1998-2014. Detta innebär att SD:s tillväxt skedde med en mandatperiods förskjutning i jämförelse med S tillbakagång. Även processen som berör SD har arbetat sig igenom hela samhällskroppen – fast i vad som måste betecknas som ett rasande tempo. Det finns inget exempel i modern svensk historia där ett parti har kunnat gå från nästan noll i väljarkåren till 13 procent på bara 16 år.

Alliansens seger dolde S nedgång
Förlusten av regeringsmakten 2006 borde givetvis ha setts som det var: det tredje raka steget bakåt efter nederlagen i valen 1998 och 2002. Men paradoxalt nog innebar det, till en början, motsatsen. Detta berodde på den rekyl som valnederlaget innebar – speciellt då debatten kom att fokuseras på a-kassa och sjukersättning. I november 2007 uppgavs S ha 45,9 procent av väljarna bakom sig och i februari 2008 uppgavs partiet stöd ligga på 45,5 procent (SCB respektive SIFO). Detta stärkte uppfattningen inom partiet att de dåliga resultaten endast hade varit olycksfall i arbetet och att partiet snart skulle ha återerövrat regeringsmakten med mellan 40-45 procent av väljarna i ryggen. Men så gick det inte. Istället följde katastrof på katastrof.

Mona Sahlin visade sig vara en katastrof när det gällde den största ekonomiska nedgången efter kriget. Hon förstod inte allvaret för industri och ekonomi. Hon insåg inte att det krismedvetande som skapades ställde krav på att visa regeringsduglighet och förmåga tillkrishantering. Då Reinfeldt sågs diskutera de världsekonomiska problemen med Obama sågs Sahlin kyssa RFSL:s vice ordförande efter införandet av en ny äktenskapslag. Arbetarnas vandring bort från S blev en vandring till Moderaterna. S tappade sitt försprång i opinionen och gjorde istället sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes.

Efter valet måste Mona Sahlin avgå. Då hon efterträddes av Håkan Juholt utbröt närmast inbördeskrig inom S. I opinionen dök partiet. I vissa mätningar låg S under 25 procent! Läget stabiliserades efter valet av Stefan Löfven som ny partiordförande. Men i valet 2014 ökade partiet med endast 0,3 procentenheter och ett enda mandat i riksdagen. Det är där Socialdemokratin står idag. Och denna gång gick det inte att bilda regering på egen hand. Denna gång krävdes det en koalitionsregering med MP. Detta visar på hur Socialdemokratins politiska försvagning tvingar partiet till något som tidigare antingen varit otänkbart eller som stannat som en idé vid det politiska ritbordet.

Därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten: kommer denna regeringen att gå till historien som inledningen på en ny epok i svensk politik – epoken för det parlamentariska systemets upplösning och förfall. För att kunna besvara den frågan måste vi analysera hur Sverigedemokraterna kan tänkas uppträda. Vi återkommer till detta senare.

Övergångsperioden mot kaos
Efter de båda riksdagsvalen 1998 och 2002 erhöll S endast 131 mandat respektive 144. De fyra partier som senare kom att bilda Alliansen hade långt fler platser i riksdagen. Efter dessa två val visade sig Socialdemokratins krympande politiska styrka för första gången i samband med regeringsbildande. Vid alla tidigare regeringsbildningar sedan i slutet 1950-talet hade S bildat regering själv. Och Vpk/V hade inte haft något annat val än att stödja S. Men Socialdemokratins försvagade position efter valen 1998 och 2002 innebar en scenväxling som inte uppmärksammades i den utsträckning som den förtjänade – vilket ofta är fallet i övergångsfaser. Dessa är svåra att värdera på rätt sätt förrän då man sitter med facit i hand.

Men efter båda dessa val (1998 och 2002) var S, för första gången någonsin, tvungna att upprätta formella samarbetsavtal inte bara med V utan även med MP! Under den första mandatperioden var samarbetet mer diffust. Men mellan åren 2002-2006 krävde och erhöll både V och MP politiskt sakkunniga med plats i regeringskansliet. Denna åttaårsperiod markerar hur Socialdemokratins minskade politiska styrka innebar att partiet stegvist tvingades acceptera ett allt mer formaliserat samarbete med andra partier. Borta var den tid då S bara kunde bilda en egen regering och mer eller mindre tvinga V att stödja densamma. Men dessa tecken i tiden uppmärksammades inte. Ett skäl var att varken V eller MP fick några ministrar. Socialdemokratin hade fortfarande sina värsta kriser framför sig. Partiet såg de dåliga valen 1998 och 2002 endast som tillfälliga bakslag. Detta var början. Här inleddes övergångsperioden mot kaos.

Läs även:

3 KOMMENTARER

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here