Print Friendly, PDF & Email

I denna, första, del i vår artikelserie om Första Världskriget behandlar vi det som kallas för ”den svarta veckan” i juli 1914. Under denna period skedde en rad upptrappningar i de diplomatiska relationerna mellan de europeiska stormakterna som slutligen, på grund av alla allianser som slutits mellan länderna, innebar att Första Världskriget bröt ut. Vi redogör för de viktigaste dragen i denna upptrappning.

Åren före Första Världskriget präglades av ökade motsättningar mellan och inom stormakterna i Europa. Sedan den tyska nationen enats under en kejsare 1871 var landet på frammarsch ekonomiskt och utmanade främst Storbritannien. Det skedde även en militär kapprustning mellan Tyskland och Storbritannien, som drog med sig de andra stormakterna. Åren 1908-1913 ökade de europeiska ländernas militärutgifter med hela 50 %! Samtidigt var andra stormakter som Österrike-Ungern och det Osmanska riket (Turkiet) på nedgång och präglades av interna motsättningar som till stor del hade med nationella minoriteters självständighetssträvanden att göra.

För att upprätthålla ett slags maktbalans mellan stormakterna hade en rad allianser knutits mellan dem. Dessa allianser var uppdelade i två block som hade lovat att ställa upp för varandra i händelse av krig:
Centralmakterna. Dessa bestod vid 1914 års början av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien – den s.k Trippelalliansen. Italien lämnade dock alliansen vid krigsutbrottet. Senare anslöt sig det Osmanska riket och Bulgarien till centralmakterna.
Ententen. Vid 1914 års början bestod denna allians av Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Tätt knutet till Ryssland var även Serbien. Under kriget anslöt sig också bland annat Italien och USA till ententen.

Skotten i Sarajevo
Dessa allianser kom att spela en avgörande roll under sommaren 1914 och perioden fram till krigsutbrottet. Det hela inleddes när ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand av Österrike-Ungern sköts ihjäl av den unge nationalisten Gavrilo Princip den 28 juni 1914. Princip var medlem i en organisation som hade kopplingar till den, av serbiska officerare startade, terrororganisationen Svarta Handen. Österrike-Ungern skyllde mordet på Serbien. Mordet på kronprinsen utlöste en våg av våldsamheter riktade mot den serbiska befolkningen i de bosniska och kroatiska delarna av Österrike-Ungern.

Under juli skedde en rad diplomatiska manövrer mellan Österrike-Ungern, Tyskland, Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Diskussionerna gällde bland annat hur Österrike-Ungern bäst skulle besvara vad de uppfattade som serbisk aggression – om de skulle förklara krig och vad konsekvenserna av detta skulle bli. Slutligen bestämde sig Österrike-Ungern för att rikta ett ultimatum mot Serbien. Detta bestod av en lista på tio krav som var formulerade så att de skulle provocera fram krig.

Dagen efter beordrade Ryssland en allmän mobilisering i militärdistrikten i Odessa, Kiev, Kazan och Moskva samt av Östersjö- och Svartahavsflottorna. Den 25 juli beordrade Serbien en allmän mobilisering samtidigt som de deklarerade att de accepterade alla krav som Österrike-Ungern ställt – utom ett. Detta föranledde Österrike-Ungern att avbryta alla diplomatiska förbindelser med Serbien och inleda en mobilisering för krig mot Serbien. Slutligen, den 28 juli 1914, förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien. Ryssland svarade genom att ställa upp bakom sina serbiska allierade och påbörjade mobilisera för krig mot Österrike-Ungern den 29 juli.

Den tyska Schlieffenplanen
Den 30 juli kontaktade den ryske tsaren sin kusin, den tyske kejsaren Wilhelm II, och informerade om sin mobilisering samt uttryckte sina förhoppningar om en fredlig lösning på konflikten. Tyskland svarade genom att kräva att ryssarna avbröt sin mobilisering – annars skulle de själva börja mobilisera sina styrkor. En sådan mobilisering skulle få långtgående konsekvenser.

Tysklands centrala läge i Europa och det faktum att dess västliga och östliga grannar, Frankrike respektive Ryssland, var allierade, innebar att landet riskerade hamna i ett ofördelaktigt tvåfrontskrig. För att minimera risken för ett tvåfrontskrig hade den tyska militärledningen utarbetat den s.k Schlieffenplanen. Denna gick, något förenklat, ut på att utnyttja att den ryska militären tog mycket lång tid att mobilisera. Denna tid skulle Tyskland utnyttja till att snabbt besegra Frankrike. Därefter skulle de tyska styrkorna kunna koncentreras till östfronten – mot Ryssland. Planens kanske mest förödande brist utgjordes av det faktum att den fråntog de politiska makthavarna kontrollen över krigets upptrappning.

Det var just detta som hände under den ödesdigra veckan i juli 1914. Den tyska militärledningens inställning var att en allmän mobilisering från Rysslands sida i praktiken innebar krig mellan Tyskland och Ryssland. Schlieffenplanen baserade sig ju nämligen på en snabb seger mot Frankrike innan Ryssland hunnit mobilisera – i syfte att undvika ett tvåfrontskrig. När Ryssland utlyste en allmän mobilisering den 31 juli, och Österrike-Ungern svarade med att mobilisera även de, verkade krig mellan de båda länderna oundvikligt. Den ryske tsaren Nikolaj II vacklade och försökte förhandla med den tyske kejsaren. Men de ryska generalerna ville inte se någon vacklan utan fick den velige tsaren att mobilisera styrkorna. I enlighet med Schlieffenplanens mekanismer inledde Tyskland således också en allmän mobilisering och den 1 augusti 1914 förklarade landet krig mot Ryssland. Samma dag utlyste även Frankrike en allmän mobilisering.

Fullskaligt krig
Schlieffenplanens mekanismer rullade vidare. Då Frankrike inte utlyst några garantier om att de skulle hålla sig neutrala förklarade Tyskland krig mot Frankrike den 3 augusti 1914. Invasionen av Frankrike byggde på att tyska trupper skulle marschera genom Luxemburg och Belgien i syfte att göra en kringgående manöver och anfalla Frankrike delvis bakifrån.

Belgien vägrade dock att släppa igenom de tyska trupperna. Samtidigt utlyste Storbritannien ett ultimatum mot Tyskland där de krävde att Belgiens neutralitet skulle respekteras. Men den tyska anfallsplanen innebar att trupperna skulle gå genom Belgien. Således förklarade Tyskland krig mot Belgien den 4 augusti 1914. Storbritannien lät inte vänta på sig, utan förklarade krig mot Tyskland samma kväll. Därmed var ett fullskaligt krig mellan de europeiska stormakterna ett faktum. På grund av de omfattade koloniala imperier och lydstater som stormakterna hade vid den här tiden så spred sig kriget över hela världen. Totalt deltog 158 länder, på ett eller annat sätt, i Första Världskriget.

Vi har beskrivit hur motsättningar hade byggts upp mellan de europeiska stormakterna – i synnerhet Tyskland och Storbritannien – under perioden före Första Världskriget. Det pågick en kapprustning och kriget låg i luften flera år före år 1914. Stormakterna var dessutom låsta i två stora block som skulle ställa upp för varandra i händelse av krig. Till detta kom den tyska Schlieffenplanen för att undvika tvåfrontskrig, som fråntog de politiska makthavarna i Tyskland kontrollen över hur ett eventuellt krig skulle trappas upp. Dessa olika faktorer samverkade under den Svarta Veckan som inledde Första Världskriget.

Kriget innebar början på en ny och turbulent period i världen. Den revolutionära våg som inspirerades av revolutionerna i Ryssland avlöstes av kontrarevolutionen i form av fascistiska maktövertaganden med början i Italien och senare ibland annat Tyskland. Nya politiska rörelser föddes och gamla gick i graven. Nya länder föddes och gamla föll samman. Men mer om detta i kommande delar av denna artikelserie.

Läs mer:

EN KOMMENTAR

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here