Print Friendly

Morden på medarbetarna i tidningen Charlie Hebdo, de poliser som skulle skydda redaktionen samt de gisslan som terroristerna tog under sin flykt, är avskyvärda. Miljontals människor har uttryckt sin avsky för massakern och sin solidaritet med de 17 offrens anhöriga.

Vissa av oss minns de blodiga terroraktioner som Baader-Meinhofligan (RAF) genomförde i Tyskland på 1970-talet. RAF:s perversa logik gick ut på att arbetarna hade blivit köpta av kapitalismens välstånd i Västtyskland samt att staten i förbundsrepubliken egentligen var fascistisk men att detta doldes. Så genom att mörda ledande representanter i stat, näringsliv och politik skulle polisen och militären bli allt mer förtryckande och därmed avslöja sitt ”sanna väsen”. Detta skulle i sin tur väcka de ”försoffade” arbetarna. RAF:s uppfattningar avslöjar deras djupa arbetarförakt. RAF lyckades inte provocera fram något fascistiskt Västtyskland. Men deras aktiviteter bidrog till att ett yrkesförbud infördes. Detta drabbade många med socialistiska åsikter och fredliga metoder.

Var det folk av Breiviks kaliber som sköt?
En fråga som vi måste ställa oss är om dådet i Paris verkligen var organiserat av någon sorts hemlig ledning som ”sitter någonstans just nu och detaljplanerar ett nytt terrordåd, i Frankrike, i Tyskland – eller kanske i Sverige” (DN:s utrikeskommentator). Eller var detta ett av många vidriga attentat utförda av kriminella, som missuppfattat vad islam innebär, på samma sätt som Breivik missuppfattade vad det innebär att vara kristen?

Hotar morden demokratin?
Trots sorgen över alla som redan dött – och över de som kommer att dö framledes som ett resultat av de redan genomförda morden i Paris – måste två andra viktiga frågor ställas: stämmer det att terrordådet riktade sig mot det fria ordet och hotar de avskyvärda morden verkligen demokratin?

Även tidigare terrordåd har tagit många liv: attackerna mot World Trade Center 2001, bombdåden i Madrid 2004, London 2005 samt Anders Behring Breiviks bombdåd och massmord i Norge 2011.

I media uppgavs att 90 000 militärer, gendarmer och poliser deltog i jakten på terroristerna. Det var bra att de skyldiga lokaliserades snabbt: för rättskänslans, de anhörigas och samhällets skull. Denna enorma insats från beväpnade styrkor i uniform hade, om den blivit långvarig, riskerat att skapa ett belägringstillstånd. Alltför många uppryckta dörrar leder oundvikligt till nya väpnade sammanstötningar mellan polis och rädda individer. Både de med och utan brott på sitt samvete.

Tyvärr greps inte terroristerna levande. Det hade varit viktigt att klarlägga om våldsverkarna var isolerade psykopater som Breivik. Eller om de ingick i ett nätverk. Det har cirkulerat rykten om att terroristerna skulle ha kopplingar till Al-Qaida. Men de döda talar inte. Frankrike har kastats in i en process vars effekter kommer att pågå långt efter begravningarna av de mördade medarbetarna på Charlie Hebdo, poliserna och gisslan. Morden är en tragedi. Men morden, hur avskyvärda de än är, hotar inte de demokratiska rättigheterna. Till detta är dessa rättigheter för starka.

Tillbaka till Baader-Meinhof
Det som däremot riskerar att inskränka de demokratiska rättigheterna är om den väpnade jakten på terrorister blir ”permanent” och ger upphov till nya lagar. Detta visar händelserna i Västtyskland på 1970-talet. RAF misslyckades, naturligtvis, med att återinföra den fascism som föll då Tyskland kapitulerade 1945. Men RAF:s våldsdåd hjälpte till att förstöra livet för många i Tyskland. Dels för de som drabbades av våldet. Dels genom att våldsdåden bidrog till nya lagar som gav upphov till bl a det yrkesförbud som drabbade ännu många fler än våldsdåden.
Och varade så mycket längre.

Läs även:

EN KOMMENTAR

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here