Print Friendly

Klicka här för att fortsätta läsa där artikeln slutade i papperstidningen.

Förhandlingarna mellan Syrizas vänsterregering i Grekland och landets fordringsägare balanserar fortsatt på en knivsegg. Förhandlingarna präglas av rykten och bluffar och verkar ständigt vara på väg att bryta samman.

När Syriza valdes var detta en protest mot den extrema åtstramningspolitik som inneburit att levnadsstandarden i Grekland fallit med över en fjärdedel sedan 2009 – lika illa som i Tyskland eller USA under 1930-talets depression. Till sist fick den grekiska arbetarklassen nog och röstade för en radikal förändring. Den nya regeringen innebär en strimma av hopp för alla miljoner som lider under åtstramningarna i Europa och runt om i världen. Åtstramningspolitikens syfte är att tvinga arbetarna att betala för en kris som de själva inte bidrog till att skapa.

I förhandlingarna om den grekiska statsskulden är det fordringsägarna i Trojkan (Internationella Valutafonden IMF, EU-kommissionen och Europeiska Centralbanken ECB) som håller i piskan. Den grekiska regeringen måste fråga sig, varje dag, om den har pengar nog att betala ut pensioner och löner till de offentliganställda – samtidigt som regeringen hela tiden pressas av utländska banker.

Nästa ”cliffhanger” är mötet med eurozonens finansministrar i Riga den 24 april följt av ett ytterligare möte i Bryssel den 11 maj. Dagen efter, den 12 maj, ska den utblottade grekiska regeringen återbetala närmare 750 miljoner euro till IMF som har klargjort att den inte kommer att acceptera några fördröjningar.

Trojkan är fast besluten att stoppa de förbättringar som Syriza försöker genomföra. Förbättringar innebär ett hot mot kapitalismen eftersom de visar på möjligheten av ett alternativ till åtstramningspolitiken. Om Syriza lyckas skulle detta tas emot entusiastiskt av arbetarrörelsen i hela Europa. Ett hopp skulle tändas. Detta kan Trojkan inte acceptera. Därför kräver den att Syriza ska riva upp sina löftena till befolkningen som partiet valdes på, vilket skulle släcka hoppet, och tvinga ned folket i än djupare misär.

Syriza föreslog till exempel att erbjuda matkuponger till de fattigaste och hindra elbolagen från att stänga av elen för de som ligger efter med räkningarna. Trojkan motsatte sig reformen trots att den nästan inte skulle kosta något! För att bevilja nya lån kräver den istället nedskärningar även från Syrizas sida – något som skulle innebära att även dessa skulle tvingas att uppträda som svikare. Faktum är att Trojkan hellre ser att den grekiska befolkningen svälter än att de fortsätter att sätta sin lit till en vänsterregering. Trojkan kräver Syrizas totala underkastelse – för att visa den grekiska befolkningen vem som bestämmer. Oavsett vilken regeringen de väljer.

Bakgrunden till dagens kris ligger i den Stora Recessionen som inleddes 2007. Detta var en klassisk kapitalistisk kris som oundvikligen ledde till att de svagaste länderna drabbades hårdast. Eftersom de grekiska kapitalisternas konkurrenskraft var svag tvingades Grekland skuldsätta sig upp över öronen, i synnerhet hos tyska och franska banker. I propagandan framställdes den kapitalistiska krisen som en ”grekisk kris”. Det var nödvändigt för EU-etablissemanget att ingripa i Grekland – inte för att hjälpa den grekiska befolkningen, som brutalt tvingades dra åt svångremmen – utan för att rädda de banker som hade lånat ut pengar till Grekland.

En lögn som ofta spridits av den tyska pressen går ut på att de ”lata” grekerna snyltar på de ”flitiga” tyskarna genom de upprepade räddningspaketen. I en nyutgiven bok, som jämför den stora recessionen 2007-2008 med den stora depressionen på 1930-talet, förklarar den amerikanske ekonomhistorikern Barry Eichengreen vad räddningspaketen handlar om: ”De tyska bankerna, med den krisande Commerzbank i spetsen, hade lånat ut ungefär 17 miljarder euro till Grekland. Den privata sektorns exponering, inklusive pensionsfonder, försäkringsbolag och välbeställda sparare på jakt efter vinst, uppgick till så mycket som 25 miljarder euro – en betydande andel av vad den grekiska regeringen är skyldig. Det som stod på spel var, med andra ord, inte bara den grekiska regeringens solvens utan stabiliteten i det tyska finansiella systemet”.

Tyska skattebetalare räddar alltså inte främst den grekiska befolkningen, som de hela tiden blir itutade. Deras skattepengar går istället till att ersätta de tyska bankernas förluster.

Som finansmannen George Soros säger: ”alla vet att Grekland aldrig kommer att kunna betala av sina skulder”. Trots detta kan skulderna användas för att försätta landet i en situation av permanent beroende, precis som ett u-land. År 2009 motsvarade den grekiska statsskulden 120 % av landets BNP. Idag är siffran uppe i 175 % av BNP
p g a att räntebetalningarna läggs ovanpå skuldberget.

Sanningen är alltså att det berg av skulder som Grekland är begravet under utesluter varje form av ekonomisk återhämtning. I en ledare i Financial Times (den brittiska borgerlighetens huvudorgan) stod det nyligen att den nuvarande storleken på det grekiska skuldberget riskerar förslava landet under dess fordringsägare:
”För att hantera sin skuldbörda skulle Grekland, ekonomiskt sett, behöva agera nästan som en förslavad nation och under åratal skapa ett budgetöverskott på 5 % av BNP – enbart för att gynna sina utländska fordringsägare” (5 % av allt som grekerna årligen producerar skulle de alltså avstå till de utländska bankerna – utan någon motprestation).

Den nya regeringen i Grekland kan inte vinna mot Trojkan bara genom att förhandla när det är Trojkan som har det ekonomiska övertaget. Regeringen åtnjuter fortfarande ett entusiastiskt stöd från befolkningen i Grekland. Den måste mobilisera detta stöd bakom kravet på att avskriva skulderna och därmed frigöra landet från åtstramningspolitikens bojor. En representant för Syriza kommenterade situationen med orden ”Vi är en vänsterregering. Om vi måste välja mellan att inte fullgöra våra skyldigheter mot IMF eller att inte fullgöra våra skyldigheter gentemot vår egen befolkning, så är svaret enkelt”.

Att inte fullgöra skyldigheterna gentemot IMF innebär i sin tur att Syriza måste ta strid mot de rika greker som inte betalar in sina skatter och istället flyttar sina besparingar utomlands. Detta kräver att regerngen skaffar sig kontroll över kapitalrörelserna genom att samhället tar över bankerna och de största företagen. Först då kan Syriza bekämpa de rikas manipulationer på ett effektivt sätt.

Kapitalismen har visat att den inte har något annat att erbjuda grekerna än åtstramningar utan slut. Tiden är mogen för en revolutionär förändring. Det finns ett brett stöd för Syrizas utmaning av Trojkans åtstramningspolitik. Stödet finns inte bara i Grekland, utan även runt om i Europa, även om stödet för tillfället är passivt. Syriza måste ta initiativet till en arbetarledd massrörelse – för ett alternativ till de åtstramningar som den kapitalistiska ekonomins logik kräver. En sådan strid skulle få ett brett och även aktivt stöd och solidaritet från arbetare i övriga Europa.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here