Print Friendly

Som vi kunde se av i tabellen på första sidan bedriver Sverige en asylpolitik som saknar motsvarighet inom EU. Sverige beviljar ojämförbart flest uppehållstillstånd på grund av asylskäl i relation till storleken på landets befolkning. År 2013 beviljade Sverige 2,8 flyktingar asyl per tusen invånare. Ifjol ökade denna siffra till 3,4. Detta innebär att skillnaden mellan Sverige och övriga länder i tabellen har ökat ytterligare.

I förra numret visade vi bland annat på de bristande förberedelserna i Sveriges flyktingmottagande vad gäller tillgången till bostäder. I detta nummer följer vi upp bostadspolitiken (se här). Men vi visar också på de – om möjligt – ännu större bristerna när det gäller förmågan att ge arbete till de flyktingar med anhöriga som beviljats asyl och permanent uppehållstillstånd.

I föregående artikel i denna tidning visade vi att invandrarna, i en studie omfattande femton länder i Europa, efter tio år hade en lägre sysselsättningsgrad och högre arbetslöshet i Sverige än i de jämförda länderna. Detta lägger grunden för en splittring av löntagarna, mellan de som har arbete och de arbetslösa. Ifjol var 120 000 utomeuropeiskt födda invandrare arbetslösa i Sverige. Då hade antalet arbetslösa bland de utrikes födda ökat med 10 000 per år. Arbetsförmedlingens bedömningar tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta och dessutom förvärras. Den negativa utvecklingen understryks dels av en asylpolitik som saknar motsvarighet i Europa, dels av den låga sysselsättningsgraden hos invandrarna i Sverige.

Det mesta talar för att Sverige redan idag befinner sig i en process där en underklass håller på att skapas, bestående av arbetslösa flyktingar som riskerar ett permanent utanförskap. Detta i bostadsområden bestående av lägenheter som kommunerna antingen inte har råd att underhålla eller som består av nya ”moduler”. Oavsett boendeform pekar framtiden på en ökning av antalet svarta andrahandskontrakt pga bostadsbrist. Om vi till detta lägger kapitalexport och avindustrialisering får vi en bild av ett samhälle i kris och på tillbakagång – där tillbakagången riskerar att övergå i rent förfall. Både regering och opposition framstår som helt handlingsförlamade.

Den nya kompromisslösa asylpolitiken innebär i praktiken fri invandring – något borgarna vill utnyttja för att splittra arbetarklassen både genom arbetslöshet och etnisk segregering i utanförskapsområden. Detta splittringsförsök är det vår uppgift att bekämpa.

Utanförskapsområden och arbetslöshet

Det går att förklara varför Sverige tillhör de sämsta av femton jämförda länder i Europa: sämre än Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Norge och Danmark, m fl, när det gäller att integrera invandrare på arbetsmarknaden. (Det beror alltså på den stora andelen flyktingar bland invandrarna). Men att kunna förklara problemet är inte detsamma som att lösa problemet.

Den låga sysselsättningsgraden och höga arbetslösheten har starkt bidragit till att skapa en rad utanförskapsområden. År 2012 fanns det 155 sådana områden. Totalt var befolkningen 519 000 män, kvinnor och barn. Av dessa var 50,3 procent födda utomlands och drygt 32 procent utanför Europa.

Förvärvsfrekvensen är den enskilda utanförskapsfaktor där skillnaden är störst mellan de utsatta områdena och övriga landet. I snitt förvärvsarbetade endast hälften av invånarna i åldrarna 20-64 år i utanförskapsområdena. För kvinnorna låg siffran just under 46 procent.

Den nya kompromisslösa asylpolitiken antyder dels en ökning av antalet utanförskapsområden och dels en fortsatt sjunkande förvärvsfrekvens.

Läs även:

2 KOMMENTARER

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here