Print Friendly, PDF & Email

NyA:s medarbetare Adi Saade befinner sig i Gaza, Palestina. Han rapporterar om livet inuti vad som kallats för ”världens största fängelse”. Det har gått tre månader nu sedan det senaste kriget. Man ser fortfarande åtminstone ett sönderbombat hus på varje gata när man tar en biltur. En del av rasmassorna har tagits bort men det mesta (nästan mer än 90 %) är fortfarande kvar.

Det finns vissa hus som inte blev helt sönderbombade men som inte är lämpliga för människor att bo i. Dessa byggnader skapar ännu större huvudvärk för deras ägare än de som blev helt sönderbombade. Ägarna måste först betala för att avsluta rivningen av byggnaden – som beslutades av någon annan. Sedan måste de forsla bort spillrorna för att slutligen påbörja återuppbyggnaden.

Jag minns en stor brand för ett antal år sedan på Ålidhem, ett bostadsområde i mitt kära Umeå. Då de utbrända lägenheterna inte var tjänliga att bo i så fick de boende flytta till andra lägenheter till dess att deras lägenheter byggdes upp på nytt. De behövde gå igenom den omständliga processen av att hitta en ny lägenhet, köpa nya möbler, flytta sina barn till nya skolor och byta bostadsområde.

De drabbade på Ålidhem fick någon form av stöd från kommunen, staten eller sitt försäkringsbolag. Och lägenheterna återuppbyggdes på drygt ett år. Och i slutänden gick de igenom detta lidande på grund av ett misstag från en oskyldig människa som inte menade något illa.

De drabbade på Gaza fick bara några filtar, lite köksutrustning och några ord av sympati. Det faktum att det råder en väldig bostadsbrist på Gaza innebar att de boende ställdes inför tre val. Det första valet var att be sina släktingar att ta emot dem i sina hem, vilket innebar att de skulle tvingas bo fem, ibland tio, personer i varje rum. Det andra valet var att stanna i den skola som de tagit skydd i under kriget. Ett tredje val var att bo i containers som gjorts om till provisoriska ”husvagnar”. Mängden förstörelse, kombinerad med blockaden och de politiska begränsningar som endast tillåter en liten mängd byggnadsmaterial att fraktas in i Gaza, innebär att byggnaderna kommer att ta minst två år att återuppbygga. Och då är jag optimistisk i mina beräkningar. Byggnaderna som förstördes under kriget 2008-2009 kunde återuppbyggas först när tunnlarna till Egypten fungerade år 2012, och byggnadsmaterial kunde smugglas in till Gazaremsan.

I slutänden tvingades befolkningen på Gaza gå igenom detta lidande inte på grund av ett misstag från en oskyldig människa, utan på grund av korkade och smutsiga politiker som anser att militär styrka är det enda sättet att nå sina mål.

Idag sprider sig en deprimerad stämning på Gaza. Synen av förstörelse överallt och de många familjerna som förlorat sina hem bidrar till denna stämning. Dessutom är ekonomin helt stängd och kontrollerad av den förtryckande makten (Israel). Detta har gjort att fattigdomen och arbetslösheten är så höga att de vida överskrider vad något land kan hantera. Vissa människor har riskerat livet och försökt resa över Medelhavet i små båtar i hopp om att finna ett bättre liv. Många av dem har dött.

Det finns många personliga tragedier. Mohammed, en 22 år gammal man från Jabila, förlorade hela sin familj. När man träffar honom kan man tro att han lider av någon form av utvecklingsstörning – trots att han är normalbegåvad – men det trauma som han utsattes för skulle kunna leda till värre saker än så. Amina är ett annat exempel. Hon förlorade en dotter och ett ben. Efter kriget fick hon reda på att hennes son handikappats för livet och att de inte längre hade något hem.

Tusentals sådana trauman äter sig igenom hela samhället. Nu är de skadade och de som är i behov av vård inlåsta på Gaza, där sjukvården i praktiken inte fungerar, eftersom den enda portalen till världen utanför har stängts igen. Du kanske undrar varför? Jag vet faktiskt inte svaret. Och jag vet inte om det finns någon som vet. Vi bara betalar priset för ett smutsigt politiskt spel.

Det kan tyckas ironiskt och lite märkligt, men mitt i all denna misär så fann Gazaborna tid att för ett firande. Skälet till deras firande kan tyckas ännu märkligare. De firade eftersom myndigheterna lyckats reparera det kraftverk som bombades under kriget, vilket innebär att vi alla nu kan njuta av elektricitet inte bara i 6 utan hela 8 timmar per dag! Jag vet att det är sorgligt och märkligt att fira en sådan sak, men bor du på Gaza så letar du efter vad som helst som kan få dig att le – även om det inte är någon stor förbättring. Folk som bor här tenderar att vara ironiska över det mesta i sina dagliga liv, i ett försök att inte råka ut för någon psykisk sjukdom.

En dag när jag åkte taxi såg plötsligt taxichauffören en katt som letade mat i en sopsäck. Han stannade bilen och ropade åt katten: ”Hörru, har du också palestinskt pass? Har du inget annat pass så att du kan ta dig ur detta skithål?” Han vände sig till mig och sa: ”Vilken synd har den där stackars katten begått för att födas på Gaza? Jag är säker på att om hon hade varit född i något annat land så skulle hon ha haft ett bättre liv än mig”.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here