Print Friendly, PDF & Email

Valsegern för det konservativa Tory-partiet i det brittiska parlamentsvalet den 8 maj kom som en chock för alla. Alla opinionsmätningar och förutsägelser pekade mot ett valresultat där inget av de två huvudpartierna, Tories och Labour, kunde bilda en majoritetsregering. Istället för att gå framåt fick Labour färre mandat än i förra valet. Vi måste fråga oss varför.

Det första skälet handlar om Labours katastrofala agerande i Skottland. Traditionellt har Skottland varit ett av Labourpartiets kärnområden med djupa rötter och stolta kamptraditioner. Området kring staden Glasgow kallades länge för ”Red Clydeside”. Torypartiet marginaliserades redan i parlamentsvalet 2010, då det endast fick ett av Skottlands 59 mandat. De brutala åtstramningar som Tory-regeringen tvingat på arbetarbefolkningen i hela Storbritannien har framstått som handlingar utförda av en ockupationsmakt för många i Skottland. Trots detta marginaliserades även Labour i valet i maj.

År 2014 genomfördes en folkomröstning om Skottlands självständighet. Scottish National Party (SNP) kampanjade mot Tory-regeringens nedskärningar och framhöll dessa som ett skäl till varför Skottland borde bli självständigt. Labourledarna, å sin sida, argumenterade för att nedskärningar var nödvändiga. Detta oavsett om Skottland blev självständigt eller inte. Labour borde naturligtvis ha påvisat att ett självständigt Skottland inte skulle innebära någon förbättring i levnadsstandarden för den arbetande befolkningen så länge som det kapitalistiska systemet består – tillsammans med att Bank of England fortsätter att kontrollera valutan (pundet), medlemskapet i Nato består och statschefen även fortsättningsvis kommer att vara drottning Elizabeth. I praktiken förde Labour fram budskapet att ”ingenting går att förändra”. Istället borde partiet ha visat en väg framåt genom att ta fasta på den stora enigheten hos skottarna – mot nedskärningar – och peka på möjligheterna av en gemensam kamp mot Tory-regeringen och för socialistiska krav som fler jobb och en upprustning av välfärdssystemen. Nu kom istället Labours kampanj ”Bättre Tillsammans” att låta som om det gällde partiets samarbete med Tories – för nedskärningar!

De som röstade Nej till ett självständigt Skottland segrade i folkomröstningen med 55 % av rösterna – mot Ja-sidans 45 %. Därmed borde frågan om Skottlands självständighet ha varit avgjord för en hel generation framåt. För att gå högerflygeln i sitt eget Toryparti till mötes och blidka det högerpopulistiska UK Independence Party (UKIP) anknöt premiärminister David Cameron till det missnöje som påstods finnas bland engelska väljare med att det skotska inflytandet skulle vara för stort i den brittiska politiken. Genom sina uttalanden, redan dagen efter folkomröstningen, väckte Cameron återigen liv i självständighetssträvandena i Skottland.

SNP

Dessa stämningar fick
en betydelse i parlamentsvalet. Torypartiet var redan marginaliserat i Skottland. Nu vändes ilskan mot Labours budskap att ”ingenting går att förändra – det blir nedskärningar hur som helst”. Detta gav utrymme för det borgerliga nationalistpartiet SNP att placera sig till vänster om Labour. Befolkningen i Skottland avfärdade Labour som ”röda Tories”. Därför fick Labour se sig mer eller mindre utraderat i Skottland – i det brittiska parlamentsvalet. Valresultatet gav SNP 56 av de 59 skotska mandaten i det brittiska parlamentet. De ruttna karriäristerna inom Labour, som tagit de ”säkra” parlamentsplatserna i Skottland för givna under många år, drabbades av ett förödande bakslag. Men vad värre är: valresultatet innebär även ett katastrofalt bakslag för de socialistiska kamptraditioner i Skottland som också är knutna till Labourpartiet.

Det andra skälet till att Tories kunde vinna valet, bortsett från det skotska valresultatet, var uppgången i ekonomin. Under de första åren av koalitionsregeringens (Tories och LibDems) styre hade den arbetande befolkningens levnadsstandard fått en hård smäll. Men under valåret 2015 började siffrorna peka uppåt igen, vilket Tories använde som bevis för att deras politik fungerade, och som argument för att få förnyat förtroende i valet.

Tories framgång i valet berodde på att Labour saknade ett trovärdigt alternativ. Högerpartierna påstod att Labour, som satt vid regeringsmakten fram till 2010, hade slösat pengar på skolor och sjukhus. Detta är en ren lögn. Faktum är att statsfinanserna var i balans fram till krisen 2007-2008. Men i samband med den ekonomiska krisen spenderade Labourregeringen enorma summor på att rädda brittiska banker undan konkurs. Som ett resultat av detta ökade budgetunderskottet och därmed också statsskulden. Efter att Tories tagit över regeringsmakten efter valet 2010 sa de att deras främsta uppgift skulle bli att ”få balans i statsbudgeten”. Och detta skulle, givetvis, ske på arbetarnas bekostnad – främst genom nedskärningar i välfärdssystemen.

Labourledningen svalde denna politik med hull och hår. De förde inte fram några argument för att budgetunderskotten och den ökade statsskulden var konsekvenser av den globala krisen för kapitalismen och spekulationen inom bank- och kreditväsendet. Istället tillät Labourledarna Torypartiet att lägga skulden på dem – som om inte statsskulden ökade i länder i hela världen av exakt samma skäl som i Storbritannien. Labourledarna var helt oförmögna när det gällde att formulera något alternativ till Tories nedskärningspolitik. De enda argument de kunde prestera var för en mildare form av åtstramningar än de Tories drev igenom.

Labours partiledare Ed Miliband avgick efter valnederlaget. Under sin tid som partiledare hade han tagit blygsamma steg för att vrida partiet bort från den fördjupade högerpolitik som hade kännetecknat falangen kring den tidigare ledarduon Tony Blair och Gordon Brown. Efter årets valnederlag stundar partiledarval inom Labour. Blair-falangen har redan inlett striden genom att försöka skriva om historien kring partiets valnederlag. De påstår nu att Labour förlorade eftersom partiet framstod som för ”vänstervridet”. Detta är skitsnack.

Tories nuvarande partiledare, överklassaren och premiärministern David Cameron, håller sig med en välputsad fasad. Men i verkligheten står han långt till höger och har en hemlig agenda – att rasera den välfärdsstat som upprättades av den Labourregering som besegrade Winston Churchill i valet efter Andra Världskriget.

Men det är inte bara Labour som kan förvänta sig stora svårigheter. Även Cameron har sina problem. Ekonomin är mycket bräcklig. Albert Edwards, ekonom på Société Générale, beskriver situationen på följande sätt: ”Den brittiska ekonomin ser ut som en tickande tidsinställd bomb som väntar på att explodera efter valet”. Banksektorn är alldeles för stor i förhållande till ekonomin som helhet. Den är lika stor som den amerikanska banksektorn – detta trots att den amerikanska ekonomin är fem gånger större än den brittiska! För att tjäna pengar är de brittiska bankerna helt beroende av spekulation och finansiella bubblor, bland annat inom fastighetsbranschen. Detta bidrar till den instabilitet som finns inbyggd i den brittiska ekonomin.

En ytterligare eftergift som Cameron gjort till högerflygeln inom Tories och till UKIP (förutom gnället om det skotska inflytandet) är att han har lovat en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet år 2017. Storföretagen är inte intresserade av att Storbritannien ska lämna EU. Och Camerons chanser att förhandla till sig eftergifter från EU är försvinnande små. Bakgrunden till folkomröstningen är framförallt att Cameron vill begränsa invandringen till Storbritannien. Men ”den fria rörligheten av arbetskraft” utgör ett av det kapitalistiska EU-projektets fyra fundament, och är inskrivet i unionens grundfördrag.

Problem, konflikter och aktivt motstånd
Cameron drog fram frågan om Skottlands självständighet för att vinna kortsiktiga politiska poänger. Men efter den väldiga valframgången för SNP kommer denna fråga inte att försvinna. Det är tvärt om så att Camerons utspel kan ha gjort en utveckling mot ett självständigt Skottland till något oundvikligt.

Kombinationen av ekonomisk svaghet och hotande politiska kriser innebär att Cameron och Tories inte kan luta sig tillbaka efter valsegern. Vad som väntar dem är problem, konflikter och aktivt motstånd. Motståndet mot regeringen kommer oundvikligen att anta formen både av aktioner utanför parlamentet och av fackliga strider. Järnvägsarbetarna har redan röstat för att strejka i syfte att lägga kraft bakom sina lönekrav. Olika grupper av offentliganställda är också hotade och skulle kunna ta strid när som helst.

Till detta kommer dels protester från handikappade och boende i utsatta områden, dels lokala kampanjer mot sjukhusnedläggelser och annan offentlig verksamhet som utsätts för nedskärningar. Det finns en stämning av aktivt motstånd. En stor demonstration mot åtstramningarna planeras i juni. Organisatörerna pekar på att enbart 37 % av de röstande, och mindre än en fjärdedel av de röstberättigade, faktiskt lade sin röst på Tories. Regeringen står på en bräcklig grund.

Tabell - Resultat brittiska parlamentsvalet 2015

Fakta om det brittiska valet

■ Torypartiet. Heter officiellt The Conservative Party och utgör det dominerande borgerliga partiet i Storbritannien. Partiet bildades år 1834. Kallas i folkmun för ”tories”.

■ Labourpartiet är den brittiska motsvarigheten till de svenska Socialdemokraterna. Partiet växte fram ur den brittiska fackföreningsrörelsen och bildades formellt år 1900. ”Labour” är den brittiska arbetarrörelsens huvudparti.

■ Liberaldemokraterna är ett liberalt borgerligt parti med rötter tillbaka till 1800-talet. Det tävlade en gång med Tories om makten. På 1920-talet innebar framväxten av Labourpartiet att partiet helt marginaliserades för en lång period. Kallas ofta för ”LibDems”.

■ UK Indepencence Party (UKIP). Ett borgerligt högerpopulistiskt parti som är motståndare mot EU och kritiska till invandring. Partiet bildades år 1993. UKIP blev den stora segraren i EU-valet 2014 men misslyckades helt i årets parlamentsval.

■ Scottish National Party (SNP) bildades redan 1934. Vid bildandet av det skotska parlamentet 1999 fick partiet ett uppsving. Dess viktigaste fråga är ett självständigt Skottland. En känd förespråkare är Sean Connery (James Bond). SNP gjorde succé i senaste valet.

■ Green Party är ett miljöparti som påminner om svenska MP. Partiet bildades 1985 och delades upp i lokala partier för England/Wales, Skottland och Nordirland 1990.

■ Det brittiska parlamentet består av ett underhus och ett i princip maktlöst överhus. Det är i underhuset, ”House of Commons”, som makten finns och där regering och premiärminister väljs. Valet i maj gällde de 650 platserna i underhuset.

Läs även:

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here