Print Friendly, PDF & Email

Ett stort steg på vägen till den nya kompromisslösa asylpolitiken handlar om den förändring som inneburit att  det inte går att föra en öppen diskussion om antalet asylsökande som söker och beviljas uppehållstillstånd av flyktingskäl. Samt på vilka grunder. För 25 år sedan var debatten hård men inte kompromisslös. Partierna kunde exempelvis ändra sig. Historien om ”Luciabeslutet” 1989 visar bl a på just detta.

”Luciabeslutet” fattades den 13 december 1989 av den dåvarande S-regeringen. Skälet var ökningen av antalet asylsökande som kom till Sverige detta år. Under helåret 1988 hade det anlänt 19 000 asylsökande. Men bara under andra halvåret 1989 ökade antalet asylsökande till 20 000, vilket alltså var fler än under hela det föregående året (även antalet beviljade uppehållstillstånd ökade dessa år från drygt 16 000 till nästan 25 000). Det var denna ökning som låg bakom Luciabeslutet. Genom beslutet ville en majoritet i riksdagen bromsa antalet asylsökande.

I riksdagen fick S-regeringen stöd av Moderaterna och Centerpartiet. Kritik kom från FP, MP och V. Efter regeringsskiftet 1991 revs Luciabeslutet upp efter nästan exakt två år. Beslutet revs upp i enighet. Den som jämför debatten under denna period, från att beslutet fattades 1989 till dess avskaffande 1991, kan tydligt se de djupgående förändringar som skett när det gäller själva asylpolitiken samt debatten kring denna. Det är dessa förändringar som vi anser motiverar uttrycket den ”nya kompromisslösa asylpolitiken”.

Som vi har sagt handlar en djupgående förändring om själva debatten. För 25 år kunde denna vara frän men den var inte kompromisslös. Partierna kunde uppenbarligen ändra sig. Detta visas av att Luciabeslutet revs upp av den borgerliga regering som leddes av Carl Bildt – ledare för ett av de partier som ursprungligen stött beslutet. Även S hade då ändrat sig.

Rasism: den vita ”rasens” överlägsenhet eller antalet asylsökande
En annan djupgående förändring sedan Luciabeslutet handlar om definitionen av vad som är rasism. Som vi nämnt fördes debatten kring Luciabeslutet, 1989-1991, ofta med ett hårt tonfall. Detta gällde både mellan partierna och ute i samhället. Men de olika uppfattningarna om hur många som skulle få asyl samt på vilka grunder innebar inte att man beskyllde motparten för rasism. Snarare för bristande ”humanism”.

För 25 år sedan var den rasist som hävdade att den vita ”rasen” var överlägsen andra. Eller att vissa folkgrupper var underlägsna, t ex mer kriminella, än andra folkgrupper. Idag har tyvärr begreppet rasist breddats så mycket att det ofta används som ett allmänt skällsord.Den kommunpolitiker som säger det självklara, att det är dyrare att bedriva undervisning då eleverna har 25 modersmål som de ofta talar hemma, än då det bara finns ett modersmål (svenska), tar en stor risk. Den folkvalde riskerar snabbt att bli utsedd till rasismens ”kommunalpolitiska” ansikte av media. Detta utgör ett av de mest snedvridna inslagen i dagens debatt. I Sverige är den rasist som hävdar den vita ”rasens” överlägsenhet. ”Luciabeslutet” visar väldigt tydligt hur dramatiskt den nya kompromisslösa asylpolitiken skiljer sig från asylpolitiken under tidigare perioder.

Men den allra största förändringen sedan Luciabeslutet består dels av den förändring som i praktiken innebär en fri arbetskraftsinvandring. Dels av den väldiga ökning av antalet asylsökande som förväntas under de kommande åren. Denna ökning, samt dess konsekvenser, beskrivs väldigt tydligt bl a i tabellen på tidningens förstasida.

Läs mer:

EN KOMMENTAR

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here