Situationen för arbetare i Ukraina är usel och blir bara värre. De som bor i de omstridda områdena i de östra delarna av landet lever mitt i ett inbördeskrig mellan regeringen i Kiev och de pro-ryska separatisterna. Brott mot vapenvilan sker hela tiden i form av lokala strider. I praktiken råder ett dödläge som inte har något slut i sikte.
Sex tusen har hittills dött men dödstalen fortsätter att stiga. Konflikten har tvingat hundratusentals av de boende i områdena att fly sina hem. De som stannat kvar har tvingats uthärda den bittra ukrainska vintern i sina källare, utan vare sig värme eller rinnande vatten. Arbetare som lever i de västra delarna av landet, som kontrolleras av regeringen i Kiev, lever också i fattigdom.
Detta är vad kapitalismen innebär för den ukrainska arbetarklassen. Efter Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet lade oligarker beslag på de tidigare nationaliserade produktionsmedlen både i Ukraina och i Ryssland. De nya ägarna, oligarkerna, var ofta samma individer som suttit i ledningen för företagen under Sovjettiden. Vanligt folk fick ingenting. Nu slåss olika beväpnade grupperingar, som representerar olika klickar av oligarker, om kontrollen över Ukrainas olika delar. Men arbetare har inget att hämta hos någon av dessa grupperingar.
I de pro-ryska ”folkrepublikerna” i Donetsk och Luhansk blir arbetarna förtryckta. Den 14 januari 2015 hittades gruvarbetaren Ivan Reznitjenkos kropp i en saltgruva. Han hade skjutits två gånger av separatisterna och fått halsen avskuren medan han fortfarande levde. Hans brott? Han var ledare för en stridbar avdelning inom de ukrainska gruvarbetarnas oberoende fackförening (NGPU).
De styrande i utbrytarrepublikerna gillar inte oberoende fackföreningar och bekämpar all oberoende aktivitet från arbetarklassen. En annan gruvarbetare och facklig aktivist försökte registrera sin fackförening hos myndigheterna i Luhansk. Ministern för bränsle-, energi- och kolindustrin svarade: ”Vi behöver inga rebeller, och du är en välkänd rebell och bråkstake… Jag kommer att leta upp dig och slita skallen av dig”.
Många gruvor är numera översvämmade, delvis på grund av att inbördeskriget gör det omöjligt att inspektera gruvorna och pumpa ut vattnet. I januari blev 500 gruvarbetare instängda i en kolgruva eftersom det närliggande kraftverket i Donetsk utsattes för beskjutning. Både i östra och västra Ukraina är gruvbolagen skyldiga gruvarbetarna flera månaders löner.
I mars dödades 33 gruvarbetare i en gasexplosion i Donetsk. Gruvan ägs av Jefim Zvyagilskij. Han är miljonär och sitter i parlamentet i Kiev. Detta hindrar dock inte honom från att även äga gruvor i landets omstridda östra delar. Han kommenterade de döda gruvarbetarna på följande vis: ”det är billigare för mig att begrava dem än att stoppa produktionen i gruvan”. Rykten går om att gruvcheferna saboterar gasdetektorerna i gruvorna för att hålla igång produktionen – kosta vad det kosta vill i människoliv.
Arbetarnas ställning i västra Ukraina är inte mycket bättre. Några exempel: I mars demonstrerade tusen gruvarbetare från sju olika gruvor mot att löner inte betalas ut och mot hotande nedläggningar. De blockerade vägarna och hotade med ytterligare aktioner. På Boryspil International Airport i Kiev kämpar de anställda mot en privatisering av flygplatsen. De har även genomfört solidaritetsaktioner med arbetare som avskedats på olagliga grunder.
Medan arbetarna inte får löner utbetalda så känner korruptionen bland de rika inga gränser. Den förre presidenten Janukovytj jagades ut ur landet i februari 2014, efter massprotester. Ukrainas chefsåklagare anklagar den f d presidenten för att ha ingått i ett kriminellt nätverk som stulit uppåt 100 miljarder dollar under Janukovytj tid vid makten! Politiker i väst påstår sig vara chockade över detta. Men samtidigt har banker i väst inte dragit sig för att tjäna pengar på att hjälpa Janukovytj gömma sitt stöldgods i skatteparadis.
Under den nye presidenten Porosjenko är situationen inte annorlunda. Den brittiska tidningen The Guardian gjorde ett reportage från Cancerinstitutet utanför Kiev. Chefsläkaren förklarade läget: “jag har utrustning som är värd miljoner och den måste få service annars går den sönder. Men var får jag tag i pengarna?”. Hans dilemma är att han måste välja mellan att vara ärlig och avstå ifrån mutor – men då riskerar han att utrustningen går sönder och patienter riskerar att dö. Eller så kan han ta mutor för att kunna serva sin utrustning – och därmed kunna erbjuda en bättre vård (till de som betalar bäst och därmed får gå före i kön). Ekonomin desintegrerar, brister uppstår men för de med pengar går varor att köpa på svarta börsen. Och korruptionen blomstrar.
Befolkningen i västra Ukraina lever på gränsen till svält. För att mildra krisen krävde president Porosjenko att matförråden skulle öppnas. Men han fick till svar att förråden var tomma. All mat hade skickats till trupperna som slåss i öst. Inbördeskriget förvärrar krisen. Enligt officiella siffror har ekonomin krympt med 5,5 % det senaste året. Inofficiella siffror pekar dock på en nedgång på 10 %. Den ukrainska valutan, hryvnian, har fallit med 70 % under samma period. Samtidigt har inflationen ökat och enligt officiella siffror ligger den idag på 28 %. Men olika bedömare anser att den verkliga inflationen kan vara nästan tio gånger så hög. Statistiken är inte pålitlig. Situationen innebär en katastrof för vanligt folk.
Regeringen i Kiev har accepterat ett nödlån från den Internationella Valutafonden (IMF). IMF-lånet är uppenbart västmakternas sätt att stödja Porosjenkos regering i Kiev.samtidigt klagar västmakterna på att Ryssland skickar stöd till separatisterna i öst. Detta är ett väldigt hyckleri.
Både i Kiev och i de båda utbrytarrepublikerna i öst representerar regeringarna oligarkernas intressen mot arbetare och fattiga. Både Ryssland och EU/USA använder Ukrainas territorium och befolkning som brickor för sitt stormaktsspel.Ingen av sidorna kommer att göra något som förbättrar situationen för arbetarklassen. Och situationen för arbetarna är inte ljus. De enda positiva tecknen, trots alla svårigheter, är att de mest insiktsfulla arbetarna förstår att det enda sättet för dem att försvara sina intressen är genom att organisera sig och ta strid – både mot miljonärerna i öst och väst.
Arbetarpartiet ska försöka kontakta gruvfacket NGPU för att utröna om vi kan stötta deras kamp på något sätt.