Print Friendly, PDF & Email

Den omdiskuterade decemberuppgörelsen löser inte den politiska krisen. Uppgörelsen avvärjer inte heller hotet om en ny ekonomisk kris. För molnen tornar upp sig. Internationella Valutafonden tvingades den 20 januari skriva ned sin globala tillväxtprognos. Detta efter en ”omvärdering av utsikterna i Kina, Ryssland, euroområdet och Japan”. Vi har tidigare tagit upp hotet från en tredje ekonomisk nedgång i Europa bara sedan 2008. Fast nu från en position med långt högre arbetslöshet än för sju år sedan. Och med långt sämre trygghetssystem vid arbetslöshet, sjukdom och pension. 

En parlamentarisk triumf…
Innan vi skjuter uppgörelsen i december i sank, låt oss njuta segerns sötma, som den måste uppfattas av Stefan Löfven. Genom ”decemberöverenskommelsen” vann nämligen Löfven, och den regering (S + MP) som han leder, en av de största segrarna, rent parlamentarisk sett, i modern tid. I praktiken innebar överenskommelsen i december 2014 att Stefan Löfven kan regera vidare med sin minoritetsregering.

Utgångspunkten är att Löfvens parlamentariska underlag består av S+MP – samt V. Detta underlag är större än Alliansens (men mindre än Alliansen tillsammans med SD). Men Stefan Löfvens parlamentariska triumf är större än så. Genom överenskommelsen i december kan Löfven, i en rad frågor, söka överenskommelser med Alliansen. Detta kommer att lämna V ute i kylan. I en rad frågor. I detta läge uppstår faktiskt en situation då Löfven kan regera vidare trots att hans underlag inte bara är mindre än Alliansen tillsammans med SD. Uppgörelsen ger Löfven möjlighet att regera vidare med ett underlag i riksdagen som bara består av S och MP – vilket är mindre än Alliansens underlag!

Ur strikt parlamentarisk synvinkel har Löfven lyckats med ett cirkusnummer bestående av en dubbel saltomortal. Han har undvikit att Alliansen regerar vidare med stöd av SD. Han har ”förhandlat” till sig en position där S och MP kan regera genom hoppande majoriteter: ibland med V mot Alliansen, ibland med Alliansen mot V. Detta är inte dåligt av en person som utsattes för krypskytte från en rad föredettingar inom sitt eget parti. En var högerspöket Mona Sahlin. En annan pompöse Persson. En tredje Karl-Petter Thorwaldsson – som sägs vara ordförande för LO. En fjärde var Aftonbladets Lena Melin. Alla gapade de om att Löfven, genom att utlysa ett extra val, visade att han bara var en simpel fackföreningsman. Inte en riktig statsman.

…genom att hota med arbetarna
Och helt klart är att hotet om nyval påminde, och dessutom väldigt mycket, om ett strejkhot. Men det var just detta hot, om ”strejk” i form av nyval, som skrämde partierna i Alliansen. Det var just hotet om ett extra val som tvingade de borgerliga partiledarna att träffa den uppgörelse de dittills vägrat. Detta är värt att komma ihåg: om det hade blivit ett nyval hade (S) tvingats att göra allt för att mobilisera jobbarna ute på arbetsplatserna, och i de lokala fackliga organisationerna, i ett försök att återta alla de LO-medlemmar som partiet förlorat till SD. Hotet om ett extra val hade definitivt något utomparlamentariskt över sig.

Och det var just detta, hotet att mobilisera folket ute på arbetsplatser och i lokala fack, som skrämde allianspartiernas ledare. Dessa fruktade en tredje valrörelse på raken. Risken hade varit stor att ett av allianspartierna hade åkt ur riksdagen. Därför kan vi säga följande: det var inte Löfvens skicklighet vid förhandlingsbordet som gav honom en av de största parlamentariska triumferna i modern tid. Hemligheten bestod i att Löfven lämnade förhandlingsbordet och hotade med strejk – fast i form av ett extra val!

Den interna kritiken byter sida
Om några tveksamheter rådde om vem som segrade är det bara att titta på var den interna oppositionen tar sig ton. Före decemberuppgörelsen återfanns denna inom (S). Men uppgörelsen vred vapnet ur handen på de som ville sticka kniven i ryggen på Löfven. Istället slipas nu knivarna mot partiledaren inom bl a Moderaterna. Borgerligheten har olika delar. Den politiska delen utgörs av Alliansen. I borgerlighetens mediala del återfinns militanta SvD. Till den tyngsta ekonomiska del hör bankerna och tillverkningsföretagen. Och borgerligheten är splittrad i sin inställning till decemberuppgörelsen. Ett läger vill hålla fast vid uppgörelsen.

Men inom Moderaterna växer kritiken. Visserligen valdes Anna Kinberg Batra utan motkandidat, och opposition, på den extrainkallade M-stämman i januari. Men kritiken mot decemberuppgörelsen har skapat en spricka inom Moderaterna. Låt oss börja med de ”gamla” Moderaterna. Den förre moderatledaren Ulf Adelsohn, samt tidigare Kultur- och Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth, var båda tidigt ute med sin kritik. Adelsohn anser att oppositionen har ”abdikerat”.

Håller uppgörelsen till nästa val?
Till de kritiska hör även tidigare försvarsministern Mikael Odenberg som kallat uppgörelsen för en kapitulation. Hans företrädare, Anders Björck, menar att överenskommelsen kringgår demokratins lagar och regler. Björck har vidare sagt, aningen hotande, att riksdagsledamöter inte har några bundna mandat – de röstar på vad de vill. Han anser även att Moderaterna på senare tid (läs under Reinfeldt) har blivit ett toppstyrt parti – och att Decemberuppgörelsen signalerar att Anna Kinberg Batra fortsätter i samma spår. Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker, tillhör också de gamla moderaterna. Han lämnade riksdagen kort efter att Reinfeldt blivit partiledare. Och han kallar sig fortfarande för moderat – inte för ”ny” moderat. På sin blogg beskrev Hökmark kritiskt hur Decemberuppgörelsen gjorde Löfven och Socialdemokraterna till vinnare. En annan tidigare M-ledare, Bo Lundgren, anser att uppgörelsen med S och MP är problematisk.

I samband med presentationen av uppgörelsen sas att den skulle sträcka sig till valet 2022. Mot bakgrund av den starka oppositionen inom (M) måste frågan ställas: kommer uppgörelsen att hålla ens till valet 2018?

Vill styra med SD?
Kritiken kan sammanfattas av Ulf Adelsohns ord: – Det här ”reinfeldtska” att SD inte ska ha något inflytande har man drivit för långt. De står inte bara för en invandrarpolitik utan har andra frågor som man bortser ifrån”. En fråga är givetvis stödet för de borgerliga partiernas budget. Adelsohns ord speglar den del av borgerligheten som är kritisk till att Reinfeldt avgick istället för att inte fortsätta och regera med stöd av SD – något som hade varit fullt tänkbart. Denna del av borgerligheten står redo att träda fram bara decemberuppgörelsen spricker. Och de ”adelsohnska” kan mycket väl hjälpa sprickan på traven.

Intensiva ubåtsjakter stundar
I Decemberuppgörelsen ingick även en uttalad strävan att de båda blocken skulle försöka träffa överenskommelser i frågor rörande försvars- och säkerhetspolitik, pensioner och energi. Men redan nu har det skurit sig ordentligt vad gäller frågan om försvars- och säkerhetspolitik. Allianspartierna vill ha en utredning om fördelar och nackdelar med ett svenskt inträde i den USA-ledda försvarsalliansen Nato. Till detta säger Socialdemokraterna, än så länge, ett tydligt nej. Men försvars- och säkerhetspolitiken kommer med stor sannolikhet att bli en av de stora stridsfrågorna mellan blocken. För de som vill tvinga in Sverige i Nato kommer ubåtshotet att utgöra ett kraftigt argument. Vi förutspår intensiva ubåtsjakter i framtiden.

Andra stridsfrågor kommer sannolikt att växa fram av den ekonomiska nedgång som vi antydde i ingressen. När krubban är tom bits hästarna. Speciellt om de redan går omkring och lurar på varandra

Läs även:

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here