Terrorattackerna på Charlie Hebdo har gett upphov till diskussioner om tidningens innehåll. Många av bilderna i tidningen är riktigt plumpa, kränkande och ibland direkt rasistiska. Satiren har historiskt slagit uppåt. Charlie Hebdo slår dock inte sällan nedåt. Detta gör inte tidningens medarbetare till legitima måltavlor för mördare.
Debatten har tagit upp ett antal politiska frågeställningar. Arbetarpartiet försvarar de demokratiska rättigheterna inklusive tryckfriheten. Men vårt försvar av rätten till tryckfrihet innebär inte att vi ger politiskt stöd till publiceringen av vad som helst. Vi kan dra en parallell till kampen för kvinnans rätt till skilsmässa.
I många länder var det socialister som gick i spetsen för att kvinnorna skulle få denna rättighet. Men kampen för rätten till skilsmässa är inte detsamma som att förespråka att alla kvinnor ska ta ut skilsmässa – bara för att rätten existerar! Detsamma gäller rätten till nationell frihet för ett folkslag i en stat inom vars gränser det ryms flera folkslag (nationaliteter).
Detsamma gäller för rätten att trycka vad man vill. För oss är det självklart att försvara denna rätt. Men Arbetarpartiets politiska mål är att ena arbetare med invandrarbakgrund, som är muslimer, och de traditionella svenska arbetarna som oftast är ateister eller ”lite” kristna. Detta betyder att den fråga vi ställer oss, i vårt politiska arbete, är följande: hur ska vi dra muslimska arbetare bort från ett ökat inflytande från fundamentalistiska muslimska präster som har en negativ attityd till, eller rent av hatar, allt vad arbetarrörelsen heter?
I detta läge är hädelse av den typ som Charlie Hebdo sprider inget som gynnar vårt arbete. Tvärtom! De teckningar som Charlie Hebdo publicerat driver arbetare med muslimsk tro rakt i armarna på, i värsta fall, de mest reaktionära muslimska prästerna. Till skillnad från oss ser inte Charlie Hebdo det som sin uppgift att skapa enighet bland arbetarna genom att motverka rasism. Tidningen splittrar.
På samma sätt som Arbetarpartiet försvarar rätten till skilsmässa så försvarar vi rätten att trycka vad man vill. Och vi fördömer entydigt de som mördar eller fängslar de som utnyttjar sin rätt. Men återigen: detta innebär inte att vi uppmanar alla, män och kvinnor, som har rätt att ta ut skilsmässa att göra det. Eller att vi som har rätten att trycka vad de vill att använda denna rätt för att driva invandrade muslimska arbetare och ungdomar i armarna på fundamentalister och därmed splittra dessa från svenskfödda arbetare och ungdomar. Vår politiska kritik mot Charlie Hebdo måste därför bli hård – samtidigt som vi fördömer terroristerna som dödade bl a tidningens tecknare.
Till sist: Det finns de som tror att Charlie Hebdo är ”anti etablissemanget”. Detta är helt fel. Tidningen utgör istället en del av det franska etablissemanget. Charlie Hebdo utgör detta etablissemangs hovnarrar. Den franska borgerligheten vill, minst av allt, att arbetare med olika trosuppfattning ska enas i kampen mot dem själva. Därför har den franska staten varit generös nog att låta trycka upp tidningen, vars normala upplaga ligger på 60 000, i fem miljoner ex! Det franska etablissemanget gillar troligen innehållet trots att de själva ibland framställs på ett mindre hedrande sätt. Men att driva, ibland grovt, med sina egna herrar är nu en gång hovnarrarnas uppgift. Rubriken ställde frågan ”hovnarrar eller martyrer”. Svaret är: både och.
Konsten att hålla två tankar i huvudet – samtidigt
Arbetarpartiet står för den lagliga rätten att avteckna även ”heliga” personer i provocerande situationer. Samtidigt använder vi all kraft för att övertyga om det politiskt felaktiga i att utnyttja denna rätt i alla lägen – eftersom detta splittrar arbetare och ungdomar som kommer från olika bakgrund.
Skälet till att etablissemanget nu sluter upp bakom Charlie Hebdo är att detta önskar exakt den splittring som vi i Arbetarpartiet bekämpar.